Beslut 12.2.2008/Nr 6 K26 Enskild Bilaga 1

Ålands landskapsregerings beslut om godkännande av

förteckning över de anläggningar som beviljas

utsläppsrätter för åren 2008-2012.

Beslutet fattat den 12 februari 2008 med stöd av landskapslagen om (2005:60) om

tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om utsläppshandel för att

genomföra direktivet 2003/87/EG.

Beslutet genomförs i landskapet Åland med stöd av följande dokument:

1. Förteckning över de anläggningar i landskapet Åland som beviljas utsläppsrätter och mängden utsläppsrätter som anläggningarna tilldelas.

Bilaga A. Fördelningskriterierna och formlerna för beräkning av utsläppsrätter som avsetts att beviljas anläggningar i olika undergrupper för perioden 2008-2012.

Beslutet motiveras med stöd av statsrådets redogörelse:

2. Statsrådets beslut om beviljande av utsläppsrätter per anläggning för åren 2008-2012,

vilket kommer att fastställas genom statstrådets beslut den 14 februari 2008

Landskapsregeringsledamot Roger Eriksson

Elinspektör Stig Nordberg

	1	2	3	4	5	6
Sökande	Ålands Energi Ab	Ålands Energi Ab	Mariehamns Energi Ab	Mariehamns Energi Ab	Mariehamns Energi Ab	Kraftnät Åland Ab
DNr	K26/07/5/47	K26/07/5/47	K26/07/5/48	K26/07/5/48	K26/07/5/48	K26/07/5/49
Verksamhetsområde	Reserv- och toppkraft	Fjärrvärme-produktion	Fjärrvärme-produktion	Fjärrvärme-produktion	Fjärrvärme-produktion	Reserv- och toppkraft
Anläggning	Neptunigatan G2, G6 och G9	Neptunigatan G1 och G4	PC Fabriksgatan	PC Backeberg	PC Västernäs	GT 100 Ringsböle
Opt-in (X)				X	X
Förbränningsenheter	3	3	3	1	1	2
Tillståndets nummer	FI-10106	FI-10206	FI-10306	FI-10406	FI-10506	FI-10606

Utsläppsrätter enligt undergrupp åren 2008-2012
A	1.547
B
C		194.568	497	73	52
D
E						35.052
SAMMANLAGT	1.547	194.568	497	73	52	35.052
Utsläppsrätter fördelade per år, 2008-2012
2008	311	38.916	101	17	12	7.012
2009	309	38.913	99	14	10	7.010
2010	309	38.913	99	14	10	7.010
2011	309	38.913	99	14	10	7.010
2012	309	38.913	99	14	10	7.010
SAMMANLAGT	1.547	194.568	497	73	52	35.052

Beslut 12.2.2008/Nr 6 K26 Ensk Dokument 1

Förteckning över de anläggningar i landskapet Åland som beviljas utsläppsrätter och mängden utsläppsrätter som anläggningarna tilldelas för utsläppshandels-perioden 2008-2012.

Totala antalet utsläppsrätter för perioden 2008-2012 231.789 st

Beslut 12.2.2008/Nr 6 K26 Enskild

Dokument 1/Bilaga A

FÖRDELNINGSKRITERIERNA ENLIGT LAGEN OM UTSLÄPPSHANDEL

(ändr. 108/2007 och 1468/2007) OCH FORMLERNA FÖR BERÄKNING AV

UTSLÄPPSRÄTTER SOM BEVILJAS ANLÄGGNINGAR I OLIKA

UNDERGRUPPER FÖR PERIODEN 2008-2012

Innehåll

Innehåll4

1 Inledning. 5

2 Definitioner6

3 Fördelningskriterierna för utsläppsrätter och formler för beräkning av utsläppsrätter inom de olika undergrupperna 10

3.1 Undergrupp A.. 10

3.2 Undergrupp B.. 12

3.3 Undergrupp C.. 14

3.4 Undergrupp D.. 20

3.5 Undergrupp E. 22

1 Inledning

I denna bilaga 1 till beslutet om beviljande av utsläppsrätter presenteras formler för beräkning av antalet utsläppsrätter som skall tilldelas olika undergrupper för åren 2008–2012 enligt 31 c–31 i § i lagen om ändring av lagen om utsläppshandel (108/2007 och 1468/2007). Formlerna är avsedda att användas utan modifikationer för att beräkna antalet utsläppsrätter för en anläggning eller industriprocess i en viss undergrupp.

I vissa fall kan delar av en anläggning eller process höra till en annan undergrupp än anläggningens eller processens huvudsakliga verksamhet. När utsläppsrätterna för en anläggning eller process beräknas beaktas detta så att utsläppsrätterna för delarna beräknas enligt de formler som gäller för respektive undergrupp. Till exempel beräknas antalet utsläppsrätter för ett kraftvärmeverk, som utöver den kombinerade värme- och elektricitetsproduktionen producerar kondensel, skilt för de två produktionssätten. Det totala antalet utsläppsrätter för kraftverket fås som summan av dessa två tal.

Fördelningskriterierna för utsläppsrätter för åren 2008-2012 fastslås i detalj i 3 b kap. i lagen om utsläppshandel (108/2007 och 1468/2007).

2 Definitioner

I 5 § i lagen om utsläppshandel (683/2004) definieras begreppen utsläppsrätt och anläggning i enlighet med direktivet på följande sätt:

Med utsläppsrätt avses i EG:s direktiv (2003/87/EG) en rätt att släppa ut växthusgaser i omgivningen i en mängd som motsvarar ett ton koldioxidekvivalenter under en fastställd period, giltig endast för uppfyllande av de krav som fastställs i detta direktiv och vilken kan överlåtas i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv.

En anläggning är enligt EG:s direktiv (2003/87/EG) en fast, teknisk enhet där en eller flera av de verksamheter som anges i bilaga I till direktivet bedrivs, liksom all annan därmed direkt förknippad verksamhet, som tekniskt sett är knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar. En anläggning består sålunda av en eller flera förbränningsenheter eller inom processindustrin en eller flera delprocesser som finns på samma verksamhetsplats och drivs av samma verksamhetsutövare. En förbränningsenhet är typiskt en panna, men den kan också vara t.ex. en gasturbin.

Enligt 10 § i lagen om utsläppshandel finns det ingenting som hindrar att en verksamhetsutövare ansöker om separata utsläppstillstånd för anläggningar inom samma område, t.ex. för en industriell produktionsanläggning och för en anläggning för energiproduktion i anslutning till denna. Dessutom kan ett tillstånd att släppa ut växthusgaser enligt lagen av särskilda skäl gälla en eller flera anläggningar som innehas av flera verksamhetsutövare på samma förläggningsplats. Flera verksamhetsutövare kan tillsammans ansöka om tillstånd att släppa ut växthusgaser i fall när deras verksamheter bildar en helhet som kan ses som en enda anläggning.

Begrepp som är centrala med tanke på beslutet om beviljande av utsläppsrätter definieras i 31 b § i lagen om utsläppshandel (lagen om ändring av lagen om utsläppshandel 108/2007). Enligt lagen är koefficienten för specifika utsläpp relationstalet mellan koldioxidutsläppen från de fossila bränslen och torv eller råvaror som en anläggning, panna eller motsvarande förbränningsanläggningsenhet använder under ett år och dessa bränslens värmevärde. Koefficienten för specifika utsläpp i fråga om förbränningsanläggningar eller pannor inom massa- och pappersindustrin är relationstalet mellan koldioxidutsläppen från de fossila bränslen och torv som dessa använder under ett år och summan av dessa bränslens värmevärden. För undergrupp A utgår man dock, i stället för det totala värmeinnehållet, från den sammanlagda mängden produkter som produceras i en delprocess, vilken ingår i den del av processen som betraktas som en helhet vid beräkningen av utsläppsrätter.

När koldioxidutsläppen från förbränning av bränslen beräknas används som utsläppskoefficienter för bränslena i första hand de koefficienter för specifika utsläpp och oxidationskoefficienter som Statistikcentralen använt i den nationella inventeringsrapport om utsläpp av växthusgaser som centralen publicerat den 27 maj 2006 (Greenhouse gas emissions in Finland 1990–2004, National Inventory Report to the UNFCCC, 27 May 2006) och i andra hand de koefficienter som den mellanstatliga klimatpanelen IPCC fastställt. Om en verksamhetsutövare kan visa, utgående från kommissionens anvisningar för observering och rapportering av växthusgaser (2007/589/EG), att det är motiverat att använda andra faktorer än de som fastslås i Statistikcentralens inventeringsrapport eller i IPCC:s riktlinjer, kan dessa faktorer användas för beräkning av utsläppsrätter för verksamhetsutövarens anläggning.

Tabell 1 visar koefficienter för specifika utsläpp och oxidationskoefficienter för olika bränslen samt vilken instans som har fastslagit koefficienten i fråga. De koefficienter för specifika utsläpp som ges i tabellen har bestämts utifrån antagandet att allt kol i bränslet oxideras till koldioxid vid förbränningen. Så är det emellertid inte i verkligheten, utan en del av kolet i bränslet oxideras inte. Oxidationskoefficienterna i tabellen anger den genomsnittliga oxidationsgraden för olika bränslen enligt IPCC:s uppskattning.

Den koefficient för specifika utsläpp för bränslen som används vid beräkningen av utsläppsrätter baserar sig på följande formel:

där

e_pa = den koefficient för specifika utsläpp för bränslen som används vid beräkningen av antalet utsläppsrätter (g CO2/MJ)

e_IPCC = den koefficient för specifika utsläpp för ett bränsle som IPCC fastställt (g CO₂/MJ)

o_IPCC = den oxidationsfaktor för ett bränsle som IPCC fastställt

Biobränslenas koefficient för specifika utsläpp är noll. Till biobränslena räknas bl.a. följande:

· avverkningsflis, bark och sågspån,

· träavfall från den mekaniska skogsindustrin,

· förädlade träbränslen (pellets och briketter),

· biobränslen och slam i pappers- och massaindustrin,

· övrigt träavfall,

· biomassa som odlas på åkrar (energivide, halm, rörflen),

· naturlig växtlighet som samlas in på stränder och i vattendrag,

· biogaser och slam från reningsverk, deponier och anläggningar för avfallshantering, biogas från åkerväxter (lin, klöver, rörflen) och

· produkter med animaliskt ursprung (bl.a. kött- och benmjöl).

Tabell 1. Koefficienter för specifika utsläpp och oxidationskoefficienter samt uppgift om vem som fastslagit dem

Bränsle	Specifika utsläpp g CO₂/MJ	Oxidationsfaktor	Källa
Stenkol	94,6	0,99	IPCC
Naturgas	55,04	0,995	Gasum 2005
Flytgas	65	0,995	Neste/ET2004
Tung brännolja	78,8	0,995	Neste/ET2004
Lätt brännolja	74,1	0,995	Neste/ET2004
Koks	108	0,99	IPCC
Koksgas		0,99	Separat för varje anläggning
Masugnsgas		0,99	Separat för varje anläggning
Torv	105,9	0,99	VTT 2003
Avfallsbränslen	31,8	0,99	Energistatistik 2004
Biobränslen	0	0	IPCC, anvisningar 1996

* Innehåller energiandelarna från såväl fossila som icke-fossila bränslen.

Om det bränsle som verksamhetsutövaren använder inte är uppräknat i tabell 1, skall vid fastställandet av koefficienter för specifika utsläpp och oxidationskoefficienter användas koefficienter som definieras i riktlinjerna för övervakning och rapportering av utsläpp av växthusgaser (kommissionens beslut 2007/589/EG).

Med en anläggnings produktionskapacitet avses den industriella produktion som anläggningen skulle uppnå om den gick med hundra procents effekt 24 timmar i dygnet 365 dagar om året. Om produktionskapaciteten har vuxit eller avtagit under eller efter den studerade perioden skall den genomsnittliga årskapaciteten beräknas som summan av månadskapaciteterna. För vissa branscher, såsom massa- och pappersindustrin och metallförädling, fastslås kapaciteten enligt begrepp som är i allmänt bruk inom branschen. Ifall en verksamhetsutövare kan bevisa att kapaciteten hos någon av hans anläggningar kan definieras och beräknas bättre med branschens egna regler än med ovan beskrivna definition, kan arbets- och näringsministeriet använda denna definition av kapaciteten när utsläppsrätterna beräknas.

Koefficienten för kapacitetsutnyttjande är kvoten mellan årsproduktionen av den industriprodukt som en industriprocess i främsta rummet används för och årskapaciteten.

Graddagstalet är den årliga skillnaden mellan utomhus- och inomhustemperaturen, vilken erhålls genom att skillnaden mellan den hypotetiska inomhustemperaturen (+17 °C) för varje dygn under året i fråga och utomhustemperaturen för varje dygn under året i fråga räknas ihop, om dygnets medeltemperatur är under 12°C på hösten och under 10°C på våren.

Graddagstalet används för att normera produktionen av fjärrvärme så att den motsvarar produktionen av fjärrvärme under ett år med genomsnittstemperaturer. Meteorologiska institutet bestämmer graddagstalet för 16 olika orter där mätningar utförs. Utifrån olika klimatfaktorer har Finland delats in i 16 klimatologiska storområden enligt mätorterna. Som graddagstal för en anläggning används graddagstalet för mätorten i det storområde där anläggningen finns. Beräkningen av utsläppsrätterna genomförs utifrån data för åren 1971–2000 enligt en kommunindelning som Meteorologiska institutet gjort.

Tabell 2 visar graddagstal i genomsnitt för olika storområden för perioden 1971–2000 samt graddagstal för åren 1998–2002 och förhållandet mellan perioderna.

Tabell 2. Graddagstal i genomsnitt för perioden 1971–2000 och åren 1998–2002 samt graddagstal för år 2003 och förhållandet mellan perioderna i olika storområden

Graddagstal	1971–2000 medeltal	1998	1999	2000	2001	2002	2003	1971–2000/ 1998–2002, % (S_N/S_m)	Normeringsfaktor¹


Mariehamn	3887	3866	3614	3343	3751	3815	3713	1,057	1,0370
Åbo	4115	3976	3845	3398	3989	4082	3901	1,067	1,0433
Helsingfors-Kajsaniemi	3986	3885	3770	3271	3871	3941	3787	1,064	1,0413
Helsingfors-Vanda	4229	4073	3929	3429	4001	4100	3960	1,083	1,0537
Björneborg	4254	4135	4007	3537	4210	4217	4060	1,058	1,0376
Tammerfors	4502	4527	4350	3831	4400	4460	4345	1,044	1,0284
Lahtis	4510	4493	4335	3844	4352	4424	4326	1,051	1,0334
Villmanstrand	4610	4664	4419	3957	4521	4558	4455	1,042	1,0274
Jyväskylä	4945	5032	4740	4249	4800	4830	4766	1,045	1,0295
Joensuu	5116	5204	4958	4405	4961	4992	4939	1,043	1,0281
Kuopio	4942	5007	4738	4222	4791	4851	4759	1,047	1,0303
Vasa	4513	4408	4210	3818	4551	4538	4340	1,048	1,0314
Uleåborg	5169	5231	5060	4489	5058	5120	5021	1,036	1,0231
Kajana	5418	5548	5198	4761	5443	5381	5292	1,029	1,0187
Sodankylä	6337	6725	6302	5610	6176	6184	6222	1,022	1,0144
Ivalo	6381	7023	6446	5754	6194	6204	6334	1,009	1,0058

1 Normeringsfaktor = 0,35+0,65 x S_N/S_m

där

S_N = det genomsnittliga graddagstalet för storområdet åren 1971–2000, och

S_m = det genomsnittliga graddagstalet för storområdet åren 1998–2002.

Med koefficienten för abonnerad effekt avses under perioden 2008 – 2012 det tal som erhålls när summan av de abonnerade effekterna i värmeavtal som före utgången av 2005 ingåtts mellan anläggningar anslutna till ett fjärrvärmenät och fjärrvärmekunder divideras med summan av de abonnerade effekterna i värmeavtal som ingåtts före utgången av 1997; om beräkningskriterierna för den abonnerade effekten har ändrats systematiskt mellan den 31 december 1997 och den 31 december 2005, beräknas den koefficient som motsvarar koefficienten för abonnerad effekt som förhållandet mellan den i enlighet med 31 g § 3 mom. (108/2007) temperaturkorrigerade fjärrvärmeproduktionen för 2005 och den temperaturkorrigerade fjärrvärmeproduktionen för 1998.

Med förbränningsanläggningsenhet avses panna, gasturbin och förbränningsmotor.

Med kalkylerade utsläppsrätter avses det antal utsläppsrätter som beräknas för varje anläggning och på vilket inte har tillämpats undergruppsspecifika koefficienter för effektivitet eller för nedskärning enligt 31 c § (1468/2007) och inte heller anpassningskoefficienter enligt 31 s § (108/2007).

3 Fördelningskriterierna för utsläppsrätter och formler för beräkning av utsläppsrätter inom de olika undergrupperna

3.1 Undergrupp A

Om de detaljerade fördelningskriterierna för utsläppsrätterna för utsläppshandelsperioden 2008-2012 har stadgats i 3 b kapitel i lagen om utsläppshandel (lagen om ändring av lagen om utsläppshandel 108/2007 och 1468/2007). Fördelningskriterierna för de utsläppsrätter som beviljas industriprocesser i undergrupp A presenteras i 31 d § i lagen om utsläppshandel (108/2007). Fördelningskriterierna för oljeraffinaderier som ingår i undergruppen finns dock i 31 e § i lagen om utsläppshandel (108/2007).

Vid beräkningen av utsläppsrätter omfattar undergrupp A industriella processer med råvarurelaterade utsläpp eller med bränslerelaterade utsläpp i eller nära förbundna med processen samt övriga förbränningsprocesser vid framställning av stål. Råvarurelaterade utsläpp uppstår i följande processer:

· koksverken inom järn- och stålindustrin, koksgasen medräknad,

· framställningen av vätgas inom oljeindustrin,

· sinterverken, masugnarna, stålsmältverken och den kontinuerliga gjutningen inklusive masugns- och konvertergaser i järn- och stålindustrin,

· CO₂-utsläpp från kalciumkarbonat i vertikal- och cirkulationsugnar inom cement- och kalkproduktionen och från andra råvaror som används vid denna tillverkning, samt

· CO₂-utsläpp som frigörs från råvaror som används vid tillverkning av tegel, lättklinker, glas, glasull, stenull och glasfiber.

Bränslerelaterade utsläpp i eller nära förbundna med processen uppstår i följande:

· mesaugnar, gastorkar, stödbränslen för sodapannor, rötgaspannor, bestrykningsmaskiner och kausticeringsanläggningar inom pappers- och massaindustrin,

· processer för oljeraffinering, frånräknat framställning av vätgas,

· förbränningsprocesser vid eten-, propen- och butadienenheter i en petrokemisk fabrik, ,

· bränslen som används i vertikal- och cirkulationsugnar för cement- och kalktillverkning,

· bränslen som används vid tegelframställning

· bränslen som används i ugnar för tillverkning av lättklinker

· bränslen som används i smältugnar vid glasframställning,

· bränslen som används vid framställning av glasull i glaskanaler, fibermaskiner, ugnar och smältugnar,

· bränslen som används i smältugnar vid framställning av stenull samt bränslen som används polymerisering av bindemedel,

· bränslen som används i smältugnar och torkugnar vid tillverkning av glasfiber,

· valsverk i en integrerad stålfabrik samt

· förbränningsprocesser för framställning av kimrök.

Anläggningarna inom undergrupp A omfattar ofta olika delprocesser. Varje delprocess vid en anläggning behandlas separat efter arten eller produktionen och införs i motsvarande undergrupp. Utsläppsrätterna för sådana anläggningar beräknas som summan av delprocessernas utsläppsrätter.

Antalet utsläppsrätter som skall tilldelas anläggningar i undergrupp A beräknas som följer:

där

A_i	=	antalet utsläppsrätter för perioden 2008–2012 som beviljas anläggning i för sådana industriprocesser vars CO₂-utsläpp härrör från råvarorna för produktionen, processbränslen eller bränslen som är fast knutna till processerna,
A_ij	=	de utsläppsrätter för perioden 2008–2012 som beviljas anläggning i för industriprocess j vars CO2-utsläpp härrör från råvarorna för produktionen, processbränslen eller bränslen som är fast knutna till processerna,
k_ka	=	den genomsnittliga koefficienten för kapacitetsutnyttjandet för den produktionskapacitet, som industriprocessen främst är knuten till,
e_i	=	koefficienten för specifika utsläpp för en industriprocess beräknat enligt den produktion som processen huvudsakligen hänför sig till, (ton CO₂/ton produkter),
K_j2007	=	produktionskapaciteten år 2007 för den produkt j som industriprocessen huvudsakligen hänför sig till (i ton),
0,91	=	koefficienten för effektivitet, som minskar antalet utsläppsrätter för undergrupp A med 9 procent.

Som produktionskapacitet för 2007 används kapaciteten för 2005, ifall verksamhetsutövaren inte kan visa på beslut som höjer produktionskapaciteten för 2007 och som är bindande för projektet.

Den genomsnittliga koefficienten för kapacitetsutnyttjandet beräknas på grundval av de fem värdena för åren 1998–2002, så att det största och det minsta värdet lämnas obeaktade och det aritmetiska medeltalet beräknas av de övriga tre.

Den genomsnittliga koefficienten för specifika utsläpp beräknas på grundval av de fem värdena för åren 1998–2002, så att det största och det minsta talet lämnas obeaktade och det aritmetiska medeltalet beräknas av de övriga tre.

Oljeraffinaderier

För utsläppshandelsperioden 2005–2007 beräknades oljeraffinaderiernas årliga utsläppsrätter genom att multiplicera den genomsnittliga bränsleförbrukningen med koefficienten för specifika utsläpp. Till dessa utsläppsrätter adderades den mängd väte som anläggningen enligt verksamhetsutövarens skattning producerade under utsläppshandelsperioden 2005–2007 multiplicerat med 5,6. Till detta adderades den mängd koldioxidutsläpp som härrör från ökningen i raffinaderiets bränsleförbrukning och som är en följdverkning av de ändringar i slutproduktens struktur vilka beror på ändringar inom raffinaderierna under utsläppshandelsperioden 2005–2007.

Formeln för beräkning av utsläppsrätter för oljeraffinaderierna för perioden 2008–2012 är följande:

där

A_o	=	antal utsläppsrätter som beviljas oljeraffinaderiet o för perioden 2008–2012,
Pa_o	=	genomsnittlig bränsleförbrukning för oljeraffineringsprocesserna under 1998–2002,
e_o	=	koefficienten för specifika utsläpp för oljeraffineringsprocesserna under 1998–2002,
H₂₀₀₇	=	vätgasproduktion enligt verksamhetsutövarens skattning för 2007,
5,6	=	faktor för koldioxidutsläpp som vätgasproduktionen ger upphov till per producerat ton vätgas
ΔPao	=	verksamhetsutövarens skattning av den mängd koldioxidutsläpp som följer av ökningen i bränsleförbrukningen vid raffinaderiet och den ändring av slutproduktens struktur som ändringen av oljeraffinaderiet ger upphov till under 2007.
0,91	=	koefficienten för effektivitet, som minskar antalet utsläppsrätter för undergrupp A med 9 procent.

Den genomsnittliga koefficienten för specifika utsläpp för oljeraffineringsprocesserna beräknas på grundval av de fem värdena för åren 1998–2002, så att det största och det minsta talet lämnas obeaktade och det aritmetiska medeltalet beräknas av de övriga tre.

Den genomsnittliga bränsleförbrukningen i oljeraffineringsprocesserna beräknas på fem årsiakttagelser från åren 1998–2002 så att det bränsle som använts för vätgasframställning under motsvarande tid dras av från årsförbrukningen och av de tal som erhålls lämnas den största och den minsta observationen obeaktad. För det tre resterande observationerna beräknas det aritmetiska medelvärdet.

De koldioxidutsläpp som följer av ökningen i vätgasproduktion och bränsleförbrukning med anknytning till ändringen av raffinaderiet bygger på uppskattning av verksamhetsutövaren.

3.2 Undergrupp B

Till undergrupp B hör sådana anläggningar som drivs med bränslen och som i huvudsak producerar värme eller ånga för industrins produktionsprocesser och anläggningar som drivs med bränslen och som i huvudsak producerar värme eller ånga för industrins produktionsprocesser och värme eller ånga för elproduktion på samma produktionsställe.

En anläggning som hör till undergrupp B, liksom anläggningar i andra undergrupper, kan ha en eller flera enheter för förbränning. I undergrupp A motsvaras dessa av delprocesser. På ett och samma anläggningsområde kan exempelvis finnas en kombianläggning som använder en blandning av ved och torv som huvudsakligt bränsle och olja som reserv- eller stödbränsle och en värmepanna som eldas med olja. Varje enhet för förbränning, i detta fall pannan i värme- eller kombianläggningen och värmepannan, behandlas separat vid fördelningen av utsläppsrätter och utsläppsrätterna för anläggningens förbränningsenheter summeras ihop.

Vid beräkningen av utsläppsrätter omfattar bränslena för industrins värme- och ångproduktion även det bränsle som behövs för elproduktionen i samband därmed. Om en förbränningsanläggning inte bara producerar ånga eller värme och el i en kombianläggning för industrin, utan även fjärrvärme, delas det bränsle som används till produktion av el i kombianläggningen upp på produktion av ånga eller värme för industrin och produktion av fjärrvärme i samma förhållande som produktionsvolymerna.

Utsläppsrätterna för anläggningar i denna undergrupp beräknas i enlighet med fördelningskriterierna i 31 f § i lagen om utsläppshandel (108/2007) med följande formel:

där

B_i	=	de utsläppsrätter för åren 2008–2012 som inom undergrupp B beviljas anläggning i, som använder bränsle och producerar värme eller ånga för produktionsprocesser inom industrin och i samband därmed eventuellt el,
P_aik	=	genomsnittlig bränsleförbrukning för produktion av värme eller ånga inom industrin och eventuell elproduktion i samband därmed vid förbränningsanläggningsenhet k i anläggning i under perioden 1998–2002 (MJ_pa),
e_ik	=	koefficienten för specifika utsläpp per energienhet för förbränningsanläggningsenhet k i anläggning i under perioden 1998–2002 (g CO₂/MJpa),
Kp_1.1.2007	=	produktionskapaciteten 1.1.2007 för en industriprocess som anläggningens produktion är direkt knuten till (gäller pappers- och massaindustri, förädling av metaller och kemisk industri).
p_30.6.00	=	produktionskapaciteten 30.6.2000 för en industriprocess som anläggningens produktion är direkt knuten till (gäller pappers- och massaindustri, förädling av metaller och kemisk industri).
0,86	=	koefficienten för effektivitet, som minskar antalet utsläppsrätter för undergrupp B med 14 procent.

Den genomsnittliga bränsleanvändningen för en förbränningsanläggningsenhet som producerar värme eller ånga inom industrin och eventuellt el i samband därmed beräknas på grundval av de fem observationerna för åren 1998–2002 så att det största och det minsta värdet lämnas obeaktade och det aritmetiska medeltalet beräknas av de övriga tre. Det specifika utsläppet beräknas som för undergrupp A.

Till undergrupp B hör bland annat förbränningsanläggningsenheter inom pappers- och massaindustrin, den kemiska industrin och förädling av metaller. Deras energiproduktion och därmed också deras utsläpp har ett nära samband med hur hela industrianläggningens produktion utvecklas. Denna produktion kan ha varierat betydligt under den studerade perioden 1998–2002 på grund av allmänna ekonomiska konjunkturväxlingar eller av andra orsaker, såsom stopp för underhåll. För att sådana variationer i dessa anläggningars produktion och utsläpp som närmast är konjunkturberoende eller slumpmässiga inte skall inverka på hur många utsläppsrätter de beviljas för framtiden, har en faktor som beskriver förändringen i anläggningarnas produktionskapacitet tagits med i beräkningsformeln som gäller dem.

För pappers- och massaindustrin räknas bara totalförbrukningen av fossila bränslen och torv in i bränsleförbrukningen, eftersom värmeinnehållet i andra bränslen, närmast i träbaserade bränslen från processerna, ofta inte har mätts med tillfredsställande noggrannhet.

Eftersom en anläggnings produktionskapacitet i allmänhet är känd vid utgången av året, kan produktionskapaciteten per 30.6.2000 beräknas som medelvärdet av produktionskapaciteten i slutet av åren 1999 och 2000, om produktionskapaciteten per 30.6.2000 inte är känd..

Anläggningar som hör till undergrupp B inom pappers- och massaindustrin samt inom oljeraffinering kan även ha producerat mindre mängder kondensel. Den kalkylmässiga andelen av bränslet som sådana kondenskraftverk förbrukar dras dock inte från anläggningens bränsleförbrukning. Produktionen av kondensel vid så kallade bikraftverk, som dimensionerats även för betydande effekt, behandlas dock som undergrupp D.

Specialfråga om energiproduktion inom industrin

Under den studerade perioden, 1998–2002, eller i allmänhet efter 1997, har anläggningsområden inom industrin, oftast pappers- och massaindustrin, fått betydande nya förbränningsanläggningar. Dessa har efter ibruktagandet kunnat överta huvudparten av anläggningsområdets värme- och ångproduktion av anläggningar som tidigare stått för den grundläggande produktionen. De gamla anläggningar har dock kunnat bli kvar i drift som reserv- eller spetslastanläggningar. Om utsläppsrätterna beräknas separat för alla av dessa enligt beräkningsformlerna, kunde anläggningsområdet som helhet få för stort antal utsläppsrätter. Detta skulle främst gälla förbränningsanläggningar som utgör reserv.

Det uppenbara problemet med för stor fördelning av utsläppsrätter löses så att ifall anläggningsområdet för en anläggning som hör till undergrupp B efter 1998 har fått en ny, betydande förbränningsanläggning som ersatt mer än hälften av den sammanlagda produktionen vid de övriga anläggningarna inom anläggningsområdet, och de ersatta förbränningsanläggningarna eller en majoritet av dem kvarstår i drift som reserv- eller spetslastanläggningar, beräknas utsläppsrätterna separat för varje anläggning så att den längsta gemensamma tidsperioden används som beräkningsperiod. I övrigt beräknas utsläppsrätterna enligt fördelningskriterierna för undergrupp B.

3.3 Undergrupp C

Temperaturberoendet inom fjärrvärmeproduktionen

Undergrupp C omfattar såväl fjärrvärme i samhällen som anläggningar för kombinerad el- och värmeproduktion. Till undergruppen hör även de fjärrvärmeanläggningar på högst 20 MW, som med stöd av artikel 24 i direktivet (2003/87/EG) fortsättningsvis inbegrips i den nationella fördelningsplanen alltid då fjärrvärmenätet i fråga har minst en anläggning med en effekt på mer än 20 MW. Produktionen vid alla dessa anläggningar och därmed deras utsläpp är kraftigt beroende av utetemperaturen.

Det totala behovet av uppvärmningsenergi för en byggnad består av två delar: uppvärmningsenergin för byggnaden och den energi som åtgår till uppvärmning av tappvatten. Den energi som går åt till uppvärmning av varmt tappvatten anses inte vara beroende av utetemperaturen. För ett bostadshus ligger den andel som går åt till varmvattenförbrukning och värmeförluster i cirkulationsledningar i typfallet på sammanlagt 30–40 procent av den totala uppvärmningsenergin på ett år. (Källa: Motiva Oy). Andelen energi som går åt till uppvärmning av tappvatten är i allmänhet betydligt lägre i andra byggnader än bostadshus.

Graddagstalet har utvecklats för att användas som verktyg när man vill normera förbrukningen av uppvärmningsenergi i en byggnad. Den uppmätta förbrukningen under olika månader och år kan med hjälp av detta korrigeras till förbrukning som motsvarar utetemperaturen för en normalperiod. Normeringen av energiförbrukningen görs så att den energi som går åt till uppvärmning av byggnaden multipliceras med kvoten mellan graddagstalet för normalåret och för det observerade året.

Fjärrvärmeproduktionen täcker inte bara förbrukningen av fjärrvärme i byggnaderna, utan även värmeförluster i nätet. Även värmeförlusten är delvis beroende av utetemperaturen. Likaså inverkar omgivningens temperatur direkt proportionellt på värmeförlusten i nätet. Därför måste också fjärrvärmeproduktionen normeras med en nästan lika stor koefficient som förbrukningen.

Normeringsfaktorn för bostadshus är vanligen 60–70 procent. I övriga byggnader (t.ex. affärs- och kontorsbyggnader) är faktorn ca 90 procent av den totala energiförbrukningen. Av fjärrvärmeförbrukningen utgör andelen för bostadshus i genomsnitt 55 procent, för affärs- och kontorsbyggnader 35 procent och för industrin 10 procent. Fjärrvärmeproduktionens beroende av utetemperaturen varierar således från anläggning till anläggning enligt vilken fördelning byggnadsbeståndet har mellan de olika typerna av byggnader (Källa: Finsk Energiindustri rf). Fördelningen av byggnadsbeståndet hos kundkretsen för olika fjärrvärmeverk varierar något.

Vid beredningen av fördelningskriterierna för utsläppsrätter ansågs det inte vara ändamålsenligt att börja granska eller fastställa temperaturberoendet för varje enskild anläggning på ett sätt där kundkretsens uppbyggnad och utveckling skulle ha beaktats vid beräkningen av utsläppsrätterna. Därför gick man in för att betrakta samma andel av fjärrvärmeförbrukningen som temperaturberoende för alla anläggningar. Andelen representerar genomsnittet. I enlighet med utredningar och uppskattningar som gjorts används därför det representativa värdet 0,65 för andelen.

Bränsleförbrukningen för perioden 1998–2002 korrigeras i undergrupp C så att den motsvarar normaltemperaturen under perioden. En koefficient som beaktar detta har införts i beräkningsformlerna i fråga. Koefficienten höjer antalet utsläppsrätter i undergrupp C, dvs. för fjärrvärmeanläggningar, med några procent jämfört med vad de hade fått utan temperaturkorrigering.

Specialfrågor för fjärrvärmeanläggningar

Värmeavtal och marknadsställning för den som säljer fjärrvärme

Innehavarna till fjärrvärmenät har vanligen en dominerande marknadsställning inom sitt försäljningsområde. Till följd av den dominerande marknadsställningen har fjärrvärmeanläggningar en särskild skyldighet att behandla sina kunder opartiskt och icke-diskriminerande. En fjärrvärmeanläggning med dominerande ställning kan avvisa nya kundförhållanden bara av mycket tvingande produktionsskäl eller ekonomiska skäl.

Den energipolitiska och marknadsmässiga särställning som fjärrvärmen intar beaktas vid fördelningen av utsläppsrätter. I beräkningsformlerna för undergrupp C förs därför in en koefficient som avspeglar utvecklingen för de abonnerade effekterna i fjärrvärmekundernas värmeavtal. På detta sätt försöker man beakta den olika utveckling som fjärrvärmeverksamheten har på olika orter.

Ifall en systematisk ändring har gjorts i beräkningsgrunderna för den abonnerade effekten under perioden 31.12.1997–31.12.2005, beräknas en ändring som motsvarar justeringen av abonnerade effekter som förhållandet mellan den temperaturkorrigerade fjärrvärmeproduktionen för 2005 och den temperaturkorrigerade fjärrvärmeproduktionen för 1998.

Anläggningar som ingår i samma fjärrvärmenät och deras utsläppsrätter

Det är naturligt att betrakta ett fjärrvärmenät som en enda anläggning och aktör vid fördelningen av utsläppsrätter, oberoende av hur många anläggningar som levererar värme till nätet och oberoende av hur många ägare dessa har. Efter att det antal utsläppsrätter som tilldelas nätet har fastställts, fördelas de på verksamhetsutövarna som levererar värme till nätet utgående från deras kalkylmässiga koldioxidutsläpp.

Kommissionens tolkning av begreppet anläggning i direktivet om utsläppshandel gör det inte möjligt att behandla ett fjärrvärmenät som en enda aktör i den nationella fördelningsplanen.

Problem uppstår om varje anläggning som ingår i samma nät tilldelas utsläppsrätter enligt historiska utsläpp utgående från utvecklingen för hela nätets värmeanslutningar. Då skulle sådana anläggningar, vars produktion ersatts av till exempel anläggningar som anslutits till nätet 2000, få utsläppsrätter enligt faktiska utsläpp under perioden 1998–2000, även om deras produktion och utsläpp gått ner eller helt upphört. Samtidigt skulle nya anläggningar i samma värmedistributionsnät, vilka blivit klara 2000 och eventuellt tillhör samma ägare tilldelas utsläppsrätter enligt reglerna för anläggningar som blivit klara 2000. Antalet utsläppsrätter skulle klart bli för stort.

Det motsatta problemet uppstår om en anläggning för basbelastning kopplas bort från fjärrvärmenätet. Då får de anläggningar som fortsätter tillföra värme till nätet alldeles för få utsläppsrätter. En sådan situation kan uppstå till exempel om avtalet om värmeinköp har gått ut eller om någon produktionsanläggning som tillfört värme till nätet av en eller annan orsak har fått stängas slutgiltigt. Den allmänna riktlinjen i lagen om utsläppshandel och för fördelningsplanen är att planen inte skall påverka inbördes avtal mellan företagen och att avtalen inte heller har inverkan på fördelningen av utsläppsrätter.

Detta problem med över- eller underallokering för fjärrvärmeanläggningar löses så att fjärrvärmenätet, i det fall att nätet innehas och drivs av en och samma ägare eller flera, i den första fasen av beräkningen av utsläppsrätter behandlas som en enda förbränningsanläggning och tilldelas utsläppsrätter enligt formlerna nedan. Därefter fördelas utsläppsrätterna på olika förbränningsanläggningar enligt beräkningsregler som behandlas senare i kapitlet.

När det gäller eventuellt beaktande av ändringar i fjärrvärmenätet under perioden 2005–2007, var god se s. 20.

Identifiering av producenter för abonnerade effekter

Ett speciellt problem utgör även de anläggningar som levererar fjärrvärme till en annan värmeproducent i nätet, vilken levererar värmen vidare till värmeförbrukarna. En del av fjärrvärmeproducenterna producerar el och värme i en kombianläggning och levererar värmen till bara ett fjärrvärmenät för vidare leverans till värmeförbrukarna. I en del fall har producenten ett eget fjärrvärmenät med kunder och producerar värme inte bara till detta, utan även andra fjärrvärmenät. I andra fall fjärrvärme produceras i anläggningar i samband med industriell produktion, i typfallet inom skogsindustrin.

Justeringen av abonnerade effekter görs i regel för all fjärrvärmeproduktion. I avsnittet ”Produktion av fjärrvärme inom industrin” beskrivs mera ingående hur fjärrvärmeproduktion inom industrin skall behandlas.

Om en anläggning producerar fjärrvärme till flera olika fjärrvärmenät på samma ort eller närbelägna orter, skall den årliga bränsleförbrukningen för fjärrvärmeproduktionen och för den el som produceras i samma kombianläggning och de koldioxidutsläpp som de ger upphov till delas upp på olika fjärrvärmenät enligt förhållandet mellan leveranserna av värme till de olika näten. Den bränsleförbrukning och de utsläpp som på detta sätt framräknas för varje fjärrvärmenät används för beräkningen av detta näts utsläppsrätter. För varje fjärrvärmenät, till vilket anläggningen levererar värme, används ifrågavarande näts koefficient för abonnerad effekt.

Fördelningsmetod för utsläppsrätterna

Undergrupp C omfattar såväl fjärrvärme i samhällen som anläggningar för kombinerad el- och värmeproduktion. Till undergrupp C hör även de fjärrvärmeanläggningar på högst 20 MW, som med stöd av artikel 24 i direktivet (2003/87/EG) fortsättningsvis inbegrips i den nationella fördelningsplanen.

Den eventuella produktionen av kondenselektricitet vid anläggningar beaktas. Detta går till så att den mängd bränsle som behövs för att producera kondenselektriciteten dras av från anläggningens totala årliga bränsleförbrukning utan temperaturkorrigering. Den bränslemängd som används för produktion av kondensel beräknas utifrån den producerade kondenselen under vart och ett av åren under perioden 1998–2003 och en kalkylmässig verkningsgrad 0,40 så att som bränslefördelning för produktionen av kondensel används anläggningens bränslefördelning under året i fråga. För kondenselens del beräknas utsläppsrätterna enligt fördelningskriterierna för undergrupp D.

Beräkningsformeln för ett fjärrvärmenäts utsläppsrätter blir följande:

där

KLV_j	=	utsläppsrätter för åren 2008–2012 vilka beviljas fjärrvärmenät j
Pa^lk_j	=	genomsnittlig bränsleförbrukning under perioden 1998–2002 (MJ_pa) som fastställts utgående från den sammanlagda temperaturkorrigerade bränsleförbrukningen inom värmeproduktionen och eventuell elproduktion i samband därmed vid de förbränningsanläggningsenheter som levererar fjärrvärme till fjärrvärmenät j.
e_j	=	den genomsnittliga koefficienten för specifika utsläpp för varje förbrukad energienhet under perioden 1998–2002 (g CO₂/MJpa) som beräknats utgående från sammanlagda årsdata om bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp inom värmeproduktion och eventuell elproduktion i samband därmed vid de förbränningsanläggningar som levererar fjärrvärme till fjärrvärmenät j.
Q_31.12.05	=	summan av abonnerade effekter i fjärrvärmekundernas avtal med fjärrvärmenät j per 31.12.2005 och
Q_31.12.97	=	summan av abonnerade effekter i fjärrvärmekundernas avtal med fjärrvärmenät j per 31.12.1997.

Den genomsnittliga bränsleanvändningen och det specifika utsläppet beräknas som i undergrupp B.

Den temperaturkorrigerade bränsleförbrukningen föreslås beräknas enligt följande formel:

Pa ^lk_j,t	=	temperaturreglerad bränsleförbrukning under år t (MJpa) vid fjärrvärmeproduktionen och den eventuella elproduktionen i samband därmed i fjärrvärmenätet j för de förbränningsanläggningar som levererar fjärrvärme till fjärrvärmenät j.
Pa_j,t	=	bränsleförbrukning under år t (MJpa) vid fjärrvärmeproduktionen och den eventuella elproduktionen i samband därmed i fjärrvärmenätet j för de förbränningsanläggningar som levererar fjärrvärme till fjärrvärmenät j.
SjN	=	genomsnittligt graddagstal för storområdet för fjärrvärmenät j under åren 1971–2000,
S_jm,t	=	genomsnittligt graddagstal för storområdet för fjärrvärmenät j under år t.

Koefficienten 0,65 i formeln återger den del av användningen av värmeenergi som beror på utetemperaturen. Koefficienten 0,35 beskriver den del av användningen av värmeenergi som är oberoende av utetemperaturen.

De utsläppsrätter som beräknats för fjärrvärmenätet fördelas på de verksamhetsutövare som levererar värme till nätet i samma förhållande som de har haft kalkylmässiga koldioxidutsläpp från fjärrvärmeproduktion och eventuell elproduktion i samband därmed under de gemensamma verksamhetsåren för de värmelevererande förbränningsanläggningarna under perioden 2002–2005. De kalkylmässiga koldioxidutsläppen beräknas genom att multiplicera verksamhetsutövarens koefficient för specifika utsläpp för fjärrvärmeproduktion under åren 1998–2002 med verksamhetsutövarens bränsleförbrukning under de gemensamma verksamhetsåren för de förbränningsanläggningar som levererat värme till nätet under perioden 2002–2005.

Koefficienten för specifika utsläpp för varje förbrukad energienhet föreslås för åren 1998–2002 fastställas genom att beräkna det aritmetiska medelvärdet av koefficienterna för specifika utsläpp för den fjärrvärmeproduktion vid verksamhetsutövarens anläggningar som sker för fjärrvärmenätet i fråga. Av de framräknade värdena utesluts det minsta och det största under den granskade perioden, 1998–2002. Bränsleförbrukningen vid de av verksamhetsutövarens förbränningsanläggningar som levererar värme till fjärrvärmenätet i fråga beräknas för de gemensamma verksamhetsåren för de anläggningar som levererat värme till nätet under perioden 2002–2005.

De kalkylmässiga utsläppsrätter som framräknats för fjärrvärmenätet föreslås fördelas på de verksamhetsutövare som levererar värme till nätet enligt följande formel:

där

KLV_jt	=	framräknade utsläppsrätter för perioden 2008–2012 för verksamhetsutövare t, som levererar värme till fjärrvärmenät j,
Pa_jt	=	sammanlagd bränsleförbrukning för värmeproduktion och eventuell elproduktion i samband därmed vid förbränningsanläggningsenheter som hör till verksamhetsutövare t, vilken levererar värme till fjärrvärmenät j, för de gemensamma verksamhetsåren för de förbränningsanläggningar som leverera värme till fjärrvärmenät j under perioden 2002–2005, (MJ_pa),
e_jt	=	den genomsnittliga koefficienten för specifika utsläpp för varje förbrukad energienhet under perioden 1998–2002 (g CO₂/MJpa) som beräknats utgående från årsdata om bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp inom värmeproduktion och eventuell elproduktion i samband därmed för verksamhetsutövare t, som levererar värme till fjärrvärmenät j,
KLV_j	=	utsläppsrätter för åren 2008–2012 vilka beviljas fjärrvärmenätet j.

De utsläppsrätter som framräknas för verksamhetsutövaren med stöd av granskningen av fjärrvärmenätet fördelas på de förbränningsanläggningar som levererar värme till fjärrvärmenätet i fråga enligt deras sammanlagda koldioxidutsläpp. De sammanlagda koldioxidutsläppen från verksamhetsutövarens förbränningsanläggningar beräknas för de gemensamma verksamhetsåren för de förbränningsanläggningar som levererat värme till nätet under perioden 2002–2005.

Den eventuella produktionen av kondensel vid anläggningarna beaktas. Detta går till så att den mängd bränsle som behövs för att producera kondenselen dras av från anläggningens totala årliga bränsleförbrukning utan temperaturkorrigering. Den bränslemängd som används för produktion av kondensel beräknas utifrån den producerade kondenselen under vart och ett av åren 1998–2005 enligt en kalkylmässig verkningsgrad om 0,40 och med en bränslefördelning som sammanfaller med anläggningens bränslefördelning under året i fråga. För kondenselen beräknas utsläppsrätterna enligt fördelningskriterierna för undergrupp D.

Beräkningsformeln för anläggningar som hör till undergrupp C blir då följande:

C_i	=	de utsläppsrätter för åren 2008–2012 som inom undergrupp C och D beviljas anläggning i, som använder bränsle och producerar värme eller ånga för fjärrvärmeproduktion och eventuellt elproduktion,
E_ikj	=	andelen koldioxidutsläpp som förbränningsenhet k vid anläggning i gett upphov till inom värmeproduktion för fjärrvärmenät j och eventuell elproduktion i samband därmed för de gemensamma verksamhetsåren för de förbränningsanläggningar som levererat värme till fjärrvärmenätet under perioden 2002–2005 (t CO2),
KLVjt	=	beräknade utsläppsrätter för perioden 2008–2012 för verksamhetsutövare t, som levererar värme till fjärrvärmenät j,
0,77		koefficienten för nedskärning, som minskar antalet utsläppsrätter för undergrupp C med 23 procent.
C_iD	=	antalet utsläppsrätter för produktion av kondensel som beviljas anläggning i enligt formeln för undergrupp D.

Beaktande av förändringar under perioden 2005–2007

Under beredningen av fördelningsplanen undersöktes möjligheten att beakta betydande förändringar som inträffat under den första utsläppshandelsperioden, dvs. 2005–2007, i fördelningen av utsläppsrätter för perioden 2008–2012. Sådana betydande förändringar kunde vara en ny anläggning som byggs för basbelastningen i ett fjärrvärmenät i egenskap av ny deltagare och en anläggning för basbelastning som kopplas bort från fjärrvärmenätet.

En anläggning kan kopplas från fjärrvärmenätet till exempel om leveransavtalet och samtidigt värmeleveransen upphör så att anläggningen inte längre är fysiskt kopplad till fjärrvärmenätet. Anläggningen kan kopplas bort från fjärrvärmenätet också så att anläggningen stängs slutgiltigt. Dylika bortkopplingar av anläggning från fjärrvärmenätet kan beaktas i fördelningen av utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 2008-2012, ifall förändringen inträffar innan ansökningstiden för anläggningarnas utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden går ut.

Nedanstående betraktelse gäller ett fall där en ny anläggning byggts för basbelastningen i ett fjärrvärmenät, vilken inte ingick i förslaget till nationell fördelningsplan gällande utsläppsrätter för perioden 2005-2007 som fastslogs 19.8.2004.

I ett fall där en ny anläggning byggs för basbelastningen i ett fjärrvärmenät, vilken har tilldelats eller kommer att tilldelas utsläppsrätter för den första utsläppshandelsperioden i enlighet med kriterierna i 28 § i lagen om utsläppshandel innan statsrådet fattar slutligt beslut om fördelningen av utsläppsrätter för perioden 2008–2012, beaktas förändringen på följande sätt. För de nya förbränningsanläggningarna beräknas de kalkylmässiga utsläppsrätterna inom varje undergrupp för den andra perioden enligt de fördelningskriterier för nya deltagare i undergrupp C som anges i 31 n § (108/2007).

En ny anläggning för baslast ersätter vanligen värmeproduktionen i gamla anläggningar. För att anläggningarna i fjärrvärmenätet inte skall tilldelas betydligt fler utsläppsrätter i jämförelse med behovet i förhållande till andra fjärrvärmenät, dras det beräknade antalet utsläppsrätter för fjärrvärmeproduktionen i den nya anläggningen av från utsläppsrätterna för de gamla anläggningarna. Om den nya förbränningsanläggningen producerar fjärrvärme och i samband därmed el i en kombianläggning, beräknas utsläppsrätterna för anläggningen separat för fjärrvärmeproduktionen och elproduktionen. Fördelningen skall göras utgående från den effektinformation som ingår i planeringen för anläggningen.

För gamla anläggningar i fjärrvärmenätet beräknas de kalkylmässiga utsläppsrätterna genom att dra av de kalkylmässiga utsläppsrätterna för fjärrvärmeproduktionen i den nya förbränningsanläggningsenheten från de kalkylmässiga utsläppsrätter som betraktelsen av fjärrvärmenätet ger.

De beräknade utsläppsrätterna delas mellan de gamla anläggningarna enligt de kalkylmässiga koldioxidutsläppen under de gemensamma verksamhetsåren under perioden 2002–2005 för dessa förbränningsanläggningar. Beräkningen av de kalkylmässiga koldioxidutsläppen har beskrivits ovan.

De kalkylmässiga utsläppsrätterna för alla anläggningar multipliceras till slut med koefficienten för nedskärning för undergrupp C.

Med den beskrivna beräkningsmetoden kan man säkra att fördelningen av utsläppsrätter mellan olika fjärrvärmenät blir rättvis. Metoden kräver inte heller att beviljade utsläppsrätter återtas, eftersom fördelningen av utsläppsrätter rättas till när utsläppshandelsperioden går ut.

Produktion av fjärrvärme inom industrin

Till undergrupperna A och B hör en del sådana industrianläggningar som levererar värme till fjärrvärmenät utanför anläggningarna. Om en sådan fjärrvärmeproduktion har uppgått till över 20 procent av en sådan anläggnings värmeproduktion under den period som studeras, korrigeras anläggningens fjärrvärmeproduktion så att den motsvarar genomsnittstemperaturen på lång sikt. För dessa anläggningar används också den ovan beskrivna koefficient som återspeglar ökningen i abonnerad effekt i fjärrvärmekundernas värmeavtal. Om anläggningen haft produktion av såväl värme som el, delas bränsleanvändningen mellan processvärmen och fjärrvärmen enligt storleksförhållandet mellan dessa produktioner.

Om produktionen av fjärrvärme för industrianläggningar under den betraktade perioden varit mindre än 20 procent av anläggningens sammanlagda värmeproduktion, skall koefficienten för hur de abonnerade värmeeffekterna utvecklas inte användas i formeln för dessa anläggningar. Den andel av koefficientens inverkan som lämnas obeaktad för en sådan industrianläggning tas i beaktande när utsläppsrätterna beräknas för de andra anläggningarna som tillför värme till fjärrvärmenätet. Ifall fjärrvärmen till ett fjärrvärmenät levereras bara av ett sådant industriföretag där fjärrvärmeproduktionen understiger 20 procent, tas koefficienten för abonnerad effekt inte i beaktande.

3.4 Undergrupp D

Till undergrupp D hör anläggningar med separat elproduktion, så kallade kondenskraftverk, och sådana delar av kombianläggningar som producerar el som klassificeras som kondensel. Produktionen vid dessa varierar kraftigt, och därmed utsläppen, i enlighet med elförbrukningen, strukturen för elpriserna och väderförhållandena, framför allt situationen för den nordiska vattenkraften. Vid beredningen av fördelningen av utsläppsrätter för perioden 2005–2007 konstaterades att den studerade perioden förhistoriska utsläpp, dvs. 1998–2002, som sådan lämpar sig dåligt för beräkning av utsläppsrätter för dessa anläggningar, eftersom perioden omfattar exceptionellt varma och vattenrika år för vattenkraften. Därför gick man in för perioden 2000–2003, vilken bättre avspeglar det genomsnittliga vattenläget och situationen på den nordiska elmarknaden. Samma period används även vid fördelningen av utsläppsrätter för perioden 2008–2012.

Utsläppsrätterna för kondenskraftverk beräknas i enlighet med 31 i § i lagen om utsläppshandel (108/2007) med följande formel:

där

D_i	=	de utsläppsrätter för åren 2008–2012 som beviljas förbränningsanläggning i, som levererar ånga till en för elproduktion byggd gasturbin på samma verksamhetsplats eller som har annan liknande separat elproduktion (kondenskraftverk och anläggningsdelar för produktion av kondensel).
Pa_ik	=	den genomsnittliga årliga bränsleanvändningen i förbränningsanläggningsenheten k vid anläggning i under perioden 2000–2003 (MJpa),
e_ik	=	den genomsnittliga koefficienten för specifika utsläppet per energienhet i förbränningsanläggningsenheten k vid anläggning i under perioden 2000–2003 (g CO₂/MJpa), och
0,31	=	koefficienten för nedskärning, som minskar antalet utsläppsrätter för undergrupp D med 69 procent.

Bränsleanvändningen och det specifika utsläppet beräknas som det aritmetiska medelvärdet för åren 2000–2003.

För produktionen av kondensel vid kombianläggningar beräknas utsläppsrätterna enligt beräkningsreglerna för denna undergrupp och de tas i beaktande i det totala antalet utsläppsrätter för anläggningarna på det sätt som framförts för undergrupp C.

3.5 Undergrupp E

Till undergrupp E hör kraftverk för spetslast, reservkraftverk och andra anläggningar som sporadiskt producerar el. Konventionella kondenskraftverk, som ursprungligen har byggts för annat ändamål än att utgöra reservkraftverk och som senare har blivit anläggningar av reservkraftstyp, hör dock till undergrupp D. Till undergrupp E hör därutöver även kompressorstationerna i naturgasnätet.

Utsläppsrätterna för anläggningar i undergrupp E beräknas i enlighet med 31 i § i lagen om utsläppshandel (108/2007 och 1468/2007) med följande formel:

där

E_i	=	de utsläppsrätter för åren 2008–2012 som beviljas anläggning i, som innehåller gasturbiner för spetslast och andra förbränningsanläggningsenheter som sporadiskt producerar små mängder utsläpp,
Pa_ik	=	den genomsnittliga årliga bränsleanvändningen i förbränningsanläggningsenheten k vid anläggning i under perioden 1998–2002, (MJpa) och
e_ik	=	den genomsnittliga koefficienten för specifika utsläpp per energienhet i förbränningsanläggningsenheten k vid anläggning i under perioden 1998–2002 (g CO₂/MJpa).
0,86	=	koefficienten för effektivitet, som minskar antalet utsläppsrätter för undergrupp E med 14 procent.

Bränsleanvändningen och det specifika utsläppet beräknas som det aritmetiska medelvärdet för åren 1998–2002 .

Beslut 12.2.2008/Nr 6 K26 Ensk

Dokument 2

STATSRÅDETS BESLUT

BEVILJANDE AV UTSLÄPPSRÄTTER PER ANLÄGGNING

Givet i Helsingfors den 14 februari 2008 med stöd av 37 § i lagen om utsläppshandel (683/2004)

STATSRÅDETS BESLUT OM BEVILJANDE AV

UTSLÄPPSRÄTTER PER ANLÄGGNING

FÖR ÅREN 2008–2012

I ENLIGHET MED DIREKTIVET (2003/87/EG)

OCH LAGEN OM UTSLÄPPSHANDEL (683/2004)

SOM STIFTATS FÖR ATT GENOMFÖRA DIREKTIVET

BESLUTETS CENTRALA INNEHÅLL

Statsrådet fattade den 22 februari 2007 beslut angående förslaget till Finlands nationella fördelningsplan för utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 2008−2012 vilket sändes till Europeiska gemenskapernas kommission. Det föreslogs att de utsläppsrätter som anläggningarna inom den handlande sektorn ska tilldelas under utsläppshandelsperioden 2008–2012 skulle motsvara 197,9 miljoner ton koldioxid. Således skulle det totala antalet utsläppsrätter enligt förslaget motsvara 39,6 miljoner ton koldioxid per år.

Kommissionen fattade den 4 juni 2007 ett beslut angående Finlands nationella fördelningsplan gällande utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 2008–2012. Enligt kommissionens beslut ska den totala mängden utsläppsrätter per år minskas med 2,042109 miljoner ton koldioxid, vilket innebär att det totala antalet utsläppsrätter som årligen får fördelas motsvarar 37,557891 miljoner ton koldioxid. Kommissionen betraktar förändringar i vissa anläggningar som klassificerats som nya deltagare eller i deras verksamhet samt fördelningskriterierna för dessa som retroaktiva justeringar av mängden utsläppsrätter som tilldelas anläggningar vilka strider mot kriterierna. Enligt kommissionens beslut får projektmekanismer enligt Kyotoprotokollet användas inom utsläppshandelssystemet i en utsträckning som motsvarar högst 10 procent av de utsläppsrätter som beviljas var och en av anläggningarna.

De fördelningskriterier som ingår i beslutet om beviljande av utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 2008–2012 har fastställts i lagarna 108/2007 och 1468/2007 om ändring av lagen om utsläppshandel (nedan även utsläppshandelslagen).

De centrala punkterna i beslutet om beviljande av utsläppsrätter är som följer:

Företag och anläggningar inom den handlande sektorn tilldelas utsläppsrätter i en mängd som motsvarar 187,789455 miljoner ton koldioxid under den andra utsläppshandelsperioden för EG:s system för utsläppshandel 2008–2012.Det årliga antalet utsläppsrätter skulle därmed vara 37,557891 miljoner.Under den andra utsläppshandelsperioden har tillämpningsområdet för utsläppshandelsdirektivet utvidgats något från den första utsläppshandelsperioden, varför behovet av utsläppsrätter är större än tidigare.Med beaktande av utvidgningen av tillämpningsområdet minskar antalet utsläppsrätter som årligen fördelas med 17 procent under den andra utsläppshandelsperioden i jämförelse med den första utsläppshandelsperioden 2005–2007. Jämfört med det uppskattade behovet är det antal utsläppsrätter som får fördelas omkring 22 procent mindre(Avsnitt 4.5).

Av det totala antalet utsläppsrätter reserveras 7 miljoner utsläppsrätter att bli tilldelade till så kallade nya deltagare under den aktuella utsläppshandelsperioden.Antalet som reserveras för nya deltagare utgör cirka 3,7 procent av det totala antalet utsläppsrätter.De nya deltagarna tilldelas utsläppsrätter enligt särskilt fastställda fördelningskriterier efter anläggningstyp och bränsle (Avsnitt 6.4).

Enligt lagen om utsläppshandel fördelas utsläppsrätterna avgiftsfritt.

De anläggningar och de delar av deras produktion som hör till den handlande sektorn indelas även under den andra utsläppshandelsperioden i liknande undergrupper som under den första utsläppshandelsperioden utgående från deras verksamhet och produkter.Undergrupp A omfattar industriprocesser, undergrupp B industrins energiproduktion inom anläggningsområden, undergrupp C produktion av fjärrvärme och kombinerad produktion av fjärrvärme och el, undergrupp D produktion av el genom kondenskraft och undergrupp E topp- och reservkraftverk för produktion av el. (Kapitel 5).

Befintliga anläggningar tilldelas utsläppsrätter enligt den så kallade arvsmetoden, varvid anläggningarnas faktiska utsläpp under en tidsperiod som valts till referensperiod används vid beräkning av utsläppsrätterna. Som en allmän referensperiod har använts åren 1998–2002, men för undergruppen som gäller produktion av kondenskraft åren 2000–2003. Tidsperioderna som används som referens är de samma som under den första utsläppshandelsperioden 2005–2007.Förfarandet gynnar de anläggningar som har vidtagit åtgärder för att reducera utsläppen efter inledningen av referensperioden(Avsnitt 6.1).

Vid beräkningen av utsläppsrätter används för de olika undergrupperna olika särskilt fastställda koefficienter för effektivitet och nedskärning. Som koefficienter för effektivitet används 0,91 för undergrupp A och 0,86 för undergrupperna B och E. Som koefficienter för nedskärning används 0,77 för undergrupp C och 0,31 för undergrupp D. Med särskilda koefficienter för effektivitet och nedskärning för de olika undergrupperna beaktar man utsläppshandelsdirektivets (2003/87/EG) krav på att det antal utsläppsrätter som fördelas ska avspegla förutsättningarna, även tekniska sådana, att minska utsläppen inom de verksamheter som fördelningsplanen omfattar.Därutöver har strävan med koefficienterna varit att beakta vilka möjligheter anläggningarna inom dessa undergrupper har att överföra kostnaderna för begränsningen av utsläpp och förvärvet av utsläppsrätter till priserna på slutprodukterna. Koefficienterna för effektivitet och nedskärning tillämpas på både befintliga anläggningar och nya anläggningar. De utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 20080–2012 som har beräknats utgående från fördelningskriterierna anpassas till det totala antalet utsläppsrätter som fastställs i beslutet om beviljande av utsläppsrätter genom att utsläppsrätterna för anläggningar i undergrupp D multipliceras med siffran 0,9882 (anpassningskoefficient). Användningen av anpassningskoefficient gör att det antal utsläppsrätter som fås utgående från fördelningskriterierna minskar(Avsnitt 6).

Enligt kommissionens beslut av den 4 juni 2007 angående Finlands nationella fördelningsplan gällande utsläppsrätter får projektmekanismer enligt Kyotoprotokollet användas inom utsläppshandelssystemet i en utsträckning som motsvarar högst 10 procent av de utsläppsrätter som beviljas var och en av anläggningarna. Kommissionen tog inte ställning till frågan huruvida procentandelen kan vara olika för olika undergrupper på det sätt som Finland hade föreslagit. I punkt 25 i meddelandet från kommissionen ”Kompletterande riktlinjer för fördelningsplaner för EU:s system för handel med utsläppsrätter - perioden 2008–2012” (KOM(2005) 703 slutlig) anser kommissionen att medlemsstaterna själva kan välja om gränsen ska gälla för varje anläggning för sig, eller om den ska tillämpas på alla anläggningar tillsammans.

Verksamhetsutövarna inom den handlande sektorn har en möjlighet att använda projektmekanismer för högst 7,316 procent av det totala antalet kalkylerade utsläppsrätter.Med kalkylerade utsläppsrätter avses det antal utsläppsrätter på vilka koefficienterna för effektivitet och nedskärning i de olika undergrupperna inte ännu tillämpats och inte heller anpassningskoefficienten, med vilken antalet utsläppsrätter som fördelas anpassas till det totala antalet (187,789455 miljoner utsläppsrätter).Det maximala antal utsläppsrätter som verksamhetsutövare kan få genom utnyttjande av mekanismer i förhållande till de beviljade utsläppsrätterna i varje undergrupp fås genom att den nämnda andelen (7,316 procent) divideras med koefficienterna för effektivitet och nedskärning i de olika undergrupperna samt med anpassningskoefficienten. Om den maximala möjligheten att utnyttja mekanismer vore den samma för alla verksamhetsutövare i förhållande till det antal utsläppsrätter som beviljas, skulle det möjligheten att utnyttja mekanismer bli oproportionerlig mellan undergrupperna(Avsnitt 7).

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

BESLUTETS CENTRALA INNEHÅLL. 24

1 Inledning. 27

1.1 Bakgrund. 27

1.2 Förslaget till nationell fördelningsplan för utsläppshandelsperioden 2008–2012. 27

1.3 Kommissionens beslut angående förslaget till Finlands nationella fördelningsplan. 29

1.4 Ändringar som följer av genomförandet av kommissionens beslut31

1.5 Lagrum som ska tillämpas på beslutsfattandet31

1.6 Beredning. 32

1.7 Utlåtanden och allmänhetens synpunkter33

2 Definitioner och begrepp i beslutet om beviljande av utsläppsrätter samt beslutets omfattning och underlag 37

2.1. Definitioner och begrepp. 37

2.2 Omfattningen av beslutet om beviljande av utsläppsrätter38

2.3 Underlag. 38

3 Målen för minskningen av växthusgaser och utvecklingen för utsläppen i Finland. 40

3.1 Mål för perioden 2008–2012. 40

3.2 Utsläppens utveckling i Finland 1990–2006. 40

3.3 Utsläppen år 2005 i förhållande till utsläppsrätterna och utsläppen år 2006. 44

4 Bestämning av det totala antalet utsläppsrätter som ska fördelas. 50

4.1 Till buds stående utsläppsenheter (AAU) och behovet av dem.. 50

4.2. Utgångspunkter för fördelningen av tilldelade utsläppsenheter (AAU)52

4.3 Användning av mekanismerna i Kyotoprotokollet52

4.4 Utsläppsutvecklingen och reduceringsåtgärderna inom den icke-handlande sektorn. 54

4.4.1 Utsläppsutvecklingen inom den icke-handlande sektorn enligt WM-scenariot54

4.4.2 Extra åtgärder för reducering av utsläppen inom den icke-handlande sektorn. 58

4.5 Det totala antalet utsläppsrätter58

5 Indelning av den handlande sektorn i undergrupper63

6 Kriterier för fördelning av utsläppsrätter för perioden 2008–2012 på anläggningar och industriprocesser i olika undergrupper64

6.1 Anläggningar som blivit färdiga 1997 eller tidigare. 64

6.2 Anläggningar som blivit färdiga 1998–2004. 67

6.3 Vissa specialfall68

6.4 Nya deltagare. 69

6.4.1 Nya deltagare under utsläppshandelsperioden 2005–2007. 69

6.4.2 Nya deltagare under utsläppshandelsperioden 2008–2012. 69

6.4.3 Befintliga anläggningar som ska betraktas som nya deltagare. 71

6.5 Jämkning av antalet utsläppsrätter71

6.6 Anpassning av kalkylerade utsläppsrätter till fördelbara utsläppsrätter72

6.7 Antalet utsläppsrätter som beviljas varje undergrupp under utsläppshandelsperioden 2008–2012. 72

6.8 Årlig registrering av utsläppsrätterna. 74

7 Maximalt utnyttjande av projektbaserade mekanismer under utsläppshandelsperioden 2008–2012. 75

8 Utsläppsrätter för anläggningarna på Åland. 77

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Europaparlamentets och rådets direktiv (2003/87/EG) om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom Europa trädde i kraft den 25 oktober 2003 och utsläppshandeln i enlighet med detta inleddes i början av 2005.Direktivet (nedan utsläppshandelsdirektivet) förpliktar varje medlemsstat att utarbeta en nationell fördelningsplan för att begränsa utsläppen av växthusgaser och reglera handeln med utsläppsrätter. I planen ska staten presentera det totala antalet utsläppsrätter som den kommer att bevilja för perioden som anges i direktivet.I fördelningsplanen ska medlemsstaten också visa hur den tänker fördela utsläppsrätterna på de enskilda anläggningarna.

Under den första perioden (2005–2007) och den andra perioden (2008–2012) gäller utsläppshandeln enbart koldioxidutsläpp från förbränning och vissa industriprocesser.Kommissionen har i sina riktlinjer för perioden 2008–2012 (KOM (2005) 703 slutgiltig) gjort en precisare tolkning av tillämpningsområdet för direktivet under den andra perioden.Till följd av detta utvidgas tillämpningsområdet för utsläppshandel i Finland så att det gäller bland annat petrokemiska krackningsugnar och stenullstillverkning. Sådan framställning av kimrök som kommissionen förutsätter förekommer inte i Finland.

Enligt direktivet ska medlemsstaterna dela ut minst 90 procent av utsläppsrätterna avgiftsfritt i fördelningsplanen för 2008–2012.Enligt 15 § i lagen om utsläppshandel (lagen om ändring av utsläppshandel 108/2007) delas alla utsläppsrätter i Finland ut gratis.

Fördelningsplanen ska utformas utifrån objektiva och öppna principer. Planen får inte innebära att vissa företag eller verksamheter diskrimineras och den måste uppfylla kriterierna i bilaga III till direktivet.Enligt kriterierna ska det totala antalet utsläppsrätter fastslås så att det motsvarar medlemsstatens mål för minskningen av växthusgasutsläppen enligt Kyotoprotokollet, vilka ingår i Europeiska gemenskapens åtagande.Vid utarbetandet av fördelningsplanen ska hänsyn visas mot allmänhetens synpunkter samt möjligheterna, även tekniska sådana, för olika funktioner att minska sina utsläpp.Fördelningsplanen ska även fastslå hur nya deltagare har behandlats, och hur s.k. tidiga åtgärder har beaktats, ifall sådana ingår i planen.

Den nationella fördelningsplanen anmäls till kommissionen och de övriga medlemsstaterna. Enligt direktivet kan kommissionen framföra anmärkningar mot förslaget till fördelningsplan eller förkasta förslaget ifall det inte uppfyller kraven i direktivet. Kommissionen fattade den 4 juni 2007 ett beslut angående förslaget till Finlands nationella fördelningsplan och presenterade sina krav på ändringar som skulle göras i den. Kommissionens beslut behandlas i mera detalj i avsnitt 1.3. De viktigaste punkterna i den nationella fördelningsplanen presenteras i följande avsnitt 1.2.

1.2 Förslaget till nationell fördelningsplan för utsläppshandelsperioden 2008–2012

Statsrådet fattade den 22 februari 2007 beslut angående förslaget till Finlands nationella fördelningsplan gällande utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 2008–2012 i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och 34 § i lagen om utsläppshandel (108/2007).

Företag och anläggningar inom den handlande sektorn föreslogs bli tilldelade utsläppsrätter i en mängd som motsvarar 179,9 miljoner ton koldioxid under den andra utsläppshandelsperioden (2008–2012) för EG:s system för utsläppshandel. Enligt förslaget skulle antalet utsläppsrätter per år därmed uppgå till 39,6 miljoner utsläppsrätter. Under den andra utsläppshandelsperioden har tillämpningsområdet för utsläppshandelsdirektivet utvidgats något från den första utsläppshandelsperioden, varför behovet av utsläppsrätter är större än tidigare. Med beaktande av utvidgningen av tillämpningsområdet skulle antalet utsläppsrätter som årligen fördelas enligt förslaget minska med 14 procent under den andra utsläppshandelsperioden i jämförelse med den första utsläppshandelsperioden. Jämfört med det uppskattade behovet skulle det antal utsläppsrätter som fick fördelas vara omkring 18 procent mindre. Det föreslogs att utsläppsrätter i enlighet med utsläppshandelslagen skulle tilldelas gratis.

Av det föreslagna totala antalet utsläppsrätter, dvs. 197,9 miljoner utsläppsrätter, föreslogs 7 miljoner utsläppsrätter bli reserverade för att bli tilldelade till så kallade nya deltagare under den aktuella utsläppshandelsperioden.Antalet utsläppsrätter som föreslogs bli reserverade för nya deltagare utgjorde cirka 3,5 procent av det totala antalet utsläppsrätter.De nya deltagarna föreslogs bli tilldelade utsläppsrätter enligt särskilt fastställda fördelningskriterier efter anläggningstyp och bränsle.

Bestämmelser om fördelningskriterierna för de utsläppsrätter som ingår i förslaget till nationell fördelningsplan finns i lagen om ändring av lagen om utsläppsrätter (108/2007). De anläggningar och de delar av deras produktion som hör till den handlande sektorn föreslogs även under den andra utsläppshandelsperioden bli indelade i liknande undergrupper som under den första utsläppshandelsperioden utgående från deras verksamhet och möjligheter till utsläppsreduktion.Undergrupp A omfattar industriprocesser, undergrupp B industrins energiproduktion inom anläggningsområden, undergrupp C produktion av fjärrvärme och kombinerad produktion av fjärrvärme och el, undergrupp D produktion av el genom kondenskraft och undergrupp E topp- och reservkraftverk för produktion av el.

Vid beräkningen av utsläppsrätter föreslogs att olika särskilt fastställda koefficienter för effektivitet och nedskärning skulle användas i de olika undergrupperna.Koefficienten för effektivitet föreslogs bli 0,95 för undergrupp A och 0,90 för undergrupperna B och E. Koefficienten för nedskärning förslogs bli 0,80 för undergrupp B och 0,33 för undergrupp D. Med särskilda koefficienter för effektivitet och nedskärning för de olika undergrupperna skulle utsläppshandelsdirektivets krav på att det antal utsläppsrätter som fördelas ska avspegla förutsättningarna, även tekniska sådana, att minska utsläppen inom de verksamheter som fördelningsplanen omfattar, bli beaktat.Därutöver var strävan med koefficienterna att beakta vilka möjligheter anläggningarna inom dessa undergrupper har att överföra kostnaderna för begränsningen av utsläpp och förvärvet av utsläppsrätter till priserna på slutprodukterna. Det föreslogs att koefficienterna för effektivitet och nedskärning skulle tillämpas på både befintliga anläggningar och nya anläggningar.

Verksamhetsutövarna inom den handlande sektorn förslås få en möjlighet att använda projektmekanismer för högst 11,7 procent av det totala antalet kalkylerade utsläppsrätter.Med kalkylerade utsläppsrätter avses det antal utsläppsrätter på vilka koefficienterna för effektivitet och nedskärning i de olika undergrupperna inte ännu tillämpats och inte heller anpassningskoefficienten, med vilken antalet utsläppsrätter som fördelas anpassas till det totala antalet utsläppsrätter (197,9 miljoner utsläppsrätter).

Det maximala antal utsläppsrätter som verksamhetsutövare kan få genom utnyttjande av mekanismer i förhållande till de beviljade utsläppsrätterna i varje undergrupp fås genom att den nämnda andelen (11,7 procent) divideras med koefficienterna för effektivitet och nedskärning i de olika undergrupperna samt med anpassningskoefficienten. Om den maximala möjligheten att utnyttja mekanismer vore den samma för alla verksamhetsutövare i förhållande till det antal utsläppsrätter som beviljas, skulle det möjligheten att utnyttja mekanismer bli oproportionerlig mellan undergrupperna. Utnyttjandet av projektmekanismer skulle enligt förslaget svara genomsnittligt för 15 procent av den totala mängden utsläppsrätter som föreslogs bli beviljade.

Förslaget till nationell fördelningsplan innehöll även en förteckning över anläggningarna och de utsläppsrätter som föreslås bli tilldelade var en av dessa.

Handels- och industriministeriet anmälde i enlighet med 36 § i lagen om utsläppshandel förslaget till nationell fördelningsplan till verksamhetsutövarna i fråga samt till Europeiska gemenskapernas kommission och de övriga medlemsstaterna i unionen omedelbart efter det att statsrådet fattat sitt beslut.

1.3.1 Kommissionens beslut angående förslaget till Finlands nationella fördelningsplan

Kommissionen meddelade den 4 juni 2007 sitt beslut angående förslaget till Finlands nationella fördelningsplan av utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 2008–2012. Kommissionen har gjort sin bedömning av förslaget till Finlands nationella fördelningsplan i enlighet med de riktlinjer som den antagit i sitt meddelande av den 29 november 2006. År 2005 var utsläppen inom den handlande sektorn exceptionellt låga, endast 33,1 miljoner ton koldioxid. Åren 2001–2004 varierade utsläppen inom den handlande sektorn mellan 39 och 49 miljoner ton och de faktiska utsläppen inom den handlande sektorn år 2006 var 44,6 miljoner ton. Kommissionen har beaktat de exceptionella väderförhållanden som rådde i Finland år 2005 vilka innebar en ovanligt stor nettoimport av elektricitet och produktion av vattenkraft i Finland. Under de år då produktionen av vattenkraft är stor, är nettoimporten av elektricitet från den nordiska elmarknaden betydande. Å andra sidan är Finland en betydande nettoexportör av elektricitet till samma marknad under de år då produktionen av vattenkraft på den nordiska elmarknaden är låg. Den ökade nettoexporten av el från Finland grundar sig närmast på den ökade produktionen av kondenskraft i Finland medan den ökade nettoimporten å sin sida har samband med den minskade elproduktionen vid de finska kondensanläggningarna. Kommissionen konstaterar i sitt beslut att skillnaden mellan de ”normala” utsläppen från kondenskraftproduktionen för år 2005, dvs. 9,095524 miljoner ton, och de faktiska utsläppen från kondenskraftproduktionen, dvs. 3,3 miljoner ton, är 5,795524 ton. Kommissionen har justerat de verifierade utsläppen inom den handlande sektorn år 2005 genom att addera 5,795524 miljoner ton till de verifierade utsläppen. Kommissionen har vidare justerat Finlands koldioxidintensitet enligt PRIMES-modellen.

Nedan de viktigaste kraven på ändringar i Finlands nationella fördelningsplan som kommissionen har presenterat och kommentarerna därtill:

1) Den totala mängd utsläppsrätter som ska fördelas i handelssystemet ska minskas med 2,042109 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år, dvs. det totala antalet utsläppsrätter per åt uppgår till 37,557891 miljoner ton.

2) Andelen utsläpp från de anläggningar som tillkommer i systemet under perioden 2008–2012, dvs. förbränningsprocesser för den petrokemiska industrin och framställningen av stenull, får vara högst 0,4 miljoner ton per år (ingår i den totala mängden enligt punkt 1). För deras del ska de uppgifter om utsläppshistoria som ska användas vid fördelningen av utsläppsrätter vara verifierade av en oberoende kontrollör.

3) Kommissionen tolkar en rad förändringar gällande vissa anläggningar som klassificeras som nya deltagare och deras verksamhet samt fördelningskriterierna för dessa som en retroaktiv justering (ex post) av mängden utsläpp som tilldelats anläggningarna vilken strider mot kriterierna. Bland sådana justeringar nämns särskilt förändringar i produktionskapaciteten vid massa- och pappersfabriker och förändringar vid oljeraffinaderier. Dessutom tolkar kommissionen även jämkningen av antalet utsläppsrätter och anpassningen av kalkylerade utsläppsrätter till fördelbara utsläppsrätter som retroaktiva justeringar som strider mot den grundläggande principen för ett handelssystem med tak. När det gäller de sistnämnda baserar sig kommissionens beslut på ett missförstånd, eftersom anpassningskoefficienten och jämkningen tillämpas vid beslut om beviljande av utsläppsrätter enligt artikel 11.2 i utsläppshandelsdirektivet.

4) Den maximala sammanlagda mängden av projektmekanismer som får användas av verksamhetsutövare i handelssystemet, uttryckt som en procentandel av fördelningen av utsläppsrätter till varje anläggning, får vara högst 10 procent. Enligt kommissionens beräkningar var Finlands förslag 15 procent av den totala mängden utsläppsrätter. Kommissionen tar inte ställning till frågan huruvida olika procentandelar kan tillämpas på olika undergrupper så som Finland har föreslagit.

5) De mängder utsläppsrätter som avses bli tilldelade varje anläggning som är belägen inom Ålands territorium ska inkluderas i förteckningen över anläggningar. Dessa mängder ska presenteras i den nationella fördelningsplanen beräknade enligt samma fördelningskriterier som anges i lagen om utsläppshandel.

I kommissionens beslut konstateras att den nationella fördelningsplanen får ändras utan förhandsgodkännande från kommissionen om ändringen består av justeringar av anläggningsspecifika tilldelningar inom ramen för den totala mängd som ska tilldelas anläggningar som förtecknas i planen, om ändringen görs till följd av högre datakvalitet eller för att minska den andel utsläppsrätter som ska fördelas gratis.

Frågan om statsstöd behandlas under punkterna 20 och 30 i motiveringarna till kommissionens beslut. Motiveringarna baserar sig delvis på missförstånd, men av dem framgår dock att kommissionen möjligen kommer att tolka övertilldelningen av utsläppsrätter som sådant statsstöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden. I skäl 20 konstateras att ”kommissionen vill särskilt peka på att en tilldelning som överskrider de prognostiserade utsläppen inte kommer att kräva motprestationer med miljöfördelar från mottagarna. På det här stadiet kan kommissionen därför inte utesluta att stöd som ges inom ramen för tilldelningen kan befinnas vara oförenligt med den gemensamma marknaden i fall det skulle bedömas i enlighet med artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget”. Dessutom konstateras i skäl 30 att ”om Finland skulle ändra sin nationella fördelningsplan på ett icke-diskriminerande sätt enligt artikel 2 i detta beslut och vederbörligen tar hänsyn till kommissionens bedömningar i skäl 20, anser kommissionen att allt potentiellt stöd troligen är förenligt med den gemensamma marknaden om stödet skulle granskas i enlighet med artiklarna 87 och 88 i fördraget”.

1.4 Ändringar som följer av genomförandet av kommissionens beslut

Kommissionens beslut angående förslaget till Finlands nationella fördelningsplan förutsätter ändringar i den totala mängden utsläppsrätter som föreslagits bli tilldelade enligt förslaget till nationell fördelningsplan, i definitionerna på nya deltagare och i de fördelningskriterier som gäller dem samt i det maximala antal projektmekanismer som får användas.

Enligt kommissionens beslut ska de totala utsläppsrätterna skäras ned med 2,042109 miljoner ton koldioxid per år, vilket innebär att de totala utsläppsrätterna uppgår till 37,557891 miljoner ton per år. Utsläppshandelslagens bestämmelser om fördelningskriterierna för utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 2008–2012 har ändrats så att minskningarna i utsläppsrätterna enligt kommissionens beslut har fördelats ganska jämnt på de olika undergrupperna. De minskningar som kommissionens beslut förutsätter har verkställts genom att de koefficienter för effektivitet och nedskärning för de olika undergrupperna vilka fastställts i utsläppshandelslagen och förslaget till nationell fördelningsplan har ändrats enligt följande:

förslaget till fördelningsplan beslutet om beviljande

av utsläppsrätter

A industriella processer 0,95 0,91

B industrins energiproduktion 0,90 0,86

C fjärrvärmeproduktion inkl. el 0,80 0,77

som produceras i samband därmed

D kondensel 0,33 0,31

E reserv- och toppkraftverk 0,90 0,86

Kommissionen betraktar ändringar i vissa anläggningar som definierats som nya deltagare och i deras verksamhet och i fördelningskriterierna för dem som förbjudna förändringar i efterhand av de utsläppsrätter som tilldelats en anläggning. Bestämmelserna om nya deltagare och de fördelningskriterier som gäller för dessa finns i lag. Kommissionen har tolkat en del av ändringarna i de anläggningar som i lagen definieras som nya deltagare och i deras verksamhet och de fördelningskriterier som gäller för dessa som förbjudna justeringar i efterhand. I lagen om utsläppshandel har således de bestämmelser som handlade om de förbjudna förändringarna i efterhand av tilldelningen av utsläppsrätter upphävts. Beslutet om beviljande av utsläppsrätter inbegriper alltså inte de bestämmelser om nya deltagare som upphävts genom lag 1468/2007.

Enligt kommissionens beslut får den maximala andelen projektmekanismer som kan användas uppgå till högst 10 procent av de utsläppsrätter som tilldelats var och en av anläggningarna. Enligt kommissionens beräkningar var Finlands förslag 15 procent av de totala utsläppsrätterna. Kommissionen tar inte ställning till frågan huruvida procentandelen kan variera från en undergrupp till en annan på det sätt som Finland föreslagit.

När det gäller användningen av projektmekanismer innebär kommissionens beslut att den totala mängd projektenheter som de verksamhetsutövare som ingår i systemet för handel med utsläppsrätter kan använda motsvarar i genomsnitt 3,7557 miljoner ton per år. Eftersom kommissionen inte tog ställning till de maximala mängder projektenheter som får användas per anläggning eller undergrupp kan ändringen göras i beslutet om beviljande av utsläppsrätter. Därför var det inte nödvändigt att ändra utsläppshandelslagens bestämmelser om att den maximala mängden projektenheter beräknas på basis av de kalkylerade utsläppsrätterna. Den totala mängden projektenheter som får användas minskar i förhållande till de utsläppsrätter som ska beviljas jämfört med förslaget till fördelningsplan för samtliga undergruppers del.

1.5 Lagrum som ska tillämpas på beslutsfattandet

Enligt 37 § 1 mom. i lagen om utsläppshandel fattar statsrådet beslut om beviljande av utsläppsrätter sedan Europeiska gemenskapernas kommission har behandlat förslaget till nationell fördelningsplan. Enligt 38 § i lagen om utsläppshandel (108/2007) ska av beslutet om beviljande av utsläppsrätter framgå:

1) de faktorer som avses i 35 § 1−5, 7, 8 och 9 punkten justerade,

2) de ändringar som Europeiska gemenskapernas kommission har föreslagit i det nationella förslaget,

3) anläggningarna samt de utsläppsrätter som ska beviljas dem jämte motiveringar,

4) det maximala antalet projektenheter verksamhetsutövarna kan använda i varje enskild anläggning för att fullgöra sin skyldighet enligt 49 § 1 mom. under hela utsläppshandelsperioden.

Beslutet om beviljande av utsläppsrätter ska innehålla följande i 35 § 1−5, 7, 8 och 9 punkten i lagen om utsläppshandel (lag 108/2007) angivna uppgifter vars riktighet har kontrollerats:

- det totala antalet utsläppsrätter jämte motiveringar,

- metoden för fördelning av utsläppsrätter,

- fördelningskriterierna för utsläppsrätter jämte motiveringar,

- antalet utsläppsrätter som ska reserveras för nya deltagare,

- fördelningskriterierna för de utsläppsrätter som ska fördelas på nya deltagare jämte motiveringar,

- vilken andel av det totala antalet utsläppsrätter som årligen bokförs på verksamhetsutövarens konto för respektive anläggning i det nationella registret,

- de kriterier som avgör det maximala antalet projektenheter som verksamhetsutövaren kan använda för att uppfylla sitt åtagande enligt 49 § 1 mom., samt

- hur de åsikter och yttranden, som framförts om förslaget, har beaktats.

Om fördelningskriterierna för utsläppsrätterna för utsläppshandelsperioden 2008–2012 föreskrivs i 3 b kap. i lagen om utsläppshandel (lagarna 108/2007). För genomförande av kommissionens beslut har den ovan nämnda lagen om utsläppshandel ändrats genom lag 1468/2007. Enligt ikraftträdelsebestämmelsen för lag 1468/2007 tillämpas lagen på beslutet om beviljande av utsläppsrätter för utsläppshandelsperioden 2008−2012 och på besluten om beviljande av utsläppsrätter för nya deltagare.

I enlighet med 39 § i lagen om utsläppshandel ska beslutet om beviljande av utsläppsrätter delges de verksamhetsutövare som beslutet gäller samt tillställas utsläppshandelsmyndigheten för anteckning i registret. Arbets- och näringsministeriet offentliggör beslutet elektroniskt. Arbets- och näringsministeriet anmäler beslutet om beviljande av utsläppsrätter till Europeiska gemenskapernas kommission.

1.6 Beredning

Finlands beredskap och vilja att genomföra en konsekvent politik som uppfyller landets internationella åtaganden om att begränsa utsläppen av växthusgaser har stakats ut bl.a.i statsrådets redogörelse till riksdagen om energi- och klimatpolitiken (SRR 5/2005 rd, 24.11.2005) och i riksdagens svar på redogörelsen (EkUB 8/2006 rd, 2.6.2006).Den nationella strategi för verkställandet av Kyotoprotokollet som redogörelsen beskriver bygger på såväl nationella åtgärder som införandet av utsläppshandel inom EU och flexibilitetsmekanismerna i Kyotoprotokollet för att Finland ska kunna fullgöra de internationella åtagandena.Med flexibilitetsmekanismer avses gemensamt genomförande (Joint Implementation, JI) i en annan industristat enligt artikel 6 och mekanismen för ren utveckling (Clean Developoment Mechanism, CDM) i ett utvecklingsland enligt artikel 12 samt utsläppshandel mellan stater enligt artikel 17 i Kyotoprotokollet.I enlighet med redogörelsen förvärvar staten utsläppsenheter för totalt 12 miljoner ton genom att utnyttja Kyotoprotokollets flexibla mekanismer för perioden 2008–2012.

En ministerarbetsgrupp för klimat- och energipolitiken som statsminister Matti Vanhanens första regering utnämnt ansvarade för beredningen av en strategi för energi- och klimatpolitiken och ledde beredningen av den nationella fördelningsplan som krävs enligt utsläppsdirektivet samt handlagt fördelningsplanen innan den godkänts av statsrådet.Handels- och industriminister Mauri Pekkarinen var ordförande för ministerarbetsgruppen, där miljöminister Stefan Wallin (fram till den 31 december 2006 Jan-Erik Enestam), finansminister Eero Heinäluoma (fram till den 22 september 2005 Antti Kalliomäki), kommunikationsminister Susanna Huovinen (fram till den 22 september 2005 Leena Luhtanen) och jord- och skogsbruksminister Juha Korkeaoja varit övriga medlemmar.

Ministerarbetsgruppen tillsatte en bistående arbetsgrupp bestående av tjänstemän från kommunikationsministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, utrikesministeriet, finansministeriet, miljöministeriet och handels- och industriministeriet, som hade hand om ordförandeposten.

Handels- och industriministeriet tillsatte den 9 december 2004 en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta fördelningskriterier enligt vilka utsläppsrätterna skulle beräknas och fördelas mellan anläggningar och industriprocesser i förslaget till nationell fördelningsplan för utsläppshandelsperioden 2008–2012 i enlighet med EU:s utsläppshandelsdirektiv (2003/87/EG). Arbetsgruppen utsåg inom sig en separat lagsektion.Arbetsgruppen lämnade sin rapport den 25 april 2006. Utgående från arbetsgruppens framställning vidarebearbetades förslagen inom handels- och industriministeriet.I arbetsgrupperna ingick representanter för de ministerier som är centrala för klimatpolitiken och representanter för energikonsumenterna och energiproducenterna.

Handels- och industriministeriet tillsatte den 1 april 2005 en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta ett förslag i form av en regeringsproposition om de ändringar som måste göras i lagen om utsläppshandel gällande sådana rättigheter och skyldigheter för verksamhetsutövarna i EU:s system för utsläppshandel som hänför sig till användning av projektmekanismer enligt Kyotoprotokollet.Arbetsgruppens förslag till regeringsproposition om ändring av lagen om utsläppshandel blev klart den 30 november 2005. Enligt förslaget fastställs i förslaget till nationell fördelningsplan till vilken maximal procentuell andel av de kalkylerade utsläppsrätterna för respektive anläggning under hela utsläppshandelsperioden som en verksamhetsutövare kan använda projektenheter som erhålls från Kyoto-projektmekanismerna.

Regeringens finanspolitiska ministerutskott behandlade förslaget till fördelningsplan den 14 september 2006 och ministerarbetsgruppen för klimat- och energipolitik godkände den 29 september 2006 det utkast till fördelningsplan för Finland som sändes till Europeiska kommissionen för godkännande. Statsrådet fattade beslut angående förslaget till nationell fördelningsplan den 22 februari 2007.

För genomförande av kommissionens beslut angående Finlands nationella fördelningsplan utarbetades som tjänsteuppdrag vid handels- och industriministeriet i juni 2007 ett utkast till statsrådets beslut om beviljande av utsläppsrätter och ett utkast till regeringens proposition med förslag till lag om ändring av utsläppshandelslagen. De viktigaste riktlinjerna i propositionen och beslutet behandlades i den klimat- och energipolitiska ministerarbetsgrupp som hade tillsatts av statsminister Matti Vanhanens andra regering.

1.7 Utlåtanden och allmänhetens synpunkter

1.7.1 Förslaget till nationell fördelningsplan

Handels- och industriministeriet begärde den 30 juni 2006 utlåtanden över både utkastet till ett förslag till nationell fördelningsplan och utkastet till regeringsproposition om ändring av lagen om utsläppshandel av de ministerier som är viktiga i sammanhanget, av andra myndigheter och intressegrupper samt av landskapet Åland.

Likaså i enlighet med 41 § i förvaltningslagen gavs allmänheten en möjlighet att komma med åsikter och frågor med anknytning till utsläppshandeln antingen skriftligen eller per e-post genom ett meddelande som publicerades på handels- och industriministeriets webbsidor den 30 juni 2006.

Utkastet till regeringsproposition om ändring av lagen om utsläppshandel ansågs allmänt taget vara berett med sakkunskap.Ändringsförslagen hänförde sig till enskilda paragrafer, förutom de som gällde koefficienter för effektivitet och nedskärning i olika undergrupper.De utlåtanden som avgivits över utkastet till den föreslagna fördelningsplanen lyfte fram det totala antalet utsläppsrätter, fördelningskriterierna och särskilt koefficienterna för effektivitet och nedskärning för olika undergrupper, andelen för nya deltagare och fördelningskriterierna för den samt fastställandet av gränsen för användningen av Kyotoprotokollets projektmekanismer som centrala temaområden.

Medan propositionen med förslag om ändring av lagen om utsläppshandel ännu bereddes bad handels- och industriministeriet med ett brev daterat den 30 maj 2006 de företag och anläggningar som omfattas av lagen om utsläppshandel om uppgifter enligt 32 § i lagen om utsläppshandel (108/2007) utgående från vilka utsläppsrätterna per anläggning kunde beräknas.De föreslagna antalen utsläppsrätter per anläggning som hade beräknats utgående från dessa uppgifter sändes till verksamhetsutövarna för granskning i enlighet med § 41 i förvaltningslagen innan förslaget till fördelningsplan lades fram.

Ett utkast till förslag till nationell fördelningsplan för utsläppsrätter för Finland, som bearbetats på basis av utlåtandena, exklusive utsläppsrätter per anläggning, sändes till Europeiska gemenskapernas kommission den 11 oktober 2006 och lades ut på handels- och industriministeriets hemsidor så att det blev tillgängligt för allmänheten.Regeringens proposition med förslag till ändring av lagen om utsläppshandel (RP 161/2006 rd) avläts till riksdagen den 29 september 2006 och lades efter detta ut på riksdagens webbsidor så att den blev tillgänglig för allmänheten.

Statsrådet fattade den 22 februari 2007 ett beslut om Finlands nationella fördelningsplan för utsläppshandelsperioden 2008–2012. Förslaget till nationell fördelningsplan innehöll också en förteckning över anläggningarna och de utsläppsrätter som enligt planerna ska tilldelas var och en av anläggningarna.

Enligt 36 § i lagen om utsläppshandel underrättade handels- och industriministeriet ifrågavarande verksamhetsutövare samt Europeiska gemenskapernas kommission och övriga medlemsländer i Europeiska unionen om förslaget till nationell fördelningsplan omedelbart efter att statsrådet har avgett sitt beslut i saken.Därutöver offentliggjorde ministeriet det nationella förslaget till fördelningsplan i elektronisk form och beredde verksamhetsutövarna och allmänheten möjlighet att framföra åsikter om förslaget till fördelningsplan.

1.7.2 Beslutet om beviljande av utsläppsrätter

Handels- och industriministeriet begärde den 5 juli 2007 utlåtanden över utkasten till statsrådets beslut om beviljande av utsläppsrätter och till regeringens proposition om ändring av lagen om utsläppshandel, som utarbetats utgående från förslaget till nationell fördelningsplan och kommissionens beslut av den 4 juni 2007 angående den, av de ministerier som är centrala i detta sammanhang och av andra myndigheter och intressegrupper samt av landskapet Åland. Utkasten sändes också för kännedom till verksamhetsutövarna och lades fram till påseende för allmänheten på ministeriets webbplats. Allmänheten bereddes på detta sätt tillfälle att uttrycka sin åsikt om utkasten.

Företag som representerar den energiintensiva industrin motsatte sig förslaget att göra ytterligare nedskärningar inom industrin. De remissorgan som representerar den energiintensiva industrin motiverade sina ställningstaganden både med att det finns små möjligheter att minska utsläppen och med synpunkter som anknyter till en försvagning av konkurrenskraften. Enligt remissinstanserna innebär minskningen av mängden råvarubaserade utsläpp i praktiken produktionsnedskärningar. Högre elpriser orsakar också betydande kostnader för industrin. Den nedskärning som nu genomförts för undergrupp A anses med beaktande av förhöjda elpriser strida mot målet om att trygga verksamhetsförutsättningarna inom industrin. Inom den energiintensiva industrin är det på grund av den globala konkurrensen inte möjligt att överföra kostnaderna på priserna. Vid inriktandet av ytterligare nedskärningar ska det beaktas hur priset på utsläppsrätten kan överföras på verksamhetsutövarens försäljningspriser.

Enligt skogsindustriföretagen är energiproduktionen en del av den integrerade produktionen och inte en separat produktion, varför deras utsläpp ska behandlas som processutsläpp (undergrupp A).

I utlåtandena från företagen inom energibranschen ansågs nedskärningarna i den gällande lagen och i ändringsförslagen i för stor grad belasta energiproduktionsanläggningar och avsevärt försvaga verksamhetsbetingelserna inom sektorn, varför förslagen ansågs vara orättvisa, strida mot principen om att de som förorenar betalar i EU:s miljöpolitik och inte vara objektiva och jämlika på det sätt som förutsätts i direktivet. Enligt remissinstanserna finns det inom fjärrvärmeproduktionen inte tekniska eller ekonomiska möjligheter att minska utsläppen. Remissinstanserna ansåg vidare att propositionsutkastet också stred mot utsläppshandelsdirektivets mål att främja produktionen av kombinerad el och värme. Finsk Energiindustri rf och de flesta företagen inom energibranschen föreslog att den så kallade anpassningskoefficienten ska tillämpas på alla undergrupper och inte enbart på kondenselektricitet, dvs. undergrupp D.

De flesta verksamhetsutövare som producerar kondenselektricitet ansåg att den gällande lagen och propositionerna ogrundat och i strid med direktiven missgynnar kondenselektricitet och de elföretag som är beroende av dessa och att de strider mot bestämmelserna om statsstöd enligt artikel 87 i EG-fördraget och principen om förbud mot diskriminering enligt punkt 5 i bilaga III till utsläppshandelsdirektivet. Propositionerna ansågs gå hårt åt de elföretag och konsumenter som använder kondenselektricitet på landsbygden och inom övrig glesbygd samtidigt som de stöder industrin. Likaså ansågs propositionerna förvränga konkurrensen inom energibranschen som verkar inom den handlande sektorn, mellan den handlande sektorn och den icke-handlande sektorn samt mellan aktörerna på EG:s inre marknad. Propositionerna ansågs ha betydande ekonomiska skadeverkningar för verksamhetsutövarnas verksamhet. Enligt gjorda beräkningar skulle tilläggskostnaderna för kondenselektriciteten uppgå till 108−163 miljoner euro om året, dvs. 540−810 miljoner euro under perioden 2008−2012. I utlåtandena har det konstaterats att vissa finländska elbolag lämnat in en klagan över statsstödet till EG-kommissionen. Remissorganen kräver att alla verksamhetsutövare jämlikt ska delta i minskningen av utsläppen.

I september 2007 begärde kommissionens generaldirektorat för konkurrens av finländska myndigheter uppgifter i anslutning till klagomålet över processindustrins statsstöd. Klagomålet gällde Finlands nationella fördelningsplan för utsläppshandelsperioden 2008–2012. Enligt klagomålet leder den ojämlika behandlingen av olika undergrupper till ojämställdhet samt till övertilldelning av utsläppsrätter i fråga om vissa undergrupper (undergrupperna A och B) och undertilldelning av utsläppsrätter i fråga om undergrupp D. Handels- och industriministeriet lämnade ett svar till kommissionen med anledning av klagomålet i oktober 2007.

1.8 Ansökan om utsläppsrätter

Enligt 33 § i lagen om utsläppshandel (lag 108/2007) ska verksamhetsutövaren ansöka om utsläppsrätter genom en ansökan som ställs till statsrådet. I ansökan ska anges till vilka delar de uppgifter som verksamhetsutövaren lämnat in för beredningen av förslaget till nationell fördelningsplan har ändrats. I ansökan anges inte det antal utsläppsrätter ansökan gäller.

För utsläppshandelsperioden 2008−2012 skulle ansökan ges in inom två månader efter det lagen om ändring av utsläppshandelslagen 108/2007 trätt i kraft. Lagen trädde i kraft den 12 februari 2007.

Vid handels- och industriministeriet utarbetades anläggningsspecifika beräkningar utgående från ansökningarna om utsläppsrätter och eventuella tilläggsförfrågningar i anslutning till dessa. Verksamhetsutövarna bereddes genom ett brev daterat 25.10.2007 tillfälle att kontrollera beräkningarna av utsläppsrätter och riktigheten av de uppgifter på vilka dessa grundade sig samt att uttrycka sin åsikt om beräkningarna om anläggningsspecifika utsläppsrätter före den 16 november 2007. I kalkylerna togs ännu inte någon hänsyn till jämkningen av antalet utsläppsrätter enligt 31 r § i utsläppshandelslagen. I beräkningarna beaktades varken koefficienterna för effektivitet och nedskärning för de olika undergrupperna eller anspassningskoefficienten enligt 31 s §.

1.9 Beslutets uppbyggnad

I det första kapitlet av beslutet om beviljande av utsläppsrätter beskrivs bakgrunden till planen, hur den beretts och hur synpunkter från allmänheten har beaktats.I kapitel 2 beskrivs begrepp och utsläppshandelssystemets omfattning samt underlag.Kapitel 3 handlar om Finlands och EU:s utsläppsmål enligt Kyotoprotokollet.I kapitel 4 fastställs det totala antalet utsläppsrätter, i kapitel 5 beskrivs uppdelningen av den handlande sektorn i undergrupper och i kapitel 6 fastställs fördelningskriterierna för utsläppsrätter för enskilda anläggningar och industriprocesser.I kapitel 7 behandlas företags maximala användning av projektmekanismer och i kapitel 8 meddelas antalet utsläppsrätter som ska tilldelas anläggningar på Åland och beskrivs fördelningen av behörighet mellan riket och landskapet vad gäller fördelning av utsläppsrätter.

I beslutet om beviljande av utsläppsrätter ingår bilagor, som har sammanställts i anslutning till beredningen av förslaget till nationell fördelningsplan. I bilagorna kompletteras principerna för förslaget och de beskrivs mera detaljerat.I bilaga 1 beskrivs fördelningsgrunderna och beräkningsformlerna för de utsläppsrätter som beviljas enskilda processer och anläggningar i de olika undergrupperna för perioden 2008–2012. I bilaga 2 presenteras de anläggningar som omfattas av tillämpningsområdet för lagen om utsläppshandel samt de utsläppsrätter som beviljas per anläggning och den maximala mängden projektenheter som var och en av anläggningarna får använda.I bilaga 3 finns en förteckning över de organ av vilka utlåtande har begärts den 5 juli 2007 över utkastet till beslut om beviljande av utsläppsrätter och utkastet till regeringens proposition om ändring av lagen om utsläppshandel. Av samma remissinstanser begärdes utlåtande över förslaget till fördelningsplan som blivit klart den 30 juni 2006. Det scenario över utvecklingen av utsläpp som utgjorde bilaga till förslaget till nationell fördelningsplan har inte fogats till beslutet om beviljande av utsläppsrätter eftersom det totala antalet utsläppsrätter och den maximala mängden projektenheter som får användas baserar sig på kommissionens beslut av 4.6.2007.

I bilaga 4 finns ett sammandrag över ansökningarna om jämkning och besluten angående dessa. I bilaga 5 finns en besvärsanvisning.

2 Definitioner och begrepp i beslutet om beviljande av utsläppsrätter samt beslutets omfattning och underlag

2.1. Definitioner och begrepp

De begrepp som används i beslutet om beviljande av utsläppsrätter för perioden 2008–2012 har definierats i 31 b § i lagen om utsläppshandel (108/2007).

Enligt utsläppshandelsdirektivet ska alla förbränningsanläggningar med en tillförd effekt på mer än 20 MW (utom anläggningar som bränner problemavfall och kommunalt avfall) och vissa industriprocesser ha tillstånd att släppa ut växthusgaser.Utsläppstillstånd beviljas av den nationella utsläppshandelsmyndigheten, som enligt lagen om utsläppshandel i Finland är Energimarknadsverket.Om tillstånd för utsläpp av växthusgaser bestäms i 2 kapitlet i lagen om utsläppshandel.Verksamhetsutövare beviljas ett visst antal utsläppsrätter genom ett beslut av statsrådet som ska grunda sig på den nationella fördelningsplanen. Bestämmelserna om beviljande av utsläppsrätter finns i 4 kap. i lagen om utsläppshandel.

Bilaga I till utsläppshandelsdirektivet och 2 och 3 § i lagen om utsläppshandel innehåller en förteckning över de verksamheter som utsläppshandeln omfattar.Till dessa hör bland annat förbränningsanläggningarna i energibranschen, oljeraffinaderier, koksverk, stålindustri (rostverk och sinterverk för malm, järn- och stålverk), mineralindustrier som till sin kapacitet överskrider en viss gräns (tillverkning av kalk, cement, klinker, glasfiber och keramiska produkter) samt skogsindustri (tillverkning av massa, papper och kartong).Kommissionen och olika medlemsstater har under utsläppshandelsperioden 2005–2007 gjort divergerande tolkningar av omfattningen för begreppet förbränningsanläggning enligt bilaga I till utsläppshandelsdirektivet.

Kommissionen anser att begreppet förbränningsanläggning omfattar alla förbränningsprocesser, medan en stor del av medlemsstaterna, inklusive Finland, har låtit EU:s system för utsläppshandel omfatta endast sådana pannor och enheter vid förbränningsanläggningar som inte är fast knutna till industriprocesserna.Kommissionen har i sina riktlinjer för de nationella fördelningsplanerna för perioden 2008–2012 och i de ställningstaganden den framfört i klimatförändringskommittén under kommissionen förutsatt att förbränningsprocesserna omfattas av EU:s system för utsläppshandel vid integrerade stålverk, i framställningen av eten och propen inom den petrokemiska industrin, i framställningen av stenull och kimrök samt, om den tillförda effekten överstiger 20 MW, i offshoreproduktion av olja och gas.Kommissionen utgår från att de nämnda förbränningsprocesserna ingår i de nationella förslagen till fördelningsplan för perioden 2008–2012.

Tillämpningsområdet för lagen om utsläppshandel (108/2007) har utvidgats så att det även omfattar förbränningsprocesser enligt kommissionens riktlinjer.Lagens tillämpningsområde omfattar förbränningsprocesser med en sammanlagd tillförd effekt på mer än 20 MW vid eten- och propenenheterna samt en butadien-enhet som är fast ansluten till dessa vid en petrokemisk anläggning .Tillämpningsområdet kommer även att omfatta förbränningsprocesser med en tillförd effekt på mer än 20 MW vid framställning av stenull och kimrök.Finland har ingen produktion av olja eller gas, och numera inte heller framställning av kimrök.

Anläggningar, som enligt bestämmelserna i ett miljötillstånd utfärdat i enlighet med miljöskyddslagen (86/2000) följer kraven som gäller avfallsförbränningsanläggningar, faller utanför tillämpningsområdet för lagen om utsläppshandel (108/2007).Därmed utesluts endast sådana förbränningsanläggningar för avfall som avses i 2 § 4 punkten i förordningen om avfallsförbränning samt samförbränningsanläggningar för obehandlat blandat kommunalt avfall och samförbränningsanläggningar för problemavfall.

I beslutet om beviljande av utsläppsrätter har den handlande sektorn i enlighet med 17 och 31 a § i lagen om utsläppshandel (108/2007) delats in i undergrupper utifrån typen av verksamhet eller produkter. Dessa undergrupper är avsedda att vara så homogena som möjligt och kriterierna för tilldelning av utsläppsrätter lika för anläggningar som ingår i samma grupp.Undergrupperna beskrivs i kapitel 5.

I vissa fall kan delar av en anläggning eller process höra till en annan undergrupp än anläggningens eller processens huvudsakliga verksamhet.När utsläppsrätterna för en anläggning eller process beräknades beaktades detta så att utsläppsrätterna för delarna bestämdes enligt de formler som gäller för respektive undergrupp.Till exempel beräknas antalet utsläppsrätter för ett värmekraftverk, som utöver värme och elektricitet producerar kondenskraft, separat för de två produktionssätten, och det totala antalet utsläppsrätter för kraftverket fås som summan av de framräknade utsläppsrätterna.

Under utsläppshandelsperioden 2008–2012 har verksamhetsutövarna möjlighet att använda så kallade projektenheter som de förvärvat genom projektbaserade mekanismer i stället för utsläppsrätter varje år när de återlämnar till utsläppshandelsregistret det antal utsläppsrätter som motsvarar koldioxidutsläppen.Med projektbaserade mekanismer avses gemensamt genomförande, JI-projekt, i en annan industristat enligt artikel 6 och projekt enligt mekanismen för ren utveckling, CDM-projekt, i ett utvecklingsland enligt artikel 12 i Kyotoprotokollet.Med projektenheter avses utsläppsminskningsenheter (Emission Reduction Unit, ERU) från JI-projekt och certifierade utsläppsminskningar (Certified Emission Reduction, CER) från CDM-projekt. En projektenhet motsvarar ett ton koldioxidekvivalenter eller en utsläppsrätt.Verksamhetsutövaren kan medverka i projekt, antingen som aktiv deltagare eller finansiär, och därigenom få projektenheter.En verksamhetsutövare kan också köpa projektenheter av andra företag eller på marknaden.Ett alternativ som står till verksamhetsutövarnas förfogande är att investera kapital i olika koldioxidfonder för att senare få projektenheter.

Lagen om utsläppshandel (108/2007) innehåller inte bestämmelser om det nationella beslutsfattandet för projektverksamhet och inte heller om rättigheter och skyldigheter för företag som medverkar i projektverksamhet.Bestämmelser om detta ingår i separat lag om användning av Kyotoprotokollets flexibla mekanismer (109/2007). Lagen om användningen av mekanismerna gäller även andra verksamhetsutövare än de som omfattas av lagen om utsläppshandel.

2.2 Omfattningen av beslutet om beviljande av utsläppsrätter

Beslutet om beviljande av utsläppsrätter omfattar de verksamheter och anläggningar som nämns i bilaga I till utsläppshandelsdirektivet och 2 och 3 § i lagen om utsläppshandel (683/2004 och 108/2007).Dessutom omfattar beslutet i enlighet med artikel 24 i utsläppshandelsdirektivet och 4 § i lagen om utsläppshandel vissa anläggningar som huvudsakligen är avsedda för produktion av fjärrvärme och som ingår i ett fjärrvärmenät. Det är fråga om anläggningar som har en effekt på högst 20 MW och som ingår i ett fjärrvärmenät där minst en anläggning har en effekt på mer än 20 MW och denna anläggning huvudsakligen är avsedd för produktion av fjärrvärme (s.k. opt-in anläggningar).Detta förfarande motiveras med att alla företag och anläggningar som producerar värme för samma fjärrvärmenät på detta sätt behandlas lika.Anläggningar som ingår i samma nät körs nämligen enligt prioriteter som bestäms utifrån de rörliga kostnaderna. Om bara en eller en del av anläggningarna omfattades av utsläppshandeln, kunde denna därför påverka deras inbördes ekonomiska driftsprioriteter och konkurrensläge.

För utsläppshandelsperioden 2005–2007 ansökte Finland hos kommissionen om tillstånd att inbegripa dessa anläggningar i fördelningsplanen.Om kommissionen under den tidigare utsläppshandelsperioden godkänt att en anläggning omfattas av systemet för utsläppshandel, lämnas ingen ansökan om godkännande på nytt, såvida inte kommissionen särskilt kräver detta.

2.3 Underlag

I samband med beredningen av fördelningskriterierna skickade handels- och industriministeriet ut en statistisk enkät till verksamhetsutövare den 30 maj 2006.Handels- och industriministeriet begärde av de företag och anläggningar som omfattas eller som under den andra utsläppshandelsperioden kommer att omfattas av lagen om utsläppshandel uppgifter enligt 32 § 3 mom. (108/2007) och 33 § i lagen om utsläppshandel (108/2007) för beräkning av antalet utsläppsrätter per anläggning.Dessa uppgifter och de uppgifter som lämnats i ansökan om utsläppsrätter jämte justeringar har använts i detta beslut om beviljande av utsläppsrätter.Verksamhetsutövarna ombads lämna uppgifter om bränsleanvändning, CO₂-utsläpp, produktionskapaciteter och energiproduktion under perioden 1998−2005. I beslutet om beviljande av utsläppsrätter har dessutom som uppgifter om de enskilda verksamhetsutövarna och undergrupperna använts verifierade uppgifter om faktiska utsläpp åren 2005 och 2006.

Beslutet om beviljande av utsläppsrätter har tillgodogjort sig av statistisk information om olika utsläpp av växthusgaser totalt och per sektor. Uppgifterna ingår i den nationella inventeringen av växthusgaser, som lämnas till sekretariatet för FN:s klimatkonvention och EG:s kommission.Den sammanställs och publiceras av Statistikcentralen, som fungerar som nationell inventeringsmyndighet.Den senast publicerade inventeringen gavs ut i december 2007. Inventeringen offentliggör inte information för specifika företag och anläggningar.

3 Målen för minskningen av växthusgaser och utvecklingen för utsläppen i Finland

3.1 Mål för perioden 2008–2012

I Kyoto i Japan nådde parterna i FN:s klimatkonvention 1997 samförstånd om att de industriländer som räknas upp i bilaga B till protokollet skulle reducera sina utsläpp av växthusgaser med i medeltal 5,2 procent under perioden 2008–2012 jämfört med ländernas utsläpp 1990.Att Kyotoprotokollet skulle träda i kraft blev klart då Ryssland ratificerade avtalet i slutet av 2004.Protokollet trädde i kraft den 16 februari 2005, varvid dess bestämmelser blev bindande för parterna.Protokollet hade sammanlagt 175 parter i juni 2007.De åtaganden om kvantitativa begränsningar av växthusgaser som ingår i protokollet gäller industriländer.USA har meddelat att det inte kommer att ratificera protokollet. Australien meddelade i december 2007 att det kommer att ratificera protokollet.

EG:s och de 15 gamla medlemsstaternas gemensamma mål i Kyotoprotokollet är att reducera utsläppen av växthusgaser (koldioxid CO₂, metan CH₄, kväveoxidul N₂O, fluorkolväten HFC, perfluorkolväten PFC, svavelhexafluorid SF₆) med i medeltal åtta procent under perioden 2008–2012 jämfört med utsläppen 1990.Detta mål har vidare delats upp i den så kallade inbördes bördefördelning mellan EU-länderna. Målet för Finland är att utsläppen under Kyotoprotokollets första åtagandeperiod 2008–2012 i genomsnitt ska ligga på samma nivå som 1990.Målet motsvarar i genomsnitt 71,0 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år.

För sådana koldioxidutsläpp från förbränning av fossila bränslen och torv som omfattas av utsläppshandelsdirektivet har inga separata mål uppställts vare sig i Kyotoprotokollet eller i EU:s inre bördefördelning.

3.2 Utsläppens utveckling i Finland 1990–2006

Utvecklingen för utsläppen av växthusgaser enligt Kyotoprotokollet har i Finland uppvisat en stigande trend under perioden 1990–2006. Variationerna från år till år har dock varit betydande.Figur 1 visar utvecklingen för utsläppen av växthusgaser per sektor.Beaktansvärt är att utvecklingen för de olika sektorerna visar upp en mycket stabil utsläppsutveckling för branscher utanför den handlande sektorn och en mycket varierande utveckling för den handlande sektorn.Variationerna orsakas särskilt i Finland och de andra nordiska länderna av rådande väderförhållanden. Avsikten är att eliminera effekten av dessa i den ”normaliserade” utsläppsutvecklingen i figur 1.

Figur 1. Utsläppen av växthusgaser i Finland 1990–2006 och det nationella tillåten utsläppsmängde, miljoner ton koldioxidekvivalenter (Mt CO₂-ekv.)

I Finland är den handlande sektorns andel av koldioxidutsläppen klart större än medeltalet för hela EU, vilket var 52 procent år 2003 (Källa: Greenhouse gas emission trends and projections in Europe 2005, EEA Report No 8/2005).Tabell 1 visar utsläppen av växthusgaser inom den handlande och icke-handlande sektorn i numeriska värden.Tabell 2 visar motsvarande procentuella andelar.

Tabell 1. Utsläpp av växthusgaser inom den handlande och icke-handlande sektorn under 1990 och perioden 1998–2006, miljoner ton koldioxidekvivalenter (Mt CO₂).

	1990	1998	1999	2000	2001	2002	2003	2004	2005	2006
Alla utsläpp av växthusgaser
Den handlande sektorn¹	31,5	35,5	34,0	34,3	39,4	41,7	49,4	46,5	33,1	44,6
Den icke-handlande sektorn	39,5	36,8	37,7	35,5	35,6	35,4	35,4	34,3	35,9	35,6
Sammanlagt	71,0	72,3	71,7	69,8	75,0	77,1	84,8	80,8	69,0	80,2

CO₂-utsläpp
Den handlande sektorn	31,5	35,5	34,0	34,3	39,4	41,7	49,4	46,5	33,1	44,6
Den icke-handlande sektorn	25,2	23,9	24,9	22,7	22,8	23,0	22,9	22,0	23,6	23,5
Sammanlagt	56,7	59,4	58,9	57,0	62,2	64,7	72,3	68,5	56,7	68,1

^l )I fråga om den handlande sektorn ingår bara CO₂-utsläpp

^{Icke-handlande sektorn = utsläppen utanför
utsläppshandelssektorn}

Källor:Statistikcentralen, Energimarknadsverket och handels- och industriministeriets uppskattningar

Tabell 2. Relativ fördelning för utsläpp av växthusgaser mellan den handlande och icke-handlande sektorn under1990 och perioden 1998–2006 i procent.

	1990	1998	1999	2000	2001	2002	2003	2004	2005	2006
Alla utsläpp av växthusgaser
Den handlande sektorn	44 %	49 %	47 %	49 %	53 %	54 %	58 %	58 %	48 %	56 %
Den icke-handlande sektorn	56 %	51 %	53 %	51 %	47 %	46 %	42 %	42 %	52 %	44 %

CO₂-utsläpp
Den handlande sektorn	56 %	60 %	61 %	60 %	64 %	65 %	69 %	67 %	58 %	65 %
Den icke-handlande sektorn	44 %	40 %	39 %	40 %	36 %	35 %	31 %	33 %	42 %	35 %

Källor:Statistikcentralen, Energimarknadsverket och handels- och industriministeriets uppskattningar

De bakomliggande orsakerna till den stigande trenden för utsläppen inom den handlande sektorn är under den granskade perioden en gynnsam utveckling för produktionen i vissa industrigrenar och fjärrvärmens framgång inom uppvärmningen av byggnader.Utvecklingen för produktionen av kondenskraft ger dock utvecklingskurvan för koldioxidutsläppen inom den handlande sektorn dess karaktäristiska form, eftersom variationerna i utsläppen inom den handlande sektorn har orsakats nästan helt och hållet av de kraftiga variationerna i kondenskraftproduktionen.Figur 2 visar koldioxidutsläppen för de industribranscher som omfattas av utsläppshandeln, fjärrvärmesektorn och kondenskraften.

Variationerna i industrins utsläpp uppstår i huvudsak av konjunktursvängningar i produktionen, medan utbyggnaden av produktionskapaciteten har också inverkan på utsläppsökningen.Inom fjärrvärmesektorn uppkommer ökningen av produktionen och även utsläppen av att fjärrvärmens marknadsandel på uppvärmningsmarknaden har stigit.Den variationen i utsläppen för fjärrvärmesektorn som framgår av figur 2 beror däremot på årliga temperaturvariationer och konkurrensläget på elmarknaden. Under åren med riklig vattentillgång i slutet av 1990-talet hade el från kombinerad el- och värmeproduktion (CHP) svag konkurrenskraft. Både inom industrin och inom fjärrvärmesektorn har ökningen av utsläppen dock varit mindre än ökningen i produktionen.

Figur 2. Koldioxidutsläpp för olika branscher inom den handlande sektorn 1990–2006 (prognos för 2006), Mt CO₂

Produktionen av kondenskraft för den nordiska elmarknaden får utsläppsbalansen för den handlande sektorn att fluktuera kraftigt.Den finländska kondenskraftens ställning på den nordiska elmarknaden framgår av följande figur, som visar den finländska produktionen av kondenskraft och nettoimporten av el under perioden 1990–2006.

Figur 3. Produktionen av kondenskraft och nettoimporten av el, 1990–2006, TWh.

Finland importerar el från Ryssland och Norden, närmast från Sverige.Importen från Ryssland har traditionellt varit mycket stabil till volymen. Däremot varierar riktningen och volymen för elhandeln mellan Finland och Sverige kraftigt, särskilt efter vattenläget i Norden.I allmänhet har Finland haft nettoimport av el från Sverige, men under dåliga vattenår, såsom 2003 och 2004, var situationen den omvända.Å andra sidan står finländska kondenskraftverk nästan helt stilla under goda vattenår.Den finländska och danska kol- och torvdrivna kondenskraften är en produktionsform som på den nordiska elmarknaden tas i bruk när vatten- och kärnkraften eller import till rimligt pris inte kan täcka elbehovet.I den finländska elbalansen är därför tidsserierna för kondenskraften och nettoimporten av el i det närmaste varandras spegelbilder, vilket framgår av graferna i figur 3.De kraftiga svängningarna i produktionen av kondenskraft framkommer naturligtvis som så gott som likadana svängningar i branschens koldioxidutsläpp.

Som framgår av det ovan relaterade har läget på den nordiska elmarknaden en avgörande betydelse för utsläppsutvecklingen inom den handlande sektorn i Finland.

3.3 Utsläppen år 2005 i förhållande till utsläppsrätterna och utsläppen år 2006

Utsläppen år 2005

När energiförsörjningen, -förbrukningen eller -utsläppen för något år bedöms, används vanligen något annat år eller ett normerat ”normalår” som man skapat som jämförelsematerial.Vid beräkning av utsläppsrätterna i Finland används som granskningsperiod situationen under åren 1998–2002 (för kondenskraften 2000–2003).Därutöver tas vid beräkning hänsyn till kapacitetsförändringar inom industribranscherna samt medeltemperaturen på lång sikt.I det följande görs en bedömning av utsläppen 2005 i jämförelse med de referensår som används vid beräkningen av utsläppsrätter.

Figur 4. Koldioxidutsläpp inom den handlande sektorn, samt kalkylerade och registrerade utsläppsrätter för 2005, Mt CO₂ och miljoner utsläppsrätter.

År 2005 var ett mycket exceptionellt år i Finlands historia för utsläpp av växthusgaser, eftersom utsläppen minskade från föregående år med mer än tio miljoner ton (CO₂-ekv.).Koldioxidutsläppen inom den handlande sektorn minskade ännu mer, med nästan en tredjedel.De viktigaste orsakerna till den kraftiga minskningen i utsläpp var den ovanligt stora produktionen av vattenkraft i Norden, den synnerligen milda vintern, minskningen i produktionen inom skogsindustrin till följd av arbetskonflikten samt sämre konjunkturläge än vanligt inom stålindustrin.

I bilden ovan visas utfallet för koldioxidutsläpp i den handlande sektorn 2005, de registrerade utsläppsrätterna för sektorn samt de kalkylerade utsläppsrätterna, med vilka avses antalet kalkylerade utsläppsrätter enligt fördelningskriterierna för varje undergrupp innan anpassningskoefficienten (0,9882) enligt lagen om utsläppshandel tillämpas.Utsläppen inom den handlande sektorn var 11,7 miljoner ton, dvs. omkring en fjärdedel mindre än antalet registrerade utsläppsrätter för 2005.Utsläppsrätter blev outnyttjade inom alla huvudbranscher inom den handlande sektorn.Flest utsläppsrätter blev över i kondenskraftproduktionen, där bara en tredjedel av det tilldelade antalet utsläppsrätter utnyttjades.Inom fjärrvärmesektorn behövdes cirka 13 procent mindre än de tilldelade antalet, inom massa- och pappersindustrin var motsvarande relationstal 26 procent, i stålindustrin 10 procent, i oljeraffinering cirka 14 procent, i mineralindustrin 16 procent och i den övriga industrin cirka 12 procent.

Tabell 3. Utsläpp och utsläppsrätter för olika branscher inom den handlande sektorn, Mt CO₂

	Utsläpp			Utsläppsrätter 2005	Utsläpp 2005	Skillnad
	2002	2003	2004	Utsläppsrätter 2005	Utsläpp 2005	Skillnad
Kondenskraft	9,4	16,6	14,9	9,4	3,1	6,3
Fjärrvärmesektorn	13,6	13,9	12,7	14,9	12,9	2,0
Massa och papper	5,8	5,2	5,2	6,5	4,9	1,7
Stålindustri	5,9	6,5	6,6	7,0	6,3	0,7
Oljeraffinering	2,9	3,0	3,0	3,1	2,7	0,4
Mineralindustri	1,9	1,8	1,7	2,2	1,9	0,4
Övrig industri	2,3	2,3	2,2	1,6	1,4	0,2
Sammanlagt	41,7	49,4	46,6	44,8	33,1	11,7

Källor:Statistikcentralen, Energimarknadsverket och handels- och industriministeriets uppskattningar

I alla branscher inom den handlande sektorn var utsläppen mindre än i genomsnitt under de tre föregående åren.Detta framgår av tabell 3. Till följd av det blev utsläppsrätter outnyttjade.Utsläppsminskningen har flera orsaker, som kan indelas i aktiva utsläppsreducerande faktorer, slumpmässiga faktorer, konjunkturbetingade faktorer samt beräkningsmässiga faktorer som beror på fördelningsmetoden för utsläppsrätterna och förfarandet för registrering av utsläppsrätterna.

Till de aktiva utsläppsreducerande faktorerna hör övergången till bränslen som ger mindre utsläpp, effektivisering av processer och minskning av konsumtionen.Om man jämför bränsleanvändningen under 2005 med användningen under granskningsperioden dvs. åren 1998–2002 (för kondenskraften 2000–2003), kan man upptäcka en klar förskjutning mellan olika bränslen.Särskilt inom fjärrvärmesektorn och skogsindustrins energiproduktion har torv ersatts av träbaserade bränslen och stenkol av naturgas.Effektiviseringen av energianvändningen i jämförelse med referensperioden framgår särskilt klart inom mineralindustrin, där utsläppen har kunnat minskas med cirka 14 procent med hjälp av nyinvesteringar.Sammantaget skulle utsläppen inom den handlande sektorn under 2005 ha varit mer än två miljoner ton större utan de aktiva åtgärderna under de senaste åren.

Till de slumpmässiga faktorer som kraftigt påverkade utsläppen 2005 hör speciellt skogsindustrins långvariga arbetskonflikt, det exceptionellt goda vattenåret för elproduktionen i alla nordiska länder och den milda vintern.De avbrott i skogsindustrins produktion som arbetskonflikten orsakade uppskattas ha minskat branschens utsläpp med cirka 1,2 miljoner ton/Mt. Till följd av den goda vattensituationen i de nordiska länderna blev elimporten till Finland rekordhög (figur 3).Även Finland hade ett bättre vattenår än normalt, vilket tillsammans med ökningen i importerad el ledde till att den vanliga kondenskraftproduktionen ersattes så att utsläppen kan uppskattas ha minskat med hela 6,7 miljoner ton. Vintern 2005 var mild liksom året innan, vilket gjorde förbrukningen av fjärrvärme mindre än under ett normalt år.När fördelningskriterierna för utsläppsrätter bygger på temperaturen för ett normalt år, ledde det varmare vädret till att cirka 0,8 miljoner utsläppsrätter blev outnyttjade inom fjärrvärmesektorn.

De konjunkturväxlingar som drabbar efterfrågan på industriproduktionen inom den handlande sektorn tas i beaktande vid beräkningen av utsläppsrätter med hjälp av en parameter för kapacitetsutnyttjandegraden.Vid beräkningen av utsläppsrätter för industrin utnyttjas den genomsnittliga kapacitetsutnyttjandegraden för granskningsperioden dvs. åren 1998–2002.Under 2005 var framför allt stålindustrins kapacitetsutnyttjandegrad klart lägre än i genomsnitt.Av den anledningen blev industrins utsläpp cirka 1,3 miljoner ton lägre än i ett normalt konjunkturläge.

Utsläppsrätter blev outnyttjade under 2005 även av den anledningen att de utsläppsrätter som delats ut för den första utsläppshandelsperioden registreras på verksamhetsutövarna i jämstora poster.När fördelningen av utsläppsrätter tar i beaktande de pågående och kommande bekräftade kapacitetsökningarna inom produktion samt höjningen av den abonnerade effekten inom fjärrvärmesektorn mot slutet av utsläppshandelsperioden, leder beräknings- och registreringssättet till överallokering för det första året under perioden.Å andra sidan leder förfarandet naturligtvis till underallokering för det sista året.Under 2005 utdelades och registrerades till följd av beräkningssättet ”extra” utsläppsrätter för cirka 1,9 miljoner koldioxidton, av vilka drygt hälften tillföll fjärrvärmesektorn.De 0,4 miljoner utsläppsrätter som blev outnyttjade inom oljeraffineringen berodde praktiskt taget i sin helhet på de utsläppsrätter som beviljats ny kapacitet som tas i bruk under 2006–2007.

Tabell 4. Avvikelser från ”normalåret” i utsläppen inom den handlande sektorn 2005, Mt CO₂

	Utsläppens avvikelser nedåt från ett normalår, Mt
Aktiva faktorer
Byte av bränsle och effektivisering av produktionen	2,3
Slumpmässiga faktorer
Ökningen i elimport	6,2
Finländsk vattenkraftsproduktion	0,5
Årets temperatur	0,8
Arbetskonflikten inom skogsindustrin	1,2
Konjunkturmässiga faktorer
Industrins konjunkturläge	1,3
Beräkningstekniska faktorer
Beaktande av investeringar inom fjärrvärmesektorn och industrin	1,9
Sammanlagt	14,2

Antalet beviljade utsläppsrätter för den första utsläppshandelsperioden var cirka 2,5 miljoner mindre än det uppskattade behovet.Av den anledningen blev år 2005 utsläppsrätter outnyttjade i en mängd som motsvarar cirka 11,7 miljoner ton i stället för de 14,2 miljoner ton som tabellen visar (tabell 4).

Utsläppen år 2006

År 2005 var beträffande energiproduktion och -förbrukning ett mycket annorlunda år än genomsnittet för granskningsperioden som ligger till grund för beräkningen av utsläppsrätter.Ett stort antal utsläppsrätter blev då outnyttjat. Utsläppen under år 2006 visar dock att de utsläppsrätter som blev outnyttjade 2005 behövdes för att täcka utsläppen under år 2006.

Figur 5 visar kondenskraftproduktionens utveckling under granskningsperioden och därefter. Produktionen gjorde en klar vändning uppåt under januari–augusti 2006 till följd av de mindre vattenförråden i Norden och produktionsstoppen vid svenska kärnkraftsanläggningar. Däremot förbättrades vattenkraftssituationen i slutet av året. Produktionen av kondenskraft var dock under 2006 på en klart högre nivå än genomsnittet för granskningsperioden. Utsläppen och behovet av utsläppsrätter var år 2006 större än normalt.

GWh/månad

Figur 5. Produktionen av kondenskraft för varje månad under 2000–2006, GWh (linje A = genomsnittlig månatlig produktion under granskningsperioden, B = genomsnittlig månatlig produktion under 2005 och C = genomsnittlig månatlig produktion under 2006).

Massa- och pappersindustrins produktion blev mindre än vanligt under 2005 till följd av långa produktionsstopp.Produktionen under 2006 närmade sig dock nivån för ett genomsnittligt år, varför också utsläppen ökade klart.Figur 6 visar produktionsutvecklingen för papper och kartong, vilken avspeglar utvecklingen inom hela massa- och pappersindustrin, eftersom marknadscellulosa står för en liten andel av branschens produktion.

1000 t /månad

Figur 6. Produktionen av papper och kartong för varje månad under 2000–2006, 1 000 ton (linje A = genomsnittlig månatlig produktion under granskningsperioden 1998–2002, B = genomsnittlig månatlig produktion under 2003, C = genomsnittlig månatlig produktion under 2004 och D = genomsnittlig månatlig produktion under 2005 och E = genomsnittlig månatlig produktion under 2006).

Den period med svagare efterfrågan som stålindustrin genomgick 2005 tycks vara över, eftersom kapacitetsutnyttjandegraden i branschen steg under år 2006.

Figur 7. Kapacitetsutnyttjandegraden inom stålindustrin under 1998–2006, procent

Medeltemperaturen under år 2006 var högre än för ett genomsnittligt år, varför inte heller efterfrågan på fjärrvärme kom upp i nivån för ett normalår.Utsläppen inom fjärrvärmesektorn var också mindre än vad de skulle ha varit vid normala temperaturförhållanden.

Utsläppen inom den handlande sektorn var under 2006 dock totalt sett klart större än året innan.

4 Bestämning av det totala antalet utsläppsrätter som ska fördelas

4.1 Till buds ståendeutsläppsenheter (AAU) och behovet av dem

Till grund för den nationella fördelningsplanen för utsläppsrätterna och beslutet om beviljande av utsläppsrätter för den andra utsläppshandelsperioden behövs en uppskattning av utvecklingen för växthusgaserna i Finland för perioden 2008–2012. För detta ändamål har olika scenarier utarbetats. De innehåller en uppskattning av den framtida utvecklingen för utsläpp av växthusgaser, separat för alla branscher, alla bränslen och alla utsläppskällor.Scenarierna har gjorts upp fram till 2025.Det viktigaste scenariot är det så kallade WM-scenariot (With Measures-scenariot), som enligt avtal ska utarbetas i samband med processen för den internationella klimatkonventionen.WM-scenariot belyser utvecklingen för utsläppen i ljuset av nuvarande åtgärder och beaktar inte inverkan av nya åtgärder.

Figur 8 visar utsläppen enligt WM-scenariot för den handlande och den icke-handlande sektorn.Enligt uppskattning skulle Finlands utsläpp under perioden 2008–2012 uppgå till i genomsnitt 83,2 miljoner ton per år.Här har även inräknats den extra belastning på 0,9 miljoner ton som härrör från så kallade sänkor.Finland förfogar under perioden 2008–2012 över ett antal tilldelade utsläppsenheter (AAU) som motsvarar 71,0 miljoner ton utsläpp i genomsnitt per år.De räcker inte till för att täcka de uppskattade utsläppen.

Figur 8. Utsläpp av växthusgaser enligt WM-scenariot, Mt CO₂-ekv.

Enligt kalkylerna för scenariot motsvarar underskottet för tillåtna utsläppsmängdenheter i genomsnitt 12,2 miljoner ton per år, dvs. sammanlagt 61,0 miljoner ton under den andra utsläppshandelsperioden.Tabell 5 ger en mer detaljerad bild av sammansättningen för underskottet.

Utgående från en uppskattning från 2004 ger sänkorna – beskogningen, ombeskogningen och skogsförstörelsen årligen upphov till en extra belastning för Finland på 0,9 miljoner koldioxidton under perioden 2008–2012.Kyotoprotokollet och reglerna för tillämpningen i Marrakechöverenskommelsen ger stater med utsläppsåtaganden en möjlighet att fastställa hur de kommer att räkna med dessa så kallade kolsänkor vid beräkning av uppfyllelsen av åtagandet enligt artikel 3.4 i Kyotoprotokollet. Artikel 3.3 i Kyotoprotokollet förpliktar dessa länder att ta hänsyn till de utsläpp respektive upptag av växthusgaser som sker till följd av beskogning, återbeskogning och avskogning och som påverkar uppfyllelsen av Kyotoåtagandet.I beräkningen medtas åtgärder som vidtagits efter den 1 januari 1990.Effekten av åtgärderna beräknas som förändringar i kolförrådet mellan den 1 januari 2008 och den 31 december 2012.I Finland skulle detta betyda enligt en uppskattning från 2004 ett årligt nettoutsläpp på 0,9 miljoner koldioxidton, men uppskattningen är ännu behäftad med osäkerhetsfaktorer.

Artikel 3.4 i Kyotoprotokollet erbjuder länderna en möjlighet att välja tilläggsåtgärder där de sänkor de åstadkommer också beaktas i beräkningen. Sådana åtgärder är återställande av vegetation, skogsvård och skogsanvändning samt skötsel av odlingsjord och betesmarker. Eftersom flera osäkerhetsfaktorer och risker sammanhänger särskilt med användningen av åtgärden skogsvård, har Finland inte i enlighet med linjedragningen i den nationella energi- och klimatstrategin planerat att använda denna åtgärd enligt artikel 3.4 under den första åtagandeperioden enligt Kyotoprotokollet.

Skogsforskningsanstalten och Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi har på uppdrag av jord- och skogsbruksministeriet på basis av ny information i oktober 2006 preciserat sina tidigare uppskattningar om utsläppsmängderna i enlighet med artikel 3.3. På basis av denna information behandlades användningen av artikel 3.4 den 15 december 2006 på nytt i den klimat- och energipolitiska ministerarbetsgruppen och den 22 december 2006 i regeringens finanspolitiska ministerutskott. I enlighet med det finanspolitiska ministerutskottets linjedagningar beslöts att tillämpa åtgärden skogsvård i artikel 3.4 under perioden enligt Kyotoprotokollet 2008-2012. Ministerutskottet konstaterade att tillämpningen av artikel 3.4 var förknippad med betydande ovisshet. Samtidigt fastslogs att uppskattningen i förslaget till den nationella fördelningsplanen om nettoverkningarna av sänkorna inte justeras, men att eventuellt överskott efter användningen av artikel 3.4 (högst 2,95 miljoner CO₂-ekv.ton under perioden 2008-2012 dvs. 0,59 miljoner CO₂-ton per år) används i slutet av åtagandeperioden på att utjämna utsläppsbalansen.

Tabell 5. Sammansättning för underskott av tillåtna utsläppsmängdenheter (AAU) under perioden 2008–2012, Mt CO₂-ekv.

	I genomsnitt per år, miljoner ton	Sammanlagt under perioden 2008–2012, miljoner ton
Utsläpp inom den handlande sektorn	48,3	241,3
Utsläpp inom den icke-handlande sektorn	34,0	170,0
Inverkan av sänkor	0,9	4,5
Utsläpp sammanlagt	83,2	415,8
Tilldelade utsläppsenheter (AAU)	71,0	355,0
Underskott	12,2	61,0

Det uppskattade underskottet i tillåtna utsläppsmängdenheter i tabell 5 kan åtgärdas genom minskning av utsläppen, utsläppsrätter som företagen i den handlande sektorn köpt eller genom användning av flexibla mekanismer enligt Kyotoprotokollet.I praktiken täcks underskottet med hjälp av alla dessa medel.

4.2. Utgångspunkter för fördelningen av tilldelade utsläppsenheter (AAU)

Statens uppgift är att fördela de åtaganden som följer av utsläppsavtalet mellan olika sektorer.De tilldelade utsläppsenheterna för tillåtna utsläpp under Kyotoperioden ska fördelas mellan den handlande och den icke-handlande sektorn på ett kostnadseffektivt och jämlikt sätt.Ansvaret för Finlands sammantagna hantering av utsläppsåtagandet vilar på staten.De företag som omfattas av utsläppshandeln inom systemet för utsläppshandel ansvarar dock för sin egen utsläppsbalans och sörjer för att de förfogar över det antal utsläppsrätter som motsvarar utsläppen.Staten ansvarar för utsläppsbalansen för de branscher som står utanför utsläppshandeln.Utsläppsutvecklingen inom den icke-handlande sektorn måste uppskattas och det antal tilldelade utsläppsenheter som utsläppen kräver måste reserveras.

Staten kan också förvärva utsläppsenheter (ERU och CER) genom projektbaserade mekanismer eller köpa tilldelade utsläppsenheter i utsläppshandeln mellan stater (AAU) i enlighet med Kyotoprotokollet för att lätta på det inhemska utsläppsåtagandet. Enligt statsrådets redogörelse av linjedragningarna för energi- och klimatpolitiken för den närmaste tiden (SRR 5/2005 rd) har Finland för avsikt att utnyttja Kyotoprotokollets mekanismer under perioden 2008–2012 så att den tillåtna utsläppsmängd som landet förfogar över stiger med i genomsnitt 2 miljoner koldioxidton per år. Därutöver utnyttjas de utsläppsenheter som projektinvesteringar inom ramen för mekanismerna ger rätt till. De uppskattas uppgå till omkring 0,4 miljoner ton per år i genomsnitt.Användningen av mekanismerna beskrivs närmare i avsnitt 4.3.

Till de mest centrala utgångspunkterna för fördelningen av utsläppsåtagandet mellan staten, den icke-handlande och den handlande sektorn hör kostnadseffektiviteten för åtgärderna.Då kostnadseffektiviteten utgör grunden för allokeringen av tillåtna utsläppsmängder blir speciellt de tekniska möjligheterna att minska utsläppen inom branscher som står utanför utsläppshandeln och de kostnader som minskningen föranleder mycket viktiga.Inom den handlande sektorn sätter priset på utsläppsrätten en övre gräns för fullgörandet av utsläppsåtagandet; inom den icke-handlande sektorn finns inte denna övre gräns, utan kostnaderna för minskning av utsläppen måste uppskattas för sig.Avsnitt 4.4 studerar utsläppsutvecklingen inom den icke-handlande sektorn och möjligheterna till minskning av utsläppen i detalj.

4.3 Användning av mekanismerna i Kyotoprotokollet

Enligt riktlinjerna i energi- och klimatstrategin använder Finland sig av mekanismerna i Kyotoprotokollet för att fullgöra sina klimatåtaganden. Med hjälp av dem förvärvar Finland utsläppsenheter så att den tillåtna utsläppsmängden för perioden 2008–2012 stiger med totalt 10 miljoner ton. Utöver detta kommer Finland att få utsläppsenheter för ca 2 miljoner ton genom ett CDM/JI-försöksprogram.Det går inte att på förhand göra en noggrann uppskattning av hur stora anslag förvärvet av utsläppsenheter för 10 miljoner koldioxidton tar i anspråk, eftersom priset på utsläppsenheterna fastslås på marknaden.Om priset på utsläppsenheter uppskattas till 10 euro/ton, går det sammanlagt åt 100 miljoner euro till att förvärva enheter enligt mekanismerna i Kyotoprotokollet.

För förvärv av utsläppsenheter har ett reservationsanslag på 30 miljoner euro anvisats i den tredje tilläggsbudgeten för 2005.Utöver det har förbindelsefullmakter för användning av Kyotomekanismerna beviljats till ett belopp på 10 miljoner euro i den tilläggsbudget som godkänts i juni 2006 och i budgetpropositionen för 2007 till ett belopp på 30 miljoner euro för 2007.Resterande 30 miljoner euro planerar man att täcka med budgeterna för åren 2008–2009. Det försök med ett CDM/JI-program som inleddes 1999 hade en budget på ca 20 miljoner euro.

De administrativa ramarna för användningen av mekanismerna fastställs i lagen om användning av Kyotomekanismerna (109/2007).Lagen trädde i kraft den 12 februari 2007.Verksamhetsutövarnas rättigheter och skyldigheter när det gäller användningen av de projektenheter mekanismerna ger enligt det så kallade länkdirektivet (2004/101/EG) har implementerats i samband med ändringen av lagen om utsläppshandel (108/2007). Ändringen av lagen om utsläppshandel trädde i kraft den 12 februari 2007. Den lag som har utfärdats om användningen av Kyotomekanismerna ger den administrativa inramning som gör det möjligt för både staten och andra att delta i projektverksamhet enligt Kyotomekanismerna, utsläppshandel i enlighet med protokollet och att förvärva utsläppsenheter med hjälp av dessa mekanismer.Utöver detta föreskriver lagen att det utsläppshandelsregister varom stadgats i lagen om utsläppshandel skal fungera som det nationella register för bokföring av utsläppsenheter som verkställandet av Kyotoprotokollet förutsätter.Lagen föreskriver även under vilka förutsättningar finska staten ger befullmäktigande och godkänner ett projekt.

Behörighetsfördelningen mellan myndigheterna angående användningen av mekanismerna har lösts så att arbets- och näringsministeriet ansvarar för mekanismpolitiken och har hand om den allmänna förvaltningen, budgetansvaret samt ledningsansvaret för styrgruppens verksamhet och uppbyggnaden av en lagstiftningsram.Miljöministeriets förvaltningsområde ansvarar för JI-verksamheten samt den internationella utsläppshandeln och utrikesministeriets förvaltningsområde för CDM-verksamheten.Registret och därmed förknippad verksamhet hör till Energimarknadsverket, som omfattas av arbets- och näringsministeriets resultatstyrning.Samarbetet mellan förvaltningsgrenarna och de gemensamma riktlinjerna säkras av den styrgrupp som de centrala organen bildar för användningen av mekanismerna.Förvärv av utsläppsenheter kräver många praktiska åtgärder, som utförs av en särskild konsult för stödtjänster för användning av Kyotomekanismerna.För åren 2006–2009 har ett konsultavtal ingåtts med Finlands miljöcentral (SYKE).

Enligt de riktlinjer som godkändes i den klimat- och energipolitiska ministerarbetsgruppen i augusti 2006 har Finland gjort investeringar i både kolfonderna och egna projekt som syftar till att minska utsläppen. Finland är med i Världsbankens fond Prototype Carbon Fund (PCF), NEFCOs (Nordic Environmental Financing Corporation) fond TGF (Testing Ground Facility), Europeiska utvecklings- och återuppbyggnadsbankens (EBRD) fond Multilateral Carbon Credit Fund (MCCF) samt i asiatiska utvecklingsbankens APCF kolfond (Asia Pasific Carbon Fund). Finland är dessutom med i sammanlagt elva bilaterala projekt. Flera stater förutsätter ramavtal mellan staterna när de godkänner projekt. I detta syfte har Finland redan ingått samarbetsavtal (MoU) med Kina, Brasilien, Costa Rica, El Salvador, Ungern, Lettland, Litauen, Nicaragua, Polen och Ukraina. Finland har dessutom undertecknat ett avtal om JI-samarbete med Bulgarien, Rumänien och Estland.Finland deltar också i diskussionerna om konceptet Green Investment Scheme (GIS).

Riktlinjerna för användningen av mekanismerna justeras under den första halvan av 2008 då man bedömer konsekvenserna av förändringar i verksamhetsmiljön samt utsikterna vad gäller egna anskaffningar, den internationella handeln med utsläppsrätter och kolfonderna.

4.4 Utsläppsutvecklingen och reduceringsåtgärderna inom den icke-handlande sektorn

I detta avsnitt studeras först utvecklingen för utsläpp inom den icke-handlande sektorn med utgångspunkt i WM-scenariot, vilket innebär att utsläppsutvecklingen inom sektorn uppskattas enbart med hjälp av vidtagna åtgärder. Eventuella nya åtgärder beaktas inte ännu.Därefter prövas vilka eventuella kostnadseffektiva åtgärder som ytterligare kunde vidtas och vilken inverkan de kan ha på utsläppen inom sektorn.

4.4.1 Utsläppsutvecklingen inom den icke-handlande sektorn enligt WM-scenariot

Den icke-handlande sektorns koldioxidutsläpp består av koldioxidutsläpp från trafik, uppvärmning av enskilda hus och mindre fjärrvärmenät samt primärproduktion, byggverksamhet och industri som inte omfattas av utsläppshandeln.Dessa utsläpp uppstår till följd av energianvändning, och bygger således på förbränning.Till utsläppen från den icke-handlande sektorn hör även övriga växthusgaser från olika källor, vilka omfattas av Kyotoprotokollet; metan, dikväveoxid och så kallade f-gaser.Även koldioxidutsläpp som uppstår i processer men inte bygger på förbränning hör delvis till den icke-handlande sektorn.

Utsläppen av koldioxid och andra gaser i trafiken utgjorde under 2006 de mest betydande utsläppen inom den icke-handlande sektorn.De var i det närmaste lika stora och deras andel av utsläppen inom sektorn var sammanlagt tre fjärdedelar.Uppvärmningens andel av utsläppen inom sektorn var 13,5 procent under 2006.Den mest betydande utsläppskällan för uppvärmning var anläggningar för oljeuppvärmning i enskilda hus.

Tabell 6. Fördelning¹ av utsläpp inom den icke-handlande sektorn 2006.

	Miljoner ton	Procent
CO₂-utsläpp	24,2	66
Trafik	14,0	38
Uppvärmning	4,9	13
Industri, jordbruk, byggverksamhet	4,9	13

Övriga gaser	12,5	34
Sammanlagt	36,4	100

[1] Handels- och industriministeriets uppskattning

Utsläpp från förbränning

Figur 9 visar utvecklingen för förbränningsutsläpp enligt statistik för perioden 1990–2006 och enligt en uppskattning enligt WM-scenariot för perioden 2007–2012.

Figur 9. Utvecklingen för koldioxidutsläpp från förbränning inom den icke-handlande sektorn enligt WM-scenariot, Mt CO₂ (läget för 2006 baserar sig på handels- och industriministeriets uppskattning)

Utsläppen från trafiken har sedan mitten av 1990-talet uppvisat en svagt stigande trend och enligt WM-scenariot uppskattas tillväxten fortgå trots att bränslepriserna är höga.I WM-scenariot skulle användningen av biobränslen i trafiken inte ha någon större betydelse under den andra utsläppshandelsperioden, ifall inte nya åtgärder vidtas. Utsläppen från uppvärmning inom den icke-handlande sektorn har genomgått en jämn utveckling, men förväntas börja gå ner, närmast till följd av det höga oljepriset.Utvecklingen för utsläppen i jordbruket, byggverksamheten och den industri som inte omfattas av utsläppshandeln har som helhet uppvisat en fallande trend.Utsläppen inom denna sektor förväntas enligt WM-scenariot förbli på nuvarande nivå under 2007–2012.

Som helhet har utvecklingen för utsläpp från förbränning varit relativt stabil och förväntas bli likartad under kommande år enligt WM-scenariot.Utsläppen från förbränning inom den icke-handlande sektorn förväntas inte stiga från dagens nivå.

Övriga gaser

Figur 7 visar fördelningen av växthusgasutsläpp som härrör från annat än förbränning under 2006. Omkring hälften av dessa utsläpp härrörde från dikväveoxid, för vilken de mest betydande källorna utgjordes av jordbruk och framställning av salpetersyra.Motsvarande andelar under 2006 var 52 procent och 24 procent.Vid sidan av dikväveoxid utgör metan en betydande växthusgas i denna grupp. Närmare 50 procent av utsläppen under 2006 härrörde från avfallshantering och jordbruk.

Tabell 7. Fördelningen av utsläppen av växthusgaser som härrör från annat än förbränning 2006, Mt CO₂-ekv.

	Miljoner ton CO₂-ekv.	Procent
Koldioxid	1,2	9
Metan	4,8	35
Dikväveoxid	6,7	49
F-gaser	1,0	7
Sammanlagt	13,7	100

Figur 10 visar utvecklingen inom den icke-handlande sektorn för utsläpp av växthusgaser som härrör från annat än förbränning under perioden 1990–2012, delvis enligt statistik och delvis enligt en uppskattning av utvecklingen enligt WM-scenariot. Speciellt metanutsläppen har uppvisat en klar nedgång under en längre tid, vilket lett till att utsläppen av andra växthusgaser än sådana som härrör från förbränning har haft en sjunkande trend.Utsläppen av dikväveoxider har varit stabila och de förväntas börja sjunka långsamt under de kommande åren, eftersom någon ökning inte är att vänta för de viktigaste utsläppskällorna.Endast f-gaserna förväntas ha en fortsatt ökning under de kommande åren, om inte några nya åtgärder vidtas.Deras betydelse är dock liten i förhållande till helheten.

Figur 10. Utvecklingen för utsläpp av växthusgaser från annat än förbränning enligt WM-scenariot, Mt CO₂-ekv (läget för 2006 baserar sig på handels- och industriministeriets uppskattning).

Figur 11 visar utsläppsutvecklingen inom hela den icke-handlande sektorn enligt WM-scenariot.Utvecklingen har uppvisat en nedåtgående trend och utgående från WM-scenariot fortgår den på liknande sätt även framöver.Med hjälp av nya åtgärder kan den nedgående utvecklingen påskyndas något under de närmaste åren.Dessa åtgärder studeras härnäst.

Figur 11. Utvecklingen för utsläpp av växthusgaser inom den icke-handlande sektorn enligt WM-scenariot, Mt CO₂-ekv (läget för 2006 baserar sig på handels- och industriministeriets uppskattning).

4.4.2 Extra åtgärder för reducering av utsläppen inom den icke-handlande sektorn

De olika ministerierna bedömde vart och ett för sina ansvarsområden vilka möjligheter man har att minska utsläppen inom den icke-handlande sektorn och uppskattade vilka kostnader detta skulle ge.Kommunikationsministeriet gjorde uppskattningen för trafiken, jord- och skogsbruksministeriet för jordbruket och skogsbruket, miljöministeriet för avfallshanteringen och byggnaderna samt handels- och industriministeriet för energiproduktion och -konsumtion utanför den handlande sektorn.Utgångspunkten var att specificera sådana reduceringsåtgärder för utsläpp inom den icke-handlande sektorn som inte skulle ge högre kostnader än 10 euro per ton koldioxid.Endast ett fåtal sådana möjligheter och lämpliga åtgärder stod att finna.Inom flera sektorer, såsom inom jord- och skogsbruk, ingick de viktigaste utsläppsreducerande åtgärderna i de förhandenvarande utvecklingsutsikterna, dvs. WM-scenariot.

Till de viktigaste nya åtgärderna för att minska utsläppen räknade trafiksektorn tillsatser av biokomponenter i fordonsbränslen, en reform av fordonskatten som beaktar bränsleförbrukningen samt på längre sikt främjande av kollektivtrafik och en enhetligare samhällsstruktur.Med dessa åtgärder uppskattades Finland kunna minska utsläppen från trafiken under den andra utsläppshandelsperioden med åtminstone 0,5 miljoner ton per år i jämförelse med utsläppen enligt WM-scenariot.

Genom förbättring av energieffektiviteten i byggnader uppskattades utsläppen kunna gå ner med knappt 0,1 miljoner ton per år. Att införa direktivet om byggnaders energiprestanda (2002/91/EG) är till denna del den viktigaste tillbuds stående åtgärden.

Arbetsmaskiner ansågs ge upphov till beaktansvärda utsläpp inom flera sektorer, såsom inom jord- och skogsbruk, byggverksamhet och industri.Sådana utsläpp uppskattades kunna gå ner med drygt 0,1 miljoner ton på årsnivå. Metoder för detta skulle vara bättre information och utbildning samt normstyrning.

Möjligheterna till en betydande kostnadseffektiv minskning av f-gaser är goda, särskilt genom att påverka utsläppen av drivgaser från kylapparater, aerosoler och fogskum.För dessas del uppskattades reduceringsmöjligheterna uppgå till 0,36 miljoner ton per år under utsläppshandelsperioden 2008-2012.

Redan idag har mycket arbete gjorts för att minska utsläppen av metangaser och resultaten framkommer i form av en klar nedgång/minskning i utsläppen.Genom ytterligare effektivering av åtgärderna kan utsläppen enlig uppskattning pressas ner till en nivå 0,1 miljoner ton under nivån i WM-scenariot på årsnivå.

Utgående från utredningar som ministerierna gjort och låtit göra kan utsläppen inom den icke-handlande sektorn enligt uppskattning sänkas på ett kostnadseffektivt sätt med drygt en miljon ton per år i jämförelse med de uppskattade utsläppen enligt WM-scenariot.Motsvarande resultat kom även VTT fram till i en undersökning som man lät göra i samband med översynen av den nationella energi- och klimatstrategin.Med hjälp av energiekonomiska modeller gjorde VTT en uppskattning av en kostnadseffektiv bördefördelning mellan den icke-handlande och den handlande sektorn under åtagandeperioden.

Under den andra utsläppshandelsperioden blir utsläppen från den icke-handlande sektorn i genomsnitt 34 miljoner ton per år enligt WM-scenariot.Om de extra åtgärderna ger den ovan beskrivna extra utsläppsminskningen på omkring en miljon ton per år, blir utsläppen i genomsnitt 33 miljoner ton per år.

4.5 Det totala antalet utsläppsrätter

Under Kyotoprotokollets åtagandeperiod kommer den tillåtna utsläppsmängd som Finland förfogar över, 71,0 miljoner ton per år, inte att räcka till för att täcka den uppskattade mängden utsläpp.Avsikten har varit att låta fördelningen av tilldelade utsläppsenheter på de olika sektorerna följa principen om kostnadseffektivitet.Att minska utsläppen inom den icke-handlande sektorn har konstaterats vara relativt dyrt, särskilt på kort sikt.Statens medverkan i användningen av Kyotomekanismer är ur nationalekonomisk synpunkt kostnadseffektiv och denna möjlighet kommer att utnyttjas.Inom den handlande sektorn utgör förvärv av utsläppsrätter på marknaden ett extra till buds stående alternativ till reduceringsåtgärder för de egna utsläppen och priset på en utsläppsrätt sätter samtidigt en övre gräns för reduceringskostnaderna.Tabell 8 visar hur hanteringen av utsläppsåtagandet, som härletts från dessa utgångspunkter, enligt förslaget till nationell fördelningsplan fördelar sig på staten, den icke-handlande sektorn och den handlande sektorn.

Tabell 8. Fördelning av hanteringen av utsläppsåtagandet på staten, den icke-handlande sektorn och den handlande sektorn enligt det nationella beslutet om beviljande av utsläppsrätter, miljoner ton.

	I genomsnitt per år, miljoner ton	Sammanlagt under perioden 2008-2012, miljoner ton
Statens medverkan i projektbaserade mekanismer, inkl. försöksprogram	2,4	12,0
Den icke-handlande sektorn	1,0	5,0
Den handlande sektorn Ändring på grund av inventariejusteringen¹⁾	8,7 0,1	43,4 0,5
Sammanlagt	12,2	61,0

¹⁾ Mängden utsläpp under basåret enligt Kyotoprotokollet fastställdes till 71,0 Mt CO₂ ekv (tidigare uppskattning 71,1 Mt CO₂ ekv)

i den inventarierapport som Statistikcentralen publicerade i januari 2008

I kommissionens beslut av den 4 juni 2007 med anledning av förslaget till Finlands nationella fördelningsplan förutsätts att utsläppsrätter beviljas högst till en mängd som motsvarar 37,557891 miljoner ton koldioxid per år. Den minskning på ca två miljoner ton koldioxid per år som kommissionen gjorde i den nationella fördelningsplanen kan fördelas på många sätt. Den kan helt eller delvis behållas i Finlands nationella balans för den händelse att utsläpp inom de icke-handlande sektorerna överstiger de utsläpp som dessa enligt uppskattningar i energi- och klimatstrategin kommer att ha eller att kolsänkorna medför belastning på den finska utsläppsbalansen. Det är också möjligt att begränsa anskaffningen av Kyotomekanismerna. De utsläppsenheter som skaffas genom Kyotomekanismerna kan också behållas eller skaffas med tanke på tiden efter år 2012 eller de kan säljas. Enligt Kyotoprotokollets verkställighetsregler kan staten även uppskjuta utnyttjandet av en del av de outnyttjade tillåtna utsläppsenheterna till tiden efter 2012. Linjedragningarna och konsekvensbedömningarna i detta hänseende kommer att göras i anslutning till den pågående beredningen av regeringens klimat- och energistrategi.

Enligt den nationella inventering av växthusgasutsläppen i Finland som Statistikcentralen publicerat den 12 december 2007 uppgick utsläppen under basåret enligt Kyotoprotokollet till 71,0 Mt CO₂ ekvivalenter. När förslaget till nationell fördelningsplan utarbetades var utsläppen under basåret 0,1 Mt CO₂ ekvivalenter större.

Riktlinjerna för och konsekvensbedömningarna av hur de minskningar som kommissionen förutsätter och ändringen av utsläppen under basåret ska inriktas kommer att presenteras i regeringens klimat- och energipolitiska strategi som utarbetas som bäst.

Fördelningen av det totala antalet utsläppsrätter på den handlande sektorn framgår av tabell 9. Den skillnad som följer av ändringen i utsläppsmängden under basåret har beaktas i tabellen vid punkten ”Ändring på grund av inventariejusteringen”. Den handlande sektorn tilldelas utsläppsrätter i genomsnitt för 37,557891 miljoner ton per år under den andra utsläppshandelsperioden och totalt för 187,789455 miljoner ton under hela perioden.

Tabell 9. Beräkning av det totala antalet utsläppsrätter

	I genomsnitt per år, miljoner	Sammanlagt under perioden 2008–2012, miljoner
Tilldelade utsläppsenheter (AAU)	71,0	355,0
+ extra enheter från projekt	2,4	12,0
– inverkan av sänkor	-0,9	-4,5
Utsläppsenheter som fördelas (AAU)	72,5	362,5
– reservering för den icke-handlande sektorn + ändring p.g.a. inventariejusteringen	33,0 0,1	165,0 0,5
= utsläppsrätter i enlighet med fördelningsplanen	39,6	197,9
- minskning enl. kommissionens krav	2,0	10,1
= det totala antalet utsläppsrätter som kommissionen har godkänt	37,6	187,8

Antalet utsläppsrätter som fördelas under den andra perioden uppgår till totalt 37,557891 miljoner utsläppsrätter per år, vilket är 7,9 miljoner utsläppsrätter färre än under den första utsläppshandelsperioden, då utsläppsrätterna uppgick till totalt 45,5 miljoner utsläppsrätter per år. Under den andra perioden minskar antalet utsläppsrätter med 17 procent när utvidgningen av tillämpningsområdet beaktas.

Figur 12 nedan visar utvecklingen för utsläppen inom den handlande sektorn under 1990–2005, utsläppen enligt WM-scenariot under 2006–2012 samt utsläppsrätterna i genomsnitt per år för den första utsläppshandelsperioden (A) och förslaget för den andra perioden enligt utkastet till nationell fördelningsplan (B) samt det totala antalet utsläppsrätter för den andra perioden som kommissionen har godkänt (C).Den mycket exceptionella utvecklingen under 2005 beskrivs i avsnitt 3.

De uppskattade utsläppen under den andra utsläppshandelsperioden överskrider klart det antal utsläppsrätter som tilldelas den handlande sektorn (i genomsnitt 10,7 miljoner ton).

Figur 12. Utvecklingen för utsläppen inom den handlande sektorn enligt WM-scenariot och antalet utsläppsrätter under den första perioden (A) och förslaget för den andra perioden enligt utkastet till nationell fördelningsplan (B) samt det totala antalet utsläppsrätter för den andra perioden som kommissionen har godkänt (C), Mt CO₂-ekv.

5 Indelning av den handlande sektorn i undergrupper

Enligt utsläppshandelsdirektivet är det de enskilda anläggningarna som ska tilldelas utsläppsrätterna.

Finland har ca 160 företag och ca 350 anläggningar för energiproduktion och industriprocesser som omfattas av utsläppshandelsdirektivet.Eftersom Finland har för avsikt att utnyttja möjligheten i artikel 24 i utsläppshandelsdirektivet att även ta med fjärrvärmepannor med en effekt på högst 20 MW i fördelningsplanen, kommer antalet anläggningar som tilldelas utsläppsrätter att uppgå till 566.

För att underlätta fördelningen av utsläppsrätterna har anläggningarna delats in i undergrupper enligt typen av produktion eller verksamhet i enlighet med 17 och 31 a § i lagen om utsläppshandel (lag om ändring av lagen om utsläppshandel 108/2007).För varje undergrupp har man använt särskilda fördelningskriterier för utsläppsrätterna i enlighet med 31 d–31 l § i lagen om utsläppshandel (108/2007 och 1468/2007).

Avsikten med att indela anläggningarna i undergrupper är att konkurrerande anläggningar inom samma bransch ska behandlas lika.

Enligt 31 a § i lagen om utsläppshandel (lag 108/2007) indelas anläggningarna i följande undergrupper:

A) Industriella processer med råvarurelaterade utsläpp eller med bränslerelaterade utsläpp i eller nära förbundna med processen samt övriga förbränningsprocesser vid integrerade stålverk.

B) Anläggningar som drivs med bränslen och som i huvudsak producerar värme eller ånga för industrins produktionsprocesser och anläggningar som drivs med bränslen och som i huvudsak producerar värme eller ånga för industrins produktionsprocesser och värme eller ånga för elproduktion på samma produktionsställe (industrins kombianläggningar).

C) Anläggningar som drivs med bränsle och som producerar värme eller ånga för leverans huvudsakligen till ett värmedistributionsnät utanför produktionsstället och vidare för slutlig förbrukning (fjärrvärme) samt anläggningar som drivs med bränslen och som producerar värme eller ånga för elproduktion på produktionsstället och värme för leverans huvudsakligen till ett värmedistributionsnät utanför produktionsstället och vidare för slutlig förbrukning (kombianläggningar).

D) Förbränningsanläggningar som levererar ånga till en ångturbin på samma produktionsställe, vilken huvudsakligen har byggts för elproduktion (kondenskraftverk) samt den andel av kombianläggningar som ska räknas som kondenskraft.

E) Elproducerande topp- och reservkraftverk, andra anläggningar som sporadiskt producerar små mängder el samt kompressorstationer i naturgasnätet.Konventionella kondenskraftverk, som ursprungligen har byggts för annat ändamål än att utgöra reservkraftverk och som senare har överförts till eller behållits som anläggningar av reservkraftstyp, hör dock till undergrupp D.

Dessutom reserveras i enlighet med 31 l § i lagen om utsläppshandel (lag 108/2007) i den nationella fördelningsplanen för utsläppsrätter en del av utsläppsrätterna för sådana anläggningar och ändringar av anläggningar (ny deltagare), som inte ingår i förslaget till nationell fördelningsplan och som tas i kommersiellt bruk innan utsläppshandelsperioden 2008―2012 har gått ut.