PROTOKOLL

                                                                                     Nummer                         Sammanträdesdatum

                                                                                        10                                20.12.2007

 

 

 

Protokoll fört vid pleniföredragning

Näringsavdelningen

Fiskeribyrån, N30

 

 

Närvarande                                                      Frånvarande                                                     Justerat

VE - BL - J-E M - RK - RE - MP - KS                                                              Omedelbart

 

Ordförande                                                      Föredragande                                       Protokollförare

Lantråd
Viveka Eriksson

Landskapsregeringsledamot
Jan-Erik Mattsson

Byråchef
Olof Karlsson

 

…...……………....…......…........…..             …...……………....…......…........…..              …...……………....…......…........…..


Ärende/Dnr/Exp.                             Beslut


Nr 13

Överfört från enskild föredragning den 11.12.2007.

Förvaltningsplan för gråsälen på Åland.

N30/07/1/6

 

Konstaterades, att en remissversion av planen har godkänts av landskaps­regeringen på enskild föredragning den 22.5.2007 samt att totalt nio (9) utlåtanden erhållits. På basen av utlåtandena har endast mindre justeringar av förvaltningsplanen gjorts.

 

Beslöts godkänna förvaltningsplanen enligt bilaga 1, N3007P10 samt att förvaltningsplanen publiceras i åländsk utredningsserie.

 

 

 

 


Bilaga 1 till N3007P10_20122007

 

 

 

 

 

 

 

FÖRVALTNINGSPLAN FÖR GRÅSÄLEN PÅ ÅLAND

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mariehamn den 20 december 2007

1. INLEDNING.. 5

DEL 1: BAKGRUND.. 7

2. LAGSTIFTNING OCH ANDRA BAKGRUNDSFAKTORER.. 7

2.1. Internationella konventioner och strategier7

2.1.1. Konventionen om biologisk mångfald. 7

2.1.2. Bernkonventionen. 7

2.1.3. Bonnkonventionen. 7

2.1.4. Skyddskonventionen för Östersjön (Helsingforskonventionen, HELCOM)7

2.2. EU:s lagstiftning. 8

2.2.1. Habitatdirektivet8

2.2.2. Ramdirektivet för vattenpolicyn. 9

2.2.3. Förbud att använda drivgarn. 10

2.3. EU:s strategier10

2.3.1. EU:s marina strategi10

2.3.2. EU:s strategi för hållbar utveckling. 10

2.3.3. EU:s biodiversitetsstrategi11

2.4. Nationell lagstiftning om säl11

2.4.1. Jaktlagstiftning. 11

2.4.2. Sälskyddsområden. 12

2.4.3. Andra skyddsområden. 12

2.4.4. Ersättning av sälskador12

2.5. Nationella strategier14

2.5.1. Åländska strategier och program.. 14

2.5.2 Strategier i övirga delar av landet14

2.6. Klassificering av hotade arter14

3. ÖSTERSJÖNS TILLSTÅND.. 15

3.1. Miljögifter 15

3.2. Övergödning. 15

4. SÄLAR OCH SÄLSTAMMAR 16

4.1. Östersjöns sälarter16

4.2. Gråsälens utbredning, livsmiljöer, levnadsvanor, årscykel16

4.3. Gråsälstammens storlek. 17

4.4. Gråsälstammens utveckling och tillväxttakt17

4.5. Förändringar i gråsälens utbredning. 19

4.6. Reproduktionsstörningar och sjukdomar20

4.7. Miljögifter hos gråsäl20

4.8. Exponering för miljögifter och gifternas inverkan på gråsälen. 21

4.9. Gråsälstammens genetiska struktur22

4.10. Gråsälens diet22

5. SÄLARNA OCH MÄNNISKAN.. 23

5.1. Säljakt23

5.2 Förhållandet mellan sälar och fiskerinäringen. 24

5.2.1 Skador på fångster och fångstredskap. 24

5.2.2. Skador på fiskodlingar26

5.2.3. Sälarnas inverkan på fiskbestånden. 26

5.2.4. Sälar som bifångst vid fisket26

5.3. Användning av säl till produkter och livsmedel26

5.4. Annat nyttjande av sälar27

6. GENOMFÖRDA FÖRVALTNINGSÅTGÄRDER.. 28

6.1. Nationella författningar28

6.2. Information. 28

6.3. Sälinventering. 29

6.4. Uppföljning av sälarnas rörelser och utbredning. 29

6.5. Miljögiftundersökningar29

6.6. Konflikten mellan sälarna och fiskerinäringen. 29

6.7. Nordiskt och övrigt internationellt samarbete. 30

6.8. Regional verksamhet i Finland. 31

6.9. Sälskyddets historia. 31

7. MÖJLIGA HOTFAKTORER FÖR SÄLSTAMMARNA.. 32

7.1. Sjukdomar, parasiter32

7.2. Klimatförändringen. 32

7.3. Miljögifter, blågröna alger, övergödning. 32

7.4. Olje- och kemikalieolyckor33

7.5. Rovdjur33

7.6. Jakt33

7.7. Olagligt dödande. 33

7.8. Fiske. 33

7.9. Olägenhet förorsakad av sjöfart och områdesanvändning. 34

7.10. Olägenhet förorsakad av båtförare och annat rekreationsbruk. 35

8. BEDÖMNING AV HOT OCH STAMMARNAS GYNNSAMMA BEVARANDE-STATUS. 36

8.1. Bedömning av hot och möjligheterna att minska dessa. 36

8.2. Bedömning av sälstammarnas gynnsamma bevarandestatus. 36

DEL 2: MÅL OCH ÅTGÄRDER.. 38

9. Riktlinjer för förvaltningen av gråsälstammen på Åland. 38

9.1. Utgångspunkter för förvaltningen av sälstammen. 38

9.2. Mål för förvaltningen av gråsälstammen på Åland. 39

10. SKYDDET AV SÄLSTAMMAR OCH SÄLSKYDDSOMRÅDEN.. 41

11.  JAKT PÅ SÄL.. 43

12. NYTTJANDET AV SÄLEN SOM RESURS. 46

12.1 Nyttjandet av sälar i naturturismen. 46

12.2 Övrigt nyttjande av sälar47

13. FÖREBYGGANDE AV SÄLSKADOR OCH ERSÄTTNING AV DESSA.. 49

13.1 Förebyggande av skador som orsakats av sälar49

13.2 Ersättning av skador som orsakats av sälar51

14. UPPFÖLJNING OCH UNDERSÖKNING AV SÄLSTAMMAR.. 53

14.1 Uppföljning av stammarnas tillväxt och fortplantningsförmåga. 53

14.2 Uppföljning av stammens allmänna hälsotillstånd och mortalitet53

14.3 Behovet av forskning. 53

15. SKOLNING, RÅDGIVNING OCH INFORMATION.. 54

16. SAMARBETE MELLAN BERÖRDA PARTER.. 54

16.1 Nationellt samarbete. 54

16.2 Internationellt samarbete. 54

17. UTVÄRDERING OCH UPPDATERING AV FÖRVALTNINGSPLANENS GENOMFÖRANDE   55

SAMMANDRAG.. 56


1. INLEDNING

 

Bestånden av säl i Östersjön, speciellt gråsäl, har sedan början och framför allt medlet av 1990-talet återhämtat sig kraftigt jämfört med 1970- och 1980-talet då sälen allmänt bedömdes vara utrotningshotad. För stammen av gråsäl i Östersjön har den årliga tillväxten under 2000-talet varit i genomsnitt 10 %. I Finlands sydvästra skärgård och på Åland har tillväxten tidvis varit betydligt snabbare. Vid gråsälsinventeringarna av hela Östersjöområdet observerades år 2006 cirka 20 700 gråsälar, varav cirka 48 % befann sig inom Skärgårdshavet och Åland. För vikarstammens del har tillväxten inte varit lika snabb. Stammen har uppskattats öka med cirka 5 % per år i Bottenhavet, men man känner inte till den senaste tidens utveckling av vikarstammen i t.ex. den sydvästra skärgården eller på Åland. Inventeringarna bedöms allmänt resultera i en betydande underuppskattning av beståndet.

 

Återhämtningen av sälbestånden är uppmuntrande eftersom det visar att de bevarandeåtgärder som har vidtagits genom olika skyddsåtgärder samt åtgärder för att minska utsläppen av skadliga miljögifter har gett resultat.

 

Sälstammarnas starka tillväxt och det faktum att sälarnas utbredning koncentrerat sig nästan helt och hållet till norra Östersjön, speciellt sydvästra Finland och Åland har medfört att behovet av en styrd förvaltning av sälstammarna i dessa områden har ökat. I takt med de ökande stammarna och även utökad förekomst i andra områden än de som traditionellt har ansetts utgöra artens naturliga biotoper, har skador som orsakats av sälar på fångster och fångstredskap inom fisket och fiskodlingar ökat kraftigt och därmed har även trycket på att reglera stammarna ökat. Båda sälarterna förorsakar skador, men gråsälen betydligt mera. I många regioner anses gråsälen vara ett skadedjur. Sälstammarna följder dock inte nationella marina gränser, vilket medför att en utveckling av förvaltningen av sälbeståndet måste beaktas även ur internationell synvinkel.

 

Utvecklingen har även medfört, att man i allt större utsträckning börjat se sälen som en förnyelsebar naturresurs som bör kunna utnyttjas under förutsättning att detta sker på ett i alla avseende hållbart samt etiskt/moraliskt försvarbart sätt.

 

På Åland och i övriga delar av Finland klassificeras gråsälen och östersjövikaren som vilt. Ansvaret för förvaltningen av stammarna ligger för Ålands del på landskapsregeringen. I avseende på uppföljningen av sälstammarna samt den biologiska sälforskningen saknas egna åländska instanser och resurser och sålunda görs detta i samarbete med övriga delar av Finland, bl.a. med Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet och WWF-Finland.

 

I grannregionerna (Sverige och Finland) har man utarbetat förvaltningsplaner för Östersjöns sälbestånd. Utgående från Ålands självstyrelse, landskapets särförhållande i avseende på förekomsten av säl samt behörighet i avseende på jakt/vilt-, miljö- och fiskerifrågor, har ett förslag till separat förvaltningsplan uppgjorts av landskapsregeringen. I arbetet har man utgått från dels den finländska förvaltningsplanen och dels en åländsk arbetsgruppsrapport om möjligheterna att minska skadorna på fiskerinäringen förorsakade av säl. Den finländska förvaltningsplanen innehåller ett omfattande bakgrundsmaterial som i komprimerad form återges i den åländska planen, till vissa delar anpassad till åländska förhållanden. För källhänvisningar rörande hela del 1 innefattande bakgrundsfakta hänvisas till den finländska förvaltningsplanen.

 

Den åländska förvaltningsplanen innefattar endast gråsäl, emedan vikaren bedöms förekomma i så begränsad utsträckning inom Åland och att situationen för vikaren i de åländska vattnen inte ter sig lika som för gråsälen. Vikarpopulationen är relativt okänd till sin storlek, och vikarpopulatonens återhämtning från de skador som anses relaterade till miljöpåverkan har inte visat lika stor som för gråsälen.

 

I förvaltningsplanen eftersträvas inte att ge en heltäckande bakgrundsbild av eller uppgifter om gråsälen som art och därtillhörande aspekter eftersom dylika beskrivningar redan finns tillgängliga i flera olika rapporter och publikationer såsom den svenska respektive finländska förvaltningsplanen.

 

Förslaget till förvaltningsplan har utarbetats internt inom landskapsregerings närings- och miljöförvaltning. Representanter från fiskeri- och turistnäringen har hörts. Förslaget har skickats för utlåtande till ....

 

 

xxx utlåtanden erhölls. I utlåtandena framfördes…..

 

 

Mariehamn den xx.xx.2007

 

 

 

 

 

Olof Karlsson   Tom Karlsson   Marcus Nordberg

 

 

 

Jörgen Eriksson           

 


 

DEL 1: BAKGRUND [1]

 

2. LAGSTIFTNING OCH ANDRA BAKGRUNDSFAKTORER

 

2.1. Internationella konventioner och strategier

 

Landskapet Åland omfattas i regel av de internationella avtal, överenskommelser, konventioner och rekommendationer som Finland har ingått och/eller ratificerat. Bland dem finns flera som även påverkar förvaltningen av sälbestånden i Östersjön och påverkar utformningen av den nationella lagstiftningen. Förvaltningen av Östersjöns sälstammar är ett gemensamt intresse för samtliga nio länder som ligger vid Östersjön.

2.1.1. Konventionen om biologisk mångfald

Konventionen godkändes vid mötet i Rio (UNCED) år 1992. Konventionen trädde i kraft i Finland den 25.10.1994. Enligt konventionen är alla undertecknande länder ansvariga att bevara mångfalden på gen-, art- och ekosystemnivå. Länderna förbinder sig även till att utnyttjandet av naturresurserna skall baseras på principen om hållbar utveckling. Hållbart nyttjande definieras som användning av den biologiska mångfaldens beståndsdelar, så att kvaliteten eller mängden av användningen inte på lång sikt leder till en minskad mångfald.

2.1.2. Bernkonventionen

Bernkonventionen, det vill säga konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö (Convention on the Conservation of European Wildlife and Natural Habitats, utarbetad år 1979, trätt i kraft 1982), gäller skyddet av Europas vilda växter och djur samt deras livsmiljöer. Konventionen ligger till grund för EU-lagstiftningen rörande Natura 2000 -nätverket samt habitat- och fågeldirektiven. Gråsälen (Halichoerus grypus) ingår i Bernkonventionens bilaga III, som innefattar skyddade arter. Konventionen förutsätter att åtgärder vidtas för att försäkra sig om att sälarnas skyddsnivå är tillräcklig och att utnyttjandet av sälar regleras så att stammarna inte hotas, vid behov innefattande bl.a. fredningstid eller något annat förfarande som är förknippat med utnyttjande, förbud att utnyttja arten som gäller för viss tid eller för vissa platser så att stammen kan återställas till en nöjaktig nivå och reglering av försäljning av levande eller döda djur.

2.1.3. Bonnkonventionen

Bonnkonventionen (Convention on the Conservation of Migratory Species of Wild Animals eller CMS, utarbetad 1979 och ratificerad 1983) gäller skyddet av migrerande arter och deras livsmiljöer vilkas populationer regelbundet förflyttar sig mellan olika länder. Östersjöns sälstammar ingår i bilaga II i Bonnkonventionen som innefattar arter vars (1) skyddsnivå är ogynnsam, och som för höja skyddsnivån kräver internationella avtal, samt de arter (2) vars skyddssituation avsevärt kunde gynnas genom internationellt samarbete baserat på internationella konventioner. Bonnkonventionen fungerar främst som ett ramavtal, som uppmuntrar staterna att ingå internationella underavtal på olika nivåer. För sälarna i Östersjön har inget internationellt underavtal ännu utarbetats.

2.1.4. Skyddskonventionen för Östersjön (Helsingforskonventionen, HELCOM)

Konventionen om skydd av Östersjöns marina miljö trädde i kraft år 1980. HELCOM:s uppgift är att följa med Östersjöns tillstånd och att verka som rådgivande organ för staterna runt Östersjön. År 1992 (trädde i kraft är 2000) undertecknades en ny konvention om skydd av Östersjöns marina miljö, som är mer bindande än den tidigare. I den nya skyddskonventionen för Östersjön har avtalsområdet utvidgats så att det utöver territorialvattnen även inbegriper ländernas inre territorialvatten ända till strandlinjen, att regleringen av utsläpp som kommer från land gäller hela avrinningsområdet samt skyddet av naturen och dess mångfald.

 

Skyddskonventionen för Östersjön är i likhet med andra ratificerade internationella konventioner bindande. HELCOM:s rekommendationer är emellertid inte juridiskt bindande för t.ex. tillståndsmyndigheter, men den anses ha  politisk och moralisk vikt.

 

Sälrekommendationen

HELCOM utarbetar rekommendationer för förvaltningen av Östersjöns sälstammar.

 

I HELCOM:s senaste rekommendation konstateras att:

-         medlemsländerna skall i samarbete med sälarbetsgruppen identifiera och grunda ett nätverk av sälskyddsområden som täcker de nuvarande och potentiella sälhabitaten i Östersjöområdet, samt sträva till att harmonisera dessa skyddsområdens bestämmelser och uppföljning

-         medlemsländerna skall utveckla och tillämpa metoder som minskar mängden bifångst av säl och mängden sälskador för fisket, samt därtill stöda och samordna utvecklingen av effektiva tillämpningar för att förhindra sälskador på fisket.

 

2.2. EU:s lagstiftning

2.2.1. Habitatdirektivet

Europeiska rådets habitatdirektiv är, vid sidan av fågeldirektivet, EU:s viktigaste naturskyddsförordning. Det allmänna syftet är att uppnå och upprätthålla en gynnsam bevarandestatus för vissa arter och naturtyper. Ekonomiska, sociala och kulturella krav samt regionala och lokala särdrag beaktas. Till direktivets krav hör även ett särskilt enhetligt europeiskt ekologiskt områdesnätverk för skyddsåtgärder (Natura 2000), med vars hjälp man skall säkra att bevarandestatusen för de aktuella naturtypernas och arternas livsmiljöer bevaras och att arterna och habitaten vid behov ges en möjlighet att återställas i deras naturliga utbredningsområde.

 

Habitatdirektivet är juridiskt bindande för medlemsländerna. Den nationella lagstiftningen måste vara samstämmig med kraven i direktivet, och man kan inte göra nationella avvikelser från förpliktelser som ställts i direktivet.

 

Enligt habitatdirektivets definition av en arts gynnsamma bevarandestatus avses summan av de faktorer som påverkar den berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen.

 

 

 

Enskild arts bevarandestatus som definierats i habitatdirektivet anses vara gynnsam när

 

Bevarandestatusen för en naturtyp som definierats i habitatdirektivet anses vara gynnsam när

 

Beträffande skyddet av livsmiljöer hör gråsälen till de arter som omfattas av habitatdirektivet, och vilkas bevarande kräver att särskilda bevarandeområden utses. Gråsälen omfattas av habitatdirektivet även i avseende på artskyddet. Medlemsländerna skall, om de mot bakgrund av utförd övervakning anser det vara nödvändigt, vidta åtgärder för att säkerställa att exploatering av arten ifråga är förenligt med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för dem. Bestämmelserna hindrar sålunda inte nyttjande av t.ex. gråsäl, men kan vid behov begränsas.

Om det med stöd av habitatdirektivet anses nödvändigt att vidta åtgärder bör en fortgående uppföljning genomföras och därtill kan de innefatta:

 

Av ovannämnda punkter tillämpas på Åland fortlöpande övervakning av gråsälstammen (i samarbete med övriga delar av Finland), ett sälskyddsområde, fredningstid, tillstånd och kvoter. Utöver dessa innefattar jaktlagen bestämmelser om vissa förbjudna fångstmetoder. Förvaltningsplanen underlättar påvisande av att skyldigheterna i direktivet uppfylls, även om direktivet inte egentligen förutsätter förvaltningsplaner för enskilda arter.

 

Även då nyttjande i den bemärkelse som avses i direktivet inte anses vara möjligt är det dock tillåtet att enskilda individer i vissa fall kan avlägsnas.

2.2.2. Ramdirektivet för vattenpolicyn

Ramdirektivet för vattenpolicyn (vattendirektivet) som trädde ikraft år 2000 utgör grunden för EU:s vattenskydd. Vattendirektivet har bl.a. som mål att skydda och förbättra statusen för akvatiska system, främja hållbar användning av vattenresurser och minska utsläpp. En av direktivets förutsättningar är att den ekologiska statusen skall klassificeras i vattensystemet, och att åtgärder skall planeras för att förbättra den ekologiska statusen.

2.2.3. Förbud att använda drivgarn

Med drivgarn avses fisknät som är på havsytan eller direkt under ytan, som hålls upprätt i havet med hjälp av tyngder. I Östersjön fiskas de så kallade pelagiska arterna, såsom lax, öring och sik, med drivgarn. Man har konstaterat att valar, fåglar och sälar fastnar i drivgarnen som bifångst runt om i världen. På grund av problemen med bifångsterna håller drivgarnsfisket på att avskaffas även i Östersjöområdet. I Östersjön avskaffas drivgarnfiske främst med tanke på behovet av skydd för tumlaren, men förbudet minskar delvis även mängden sälar som fastnar i näten. EU-förordningen som begränsar fiske med drivgarn, träder i kraft stegvis och drivgarnsfisket upphör i Östersjön helt och hållet från och med år 2008.

 

2.3. EU:s strategier

2.3.1. EU:s marina strategi

År 2002 inleddes beredningen av en marin strategi som täcker samtliga havsområden i EU. Den marina strategins allmänna syfte är att sammanjämka nyttjandet av haven och bevarandet av ett gott tillstånd i de marina ekosystemen.  I processen för att nå målen betonas de regionala marina skyddskonventionernas (t.ex. HELCOM:s) roll, beaktande även regionala skillnader.

 

EU-kommissionen utarbetade 2002 ett meddelande till rådet och Europaparlamentet, ”På väg mot en strategi för att skydda den marina miljön”. Avsikten med strategin är att skapa allmänna ramar om hur Europas marina områden skall skyddas och bevaras och ett förslag till direktiv om en marin strategi har därefter utarbetats av kommissionen. Målet med direktivet är att uppnå ett gott tillstånd i den marina miljön senast år 2021. Det föreslås, att medlemsländerna skall göra en preliminär bedömning av de marina områdenas relevanta egenskaper samt analysera miljöns nuvarande tillstånd, så att naturtyper, biologiska faktorer, fysikalisk-kemiska egenskaper samt hydromorfologin behandlas. På basen av detta skall typiska egenskaper för ett gott tillstånd i de marina ekosystemen definieras, mål för de marina miljöerna uppställas och därmed relaterade indikatorer fastställas. Det skall även göras utredningar av bl.a. variationerna i de marina däggdjurens populationer, deras naturliga och nuvarande utbredningsområden och tillstånd samt en utredning av de viktigaste hoten mot respektive arter och en redogörelse för genomförda skydds- och förvaltningsåtgärder.

2.3.2. EU:s strategi för hållbar utveckling

Det sjätte miljöhandlingsprogrammet utgör en del av EU:s strategi för hållbar utveckling, som godkändes av Europeiska rådet år 2001. Enligt miljöprogrammet borde man koordinerat beakta de ekonomiska, sociala och miljörelaterade effekterna av samtliga politiska beslut, och dessa effekter borde beaktas som en helhet vid beslutsfattandet. Teman under den sjätte programperioden är klimatförändringen, naturen och biologisk mångfald, miljö och hälsa samt utnyttjandet av naturresurser och avfallshantering.

 

I avseende på naturskydd och biologisk mångfald har det sjätte miljöhandlingsprogrammet som mål att skydda naturen och återställa dess funktion. Därtill strävar beslutet efter att stoppa utarmningen av den biologiska mångfalden. I programmet anges olika åtgärder för att målen skall kunna uppnås, innefattande bl.a. miljövårdslagstiftning gällande skydd av vatten och luft, skydd och återställande av landskap, skydd och återställande av havs- och kustområden samt utvidgning av Natura 2000-programmet till den yttersta havszonen. Strategin behandlar Östersjöns sälar, skydd och återställande av havs- och kustområden, naturens mångfald och hållbart nyttjande av naturresurserna.

2.3.3. EU:s biodiversitetsstrategi

EU:s strategi för biologisk mångfald offentliggjordes 1998 som en del av det femte handlingsprogrammet för miljön och hållbar utveckling. Strategin har som mål att återställa, förhindra och förebygga orsaker som betydligt utarmar eller förstör biologisk mångfald. Strategin fokuserar bl.a. skydd och hållbar användning av biologisk mångfald. Biodiversitetsstrategin förutsätter även att det utarbetas verksamhetsplaner som innehåller konkreta åtgärder genom vilka man kan påverka olika politikområden. Verksamhetsplanen för att skydda naturresurser publicerades år 2001. Planens målsättning är att presentera metoder genom vilka befintlig lagstiftning och andra instrument (bl.a. fågel-, natur- och vattendirektivet, strategin för skydd av jordmånen och Natura 2000-nätverket) kan utnyttjas så effektivt som möjligt vid verkställandet av biodiversitetsstrategin. Hittills har verksamhetsplaner utkommit även för fiskerisektorn.

 

2.4. Nationell lagstiftning om säl

 

Åland har genom sin självstyrelse lagstiftningsbehörighet inom de flesta sektorerna, inklusive reglering och styrning av fisket, miljö- och naturvård, och rätt att bestämma om landskapets budget. I frågor som gäller säl, t.ex. jakttillstånd, fredningstid, sälskyddsområden, har Åland närmast status som en självständig stat genom egen lagstiftning och förvaltning. 

2.4.1. Jaktlagstiftning

I enlighet med LL om naturvård § 14 är med undantag av de arter som är föremål för jakt enligt jaktlagstiftningen samtliga vilda däggdjur ständigt fridlysta. Gråsälen är således ständigt fridlyst. Fastän gråsälen är permanent fredad, finns det vissa undantag från fredningsbestämmelserna i jaktlagstiftningen (ÅFS 31/1985).

 

Landskapsregeringen kan ge tillstånd att avliva fridlyst djur för att förhindra skadegörelse som inte är ringa. Djur som avlivas med stöd av detta moment tillfaller jakträttsinnehavaren, vilken skall meddela om det antal djur som avlivats (§ 30 jaktlagen). Djur som åtkommits med stöd av 30 § får inte hållas till salu.

 

För att förhindra skada får innehavaren, oberoende om jakträtten tillkommer annan, om arten då är fridlyst och jakt inte får bedrivas där, döda och behålla vikarsäl samt gråsäl som inkommer i fiskodling (fiskodlingskasse) (§ 31 jaktlagen). Djur som åtkommits med stöd av 31 § får inte hållas till salu.

 

Landskapsregeringen kan även enligt jaktlagens 28 § och 29 § (ÅFS 31/1985) bevilja tillstånd att döda eller fånga sälar för vetenskapliga eller andra acceptabla behov. Därtill kan landskapsregeringen avvika från fredningsbestämmelserna, om sälbestånden vuxit sig alltför stora eller om arten visar sig vara skadlig. Gråsäl som påträffas i ett fångstredskap tillhör fångstredskapets ägare.

 

Sedan år 2002 har landskapsregeringen varje år gett anvisningar för gråsälsjakt. I dessa förfarandeanvisningar definieras fångstmängder, jakttider samt hur och var jakt får idkas. Landskapsregeringen har beviljat tre olika former av jaktlicenser för gråsäl: sådana som är avsedda för registrerade yrkesfiskare, sådana som är avsedda för jaktföreningar som verkar inom landskapet Åland samt för fiskodlingar. Det finns ingen egentlig jakttid för någondera sälarten, men landskapsregeringen har beviljat licenser för gråsälsjakt enligt jaktlagens (ÅFS) paragrafer 28 och 29. År 2006-2007 var jakttiden för gråsäl 4.5-31.1.

2.4.2. Sälskyddsområden

År 1998 inrättades enligt jaktlagens 26 § (ÅFS 31/85) ett sälskyddsområde i Kökar kommun på Åland. Sälskyddsområdet Karlbybådarna inbegriper områdena Storlägnan, Nölingen och Stora Lägnan, där det finns sammanlagt cirka en hektar markområden och cirka 670 hektar havsområden. Att vistas i området utan landskapsregeringens tillstånd är förbjudet med hot om vite. Vistelseförbudet täcker även överflygning på höjder under 500 meter.

2.4.3. Andra skyddsområden

Inom landskapet finns det utöver nämnda sälskyddsområde också andra områden med liknande funktion som sälskyddsområden.

 

I dagsläget finns 44 naturreservat i landskapet av vilka flere är belägna i ytterskärgård. I flera av dessa ingår också vattenområden och där är jakt förbjuden eller starkt begränsad – i inga händelser tillåts säljakt.

 

Ytterligare finns ett antal områden som ingår i den åländska delen av NATURA 2000 nätverket. För dessa områden gäller att de i första hand skall inrättas som naturreservat och eftersom gråsälen ingår i bedömningsgrunderna för vissa av de berörda områdena kommer dessa i framtiden att även fungera som sälskyddsområden.

 

Privata skyddsområden förekommer inte på Åland i ytterskärgårdsmiljö, men vissa övriga naturreservat är inrättade på mark i privat ägo.

2.4.4. Ersättning av sälskador

Inom ramarna för den årliga landskapsbudgeten kan det beviljas medel för att förbättra förutsättningarna för fiskerinäringen. Dessa statliga stöd måste harmoniera med Europeiska gemenskapens grundfördrag. Nationella stöd som främjar enskilda företag eller produktionsgrenar samt förvränger konkurrensen på gemenskapsmarknaden är förbjudna.

 

Merparten av de stöd som beviljas fiskerinäringen ges inom ramen för de fleråriga strukturprogram som godkänts nationell och av EU-kommissionen, där olika investeringar, utvecklings- och andra projekt kan beviljas medfinansiering från dels Fonden för Fiskets utveckling och/eller Europeiska fiskerifonden och dels nationellt från landskapsbudgeten.

Ersättning av redskaps- och fångstskador

 

I landskapsregeringens normala årsbudget har det under åren 1995-2001 reserverats budgetmedel för att kompensera de ekonomiska förlusterna förorsakade av gråsäl, både i form av skada/förlorad fångst och skador på bragder och redskap. Ersättningarna är inte baserad på något specifikt lagrum.

Totalt har det under perioden utbetalats knappa 2,1 milj. FIM eller ca 350.000 euro. Efter år 2001 har det inte utbetalats några ersättningar för sälskador.

 

 

95

96

97

98

99

2000

2001

Fångstskador, lax

199.962

209.010

177.525

199.463

192.516

200.000

300.000

Redskap, laxfiske

 

 

 

 

 

38.340

 

Redskap, kustfiske

 

39.927

110.493

114.481

108.877

88.979

98.786

 

Tabell 1.  Utbetalda ersättningar för skador förorsakade av säl 1995-2001 (FIM).

De utbetalda ersättningarna har under åren beräknats på varierande sätt utgående från strävan att hitta en möjligast och för olika situationer rättvis fördelningsgrund.

 

För laxfiskets del har skadeersättningen beräknats utgående från:

-         rapporterad fångst (kg) och utgående från budgeterade medel (1995),

-         rapporterad fångst samt skadeandel (1996, 2000-2001),

-         beviljad båtkvot (1997-1999),

 

År 2001 ersattes även fångstskador för fjällfisket enligt en fastställd skadeandel per fångstart.

 

Skadorna på redskap för det kustnära fisket av fjällfisk (år 2001 även för laxnät) kompenserades under de första åren genom att ersätta kostnader för inköp eller reparation av redskap upp till 20 % eller högst 2000 FIM samt för egentliga yrkesfiskare upp till 50 % eller högst 5.000 FIM. Senare höjdes ersättningsandelen till 40 % men fortfarande högst 5.000 FIM/fiskare.

 

Sedan år 2002 betalas ingen ekonomisk kompensation för sälskador. Detta är en följd av att riksmyndigheterna genomfört en notifiering till EU-kommissionen och sålunda i enlighet med bestämmelserna för statsstöd till näringslivet begärt kommissionens godkännande av ett stödsystem för kompensation av skador förorsakade av säl. I Jord- och skogsbruksministeriets anhållan konstateras att stödsystemet inte gäller Åland men beslutet har även beaktats och tillämpats inom landskapet.

 

För den odlade fiskens del har ingen ekonomiskt kompensation utbetalats. Uppgifter om eller i vilken utsträckning skadorna har ersatts via företagens försäkringar saknas.

 

Stöd för förebyggande åtgärder och skydd mot säl

På grund av de ökade sälskadorna har Jord- och skogsbruksministeriet ansökt om undantag från EU-förordningarnas förbud mot stöd av anskaffning av fångstredskap. Kommissionen godkände 2002 stöd för anskaffning av sälsäkra fångstredskap med bidrag av engångskaraktär ur strukturfondsmedel avsedda för utveckling av fiskerinäringen. Som villkor för bidragets beviljande ställdes bland annat att de understödda fångstredskapen möjliggör selektivt laxfiske.

Kommissionens ställningstagande har även tillämpats på Åland.

 

Landskapsregeringen har beviljat stöd för anskaffning sälsäkra fällor samt utvecklingsprojekt för att utprova och anpassa dessa redskap.

 

Inom vattenbruket har investeringsstöd beviljats för anskaffning av skyddsnät samt odlingskassar som bättre tål sälens angrepp och bättre skyddar fisken.

 

Under EU:s nya finansieringsperiod 2007-2013 kan man enligt den nya förordning om Europeiska  fiskerifonden bevilja stöd för anskaffning av fångstredskap och för förebyggande av sälskador.

 

Fiskeriförsäkring

Inom Åland kan yrkesfiskare teckna så kallad fiskeriförsäkring inom ramen för samma lagstiftning som gäller i övriga delar av Finland, vilket innefattar delvis subventionerade premier och delvis ersättning av eventuella skador med offentliga medel inom ramen för landskapsbudgeten.

Fiskeriförsäkring kan tecknas för fiskefartyg, fiskeredskap och annan fiskeutrustning. I praktiken har systemet innefattat främst fiskefartyg och -båtar samt i viss mån dyrare redskap. Fiskeriförsäkringssystemet har i praktiken inte tillämpats för skador på redskap orsakade av säl. Skador på fångsten förorsakade av säl omfattas inte av försäkringarna.

 

Fiskeriförsäkringssystemet innefattar inte vattenbruket, inom vilket man är helt hänvisad till de villkor som de privata kommersiella försäkringsbolagen erbjuder.

 

2.5. Nationella strategier

2.5.1. Åländska strategier och program

Bland de program och strategier som antagits av landskapsregeringen under de senaste åren vilka kan vara av betydelse för förvaltningen av gråsälstammen kan nämnas:

2.5.2 Strategier i övriga delar av landet

Finlands program för skydd av Östersjön, som baserar sig på statsrådets principbeslut från år 2002, har som avsikt att påverka tillståndet i vattnen och den marina miljön i Finska viken, Skärgårdshavet, Ålands hav, norra delen av egentliga Östersjön samt i Bottniska viken. Avsikten är att skyddsprogrammet för Östersjön skall medverka till att en gynnsam skyddsnivå för de marina naturtyperna och arterna kan uppnås.

 

Finlands biodiversitetsprogram strävar efter att främja samarbetet mellan förvaltningsgrenarna för att verkställa FN-konventionen om biologisk mångfald. Upprätthållandet av Finlands biologiska mångfald bygger på att det finns tillräckligt många naturskyddsområden och på att områden och naturresurser som är i ekonomibruk utnyttjas hållbart och vårdas, så att man samtidigt tar i beaktande samhällets andra målsättningar. Programmets målsättning är att skydda och vårda utrotningshotad biologisk mångfald, så att arter, genresurser eller naturtyper inte försvinner från vårt land. Programmet strävar också efter att främja hållbar användning av naturresurser samt nyttjandet av den biologiska mångfaldens ekonomiska möjligheter, som kan vara betydande för näringslivet och sysselsättningen.

 

2.6. Klassificering av hotade arter

 

Med hotad avses sannolikheten för att en art eller en lägre taxon försvinner. Enligt Världens naturskyddsförbund (IUCN) klassificeras de arter som hotade som är akut hotade (CR), starkt hotade (EN) och sårbara (VU). Missgynnade (NT) arter är inte hotade. Enligt den senaste bedömningen av hotade arter i Finland listas östersjövikaren och gråsälen som missgynnade arter.

 

En arts globala, nationella och regionala hotklassificering kan avvika från varandra. I IUCN:s globala förteckning över hotade sälarter klassificeras Östersjövikaren och gråsälen som sårbara. Å andra sidan klassificeras Östersjöns gråsälbestånd som hotad och vikarebeståndet som sårbart i IUCN:s Östersjöklassificering, baserad på situationen år 1996. Hotklassificeringen baserade sig då på de dåtida uppskattningarna om storleken på Östersjöns sälbestånd, vilket kraftigt avviker från nuläget.

 

På Åland gäller enligt LL om naturvård (82/1998) en egen hotklassificering, enligt vilken en djurart kan vara jaktbar, fridlyst, eller ”särskilt skyddsvärd”. I det sistnämnda fallet omfattas även den biotop som arten är beroende av ett skydd. Enligt den åländska lagstiftningen är vikaren klassad som ”särskilt skyddsvärd art”.

 

 

3. ÖSTERSJÖNS TILLSTÅND

 

Utvecklingen under de senaste decennierna har tydligt försämrat Östersjöns tillstånd på grund av den ökade belastningen av bl.a. näringsämnen och miljögifter. Belastningen har kommit till Östersjön via floder och atmosfären samt direkt genom påverkan från kustbebyggelse och industrin. Förändringar på ekosystemnivå, inverkan av skadliga ämnen, överanvändning av naturresurser och övergödningen har minskat den biologiska mångfalden i Östersjön.

 

3.1. Miljögifter

 

Belastningen av miljögifter och andra skadliga ämnen i Östersjön orsakas av det intensiva jordbruket och industrin, samt näringslivet i övrigt och den stora befolkningsmängden (ca 85 milj.) i avrinningsområdet. I Östersjön råder ogynnsamma förhållanden för nedbrytning av kemikalier genom bl.a. kallt klimat och istäcke vintertid. I Östersjöns organismer lagras stora mängder skadliga ämnen jämfört med organismerna i oceanerna. I Östersjöns avrinningsområde är tiotusentals olika kemikalier i bruk.

 

Starkt förenklat kan man säga att miljögifterna i Östersjön hör till tre huvudgrupper:

-         klorerade kolväteföreningar och övriga organiska föreningar som inte förekommer spontant i naturen

-         tungmetaller

-         ämnen med hormonliknande verkan.

 

Allmänt taget är halterna av organiska klorföreningar högre än vid Sveriges västkust eller i motsvarande arter i arktiska områden. Likaså är halterna av tungmetaller hos organismer särskilt i kustnära vatten högre i Östersjön än i rent marin miljö. Endast blyhalterna i fisk har sjunkit på olika håll i Östersjön.

 

Tungmetallnivåerna har varit fortsatt höga från 1980-talet till i dag, och man har inte heller kunnat påvisa, att de skulle ha gått ned i Östersjöns organismer. Endast blyhalterna i fisk har sjunkit på olika håll i Östersjön.

 

3.2. Övergödning

 

Övergödningen är det mest akuta problemet för Östersjön och dess kustvatten. Belastningen av närsalterna fosfor och kväve från avrinningsområdet är stor i förhållande till naturförhållandena.

Största delen av näringsbelastningen kommer till Östersjön via floderna. Övergödningen påverkar hela näringskedjan. Den totala fiskfångsten i Östersjön har tiodubblats under de senaste femtio åren och under de senaste tjugo åren har den fördubblats. I många undersökningar har man emellertid konstaterat att övergödningens effekter är svåra att skilja från annan antropogen påverkan.

 

Även algblomningarnas styrka har ökat tydligt under det senaste decenniet, vilket huvudsakligen beror på en ökad fosforhalt samt förändrade proportioner av kväve och fosfor. Även varma somrar har bidragit till att algblomningar uppstått. Blågröna alger producerar lever- och nervgifter.

 

 

4. SÄLAR OCH SÄLSTAMMAR

 

4.1. Östersjöns sälarter

 

I Östersjön lever numera tre sälarter: östersjövikaren (Phoca hispida botnica), gråsäl (Halichoerus grypus) och knubbsäl (Phoca vitulina). Inom landskapet Åland förekommer vikar och gråsäl. I Östersjön lever knubbsälen i Danmarks östra delar, sydvästra Skånes samt Gotlands och Ölands kustområden. Gråsälen och vikaren är de numerärt rikligaste sälarna i Östersjön och merparten av dessa finns i norr i Finland, Sveriges, Rysslands och Estlands havsområden. Östersjövikaren klassificeras som en egen särskild underart. Östersjöns gråsäl har däremot inte definierats som en underart, fastän det i vissa sammanhang har föreslagits att den skall behandlas som en egen underart. 

 

I denna förvaltningsplan presenteras endast gråsälens utbredning, livsmiljöer, levnadsvanor och årscykel på basen av de uppgifter som finns i den finländska förvaltningsplanen som även innehåller motsvarande uppgifter om de andra  sälarterna i Östersjön vilka i praktiken är av försumbar betydelse för Åland. 

 

4.2. Gråsälens utbredning, livsmiljöer, levnadsvanor, årscykel

 

Gråsäl påträffas enbart i norra Atlanten, där populationen är fördelad på tre olika stammar, varav Östersjöns är en. Samtliga gråsälar anses dock fortfarande vara en enhetlig art. Det har beräknats att det finns knappa 300 000 gråsälar i världen, varav grovt taget hälften förekommer vid Atlantens västkust och hälften vid östkusten.

 

Östersjögråsälens nuvarande viktigaste förekomstområden finns i norra Östersjöbassängen, i Bottenhavet, och i Finska viken. I Rigabuktens sydligaste delar påträffas bara små mängder gråsäl. Merparten av Östersjöns gråsälsstam lever norr om den 58 breddgraden. I de nordliga havsområdena har gråsälsstammen vuxit kraftigt de senaste åren, men motsvarande utveckling har inte observerats i de sydligare delarna av Östersjön. Gråsälarnas utbredning påverkas delvis av att de är beroende av lämpliga kutningsisar. Merparten av gråsälsbeståndet uppehåller sig under sommaren i norra delen av den egentliga Östersjöbassängen, men förflyttar sig till drivisarna för att kuta längre norrut till Bottenhavet och Bottenviken samt längre österut till Finska viken.

 

I Östersjön kutar gråsälen vanligen på isen. Den bygger inte bo utan föder på bar is, i allmänhet i bältet av lösa isflak som finns mellan den packade isen och det öppna havet. Östersjöns gråsälar är emellertid inte beroende av is utan de kan föda på land vid avsaknaden av isar. Östersjögråsälen föder på land särskilt på västra Estlands kust, Sveriges kust och på de yttersta kobbarna i Skärgårdshavet.

 

Gråsälen är den största av Östersjöns sälar. Typisk för dessa är också könens storleksskillnad, där hannarna är större än honorna. De vuxna hannarna kan vara 2,3 meter långa och väga närmare 300 kg, då honorna i genomsnitt är två meter många och väger knappa 200 kg. Pälsens färg och figursättning växlar mellan könen och olika åldersgrupper. Gråsälarna blir könsmogna vid 3-6-års ålder, honorna i genomsnitt tidigare än hannarna. Vuxna honor föder en kut per år under 3-5 års tid, så att de ibland håller mellanår i födandet. Östersjöns gråsälskutar föds i februari-mars, då även istäcket är som starkast. Honan föder en 90-105 cm lång och cirka 10-12 kg tung kut. Diandet räcker i genomsnitt 17 dagar. De nyfödda kutarna har en gräddvit, lång kutpäls, som de byter till en kort och styv päls vid 2-4 veckors ålder. Honans parningstid inleds i slutet av diperioden. Hon bär ungen cirka 10-11 månader, vilket inkluderar en 3-3,5 månader lång fas av fördröjd implantering.

Gråsälarna är sociala och lever åtminstone en del av året i flockar. Om vårarna samlas de på de yttersta kobbarna i skärgården och om vintrarna på drivisarna nära det öppna havet. Särskilt under pälsbytesperioden samlas gråsälarna i stora flockar, som kan bestå av över tusen individer. I Östersjön infaller gråsälens pälsbytesperiod huvudsakligen under maj-juni. På vintern och tidigt på våren förekommer gråsälen oftare i vattnet. Då gråsälen fiskar ute på havet är den i huvudsak ensam eller i lösa flocksammansättningar som består av några individer.

 

Östersjöns gråsälar är typiskt rörliga och gör långa årstidsspecifika (över 150 km) vandringar. Djuren vandrar ofta mellan kutningsområdena och områden där de skaffar föda om somrarna. En typisk rutt för en årstidsspecifik vandring är mellan Bottenviken och Ålands hav. Gråsälarnas levnadsområden är därmed rätt omfattande och individerna kan lätt röra sig på hela Östersjöområdet. Fastän man har observerat att gråsälen kan färdas till långa sträckor på kort tid är merparten av de dagliga transportsträckorna under 10 km. Därför är gråsälen trots de sporadiska långa vandringarna rätt trogna de vattenområden där deras pälsbytes- och viloområden finns. Under somrarna utnyttjar individerna vanligtvis ett fåtal kobbar i närheten av pälsutbytes- och vilokobbarna, där de även spenderar merparten av sin totala tid utanför förökningsperioden.

 

4.3. Gråsälstammens storlek

 

Uppskattningarna av sälstammarnas storlekar från sekelskiftet fram till medlet av 1970-talet baserar sig huvudsakligen på beräkningar som utförts på basis av årlig jaktstatistik. Idag baserar sig sälstamsuppskattningarna i Finland på flygberäkningar, vilka har gjorts sedan 1970-talet.  Gråsälarna inventeras då de byter päls i månadsskiftet maj-juni på kobbarna i yttre skärgårdsbandet och det resulterar i ett exakt beräkningsvärde för minimiantalet.

 

Den internationella inventeringen av gråsäl i Östersjön genomförs i början av sommaren under en gemensam två veckor lång period i månadsskiftet maj-juni. Antalet synliga gråsälar är då störst eftersom de då ligger framme på skär och de sista isarna och byter päls. Genom den korta inventeringsperioden vill man minimera risken för att sälarna skall hinna förflytta sig under inventeringen och bli räknade flera gånger. Inventeringsvärdet är mindre än stammens verkliga storlek eftersom en del av sälarna är i vattnet även under de bästa inventeringsförhållandena. Det är dock klart att man vid inventeringarna under försommaren påträffar största möjliga delen av stammen. I Finland genomförs inventeringarna i huvudsak genom flygfotografering. I fotografierna kan man noggrant räkna antalet sälar också i stora flockar.

 

Flyginventeringen är i hög grad beroende av väderleksförhållandena. Hur stor andel av alla sälar man upptäcker vid räkningarna går inte att uppskatta, och även under de bästa förhållandena är en del av sälarna under ytan då inventeringen sker. Resultaten innehåller rätt stora felmarginaler på grund av beräkningsmetoden. På basen av inventeringar gjorda i Ishavet har man bedömt, att man vid optimala förhållanden under inventeringarna i genomsnitt kan påträffa 70 % av hela vikarstammen. Storleksordningen torde vara ungefär samma för gråsälen. Flygräkningarna ger trots bristerna en god bild av stammarnas utveckling under en längre tidsperiod.

 

4.4. Gråsälstammens utveckling och tillväxttakt

 

Enligt statiska modeller har det uppskattats att det i början av 1900-talet fanns 80 000 – 100 000 gråsälar i Östersjön. Uppskattningarna innefattar alltid osäkerhetsfaktorer och stammens verkliga storlek kan inte bedömas helt tillförlitligt. Stammen har minskat tydligt under 1900-talet, och man antar att det vid skiftet av 1970-80-talen fanns bara 2000 – 4000 gråsälar. Den viktigaste orsaken till sälstammarnas reducering har varit överdriven jakt. Efter 1960-talet har miljögifternas möjliga roll som förorsakare av en inskränkt fortplantningskapacitet tagits upp som en orsak till de minskande sälstammarna i Östersjön. Både vikare- och gråsälstammarna håller numera på att återhämta sig och båda arternas stammar växer. Sedan 1980-talet har båda arternas fortplantningsförmåga förbättrats. Då sälstammarna var som störst i början av 1900-talet förekom både vikaren och gråsälen allmänt bland annat i Finska viken och Skärgårdshavet jämfört med dagens läge.

 

Den så kallade beräknade stammen för Östersjöområdets gråsälsstam har visat en växande trend den senaste tiden. I finska områden påträffades år 2000 cirka 3 000 gråsälar och år 2006 mer än 10 000 individer. Det är tänkbart, att inventeringen blivit effektivare trots att inventeringsmetoderna varit väl inarbetade under observationsperioden. Det har även framförts, att gråsälens beteende fortsättningsvis har förändrats så att gråsälarna kunnat nås mera täckande under inventeringarna. Ur förvaltningssynpunkt kan man dock tryggt göra bedömningen att stammens årliga tillväxttakt i gråsälsstammens kärnområden den senaste tiden hållit sig kring 10 procent. Den här uppfattningen stöds även av att man idag vet att stammens reproduktionskapacitet redan är normal. 

 

 

Område / År

2000

2001

2002

2003

2004

2005

2006

Hela Östersjön

9735

10 300

13 100

15 950

17 640

18 300

 20 700

varav i Finland

3000

  3 600

  5 080

  6 285

  8 075

  8 700*

 10 700

Åland

 

  2 700

  3 860

  4 230

  5 390

  5 584

  7 590

* I siffrorna ingår Märket, vars öar förvaltningsmässigt delvis hör till Sveriges vattenområden

Tabell 2. Beräknad stamstorlek för Östersjöns gråsäl åren 2000-2005

I Finlands havsområden har gråsälsstammen de senaste åren vuxit kraftigast i den sydvästra skärgården och på Åland. Där sågs 2004 vid inventering från flygplan över 7 000 och 2005 omkring 8 000 gråsälar. Den beräknade stamstorleken ökade årligen med 23 % åren 1994-99 och med upp till 35 % från 1999 till 2000. Förklaringen till den markanta ökningen beror antagligen delvis på att gråsälar har flyttat från Sverige och kanske från Estland till Finlands sydvästra skärgård. Den genomsnittliga tillväxttakten för Sveriges gråsälstam rapporteras ha varit 7,5 % åren 1990-2003.

Figur 1.          Utvecklingen av gråsälsbeståndet i Östersjön år 2000-2006 enligt utförda

                         karteringar i form av räkning under pälsömsningstiden.

 

 

 

 

Enligt inventeringen år 2006 är stammen av gråsäl i Östersjön fördelad enligt följande under pälsömsningsperioden:

Bottenviken och norra kvarken:                                                       800

Bottenhavet (utom Åland)                                                            1 150

Sydvästra Finland inklusive Åland                                                9 870

Finska viken                                                                                   760

Västra Estland                                                                             2 340

Svenska sidan, norr om Gotland, upp till Bottenviken                    5 350

Sverige, söder om Gotland                                                              430

 

Det totala Östersjöbeståndet uppgår således till cirka 20 700 st gråsälar. Tidsserien visar en klar ökning över tid hos gråsälpopulationen i Östersjön.

 

Stammens faktiska storlek kan på goda grunder anses uppgå till minst 30.000 djur utgående från att inventeringarna görs på ett sådant sätt att endast djur som ligger uppe på land beaktas.

 

 

Figur 2.          Utvecklingen av gråsälsbeståndet enligt utförda karteringar samt antalet

                         beviljade och utnyttjade licenser för skyddsjakt år 2000-2004.

 

 

 

4.5. Förändringar i gråsälens utbredning

 

Gråsälen spred sig till Östersjöbassängen för cirka 8 - 9 000 år sedan genast efter den sista istidens slut. Då stammen var som störst, har sälarna spridit sig ut över nästan hela Östersjöområdet. Efter den kollaps som drabbade stammarna under 1900-talet har gråsälens huvudsakliga fortplantningsområden koncentrerat sig till norra Östersjön, kanske också på grund av lämpliga klimat- och isförhållanden. Gråsälens huvudsakliga förekomstområden är i Östersjöbassängens nordliga del, Bottenhavet och Finska viken.

 

De ovan presenterade förekomstområdena för gråsäl visar var arternas optimala livsmiljöer finns i Östersjön. Dessa områden har erbjudit sälen de bästa omständigheterna hittills, fastän även jakten har varit kraftigast i dessa områden. Stammen verkar ha varit starkast i dessa områden hela 1900-talet på basis av fångststatistik och andra uppgifter.

 

4.6. Reproduktionsstörningar och sjukdomar

 

Sälstammarnas kollaps berodde i huvudsak på överdriven jakt fram till 1960-70-talen, men senare speciellt på sälarnas försämrade reproduktionsförmåga. Stammarnas långsamma utveckling på 1970-90-talen kan i hög grad förklaras med reproduktionsstörningar. Stammarna kan även ha försvagats av olika sjukdomskomplex. Sjukdomskomplexet som konstaterats hos Östersjösälarna och den nedsatta reproduktionsförmågan har förknippats med sälarnas höga miljögifthalter, men tillsvidare har man inte kunnat påvisa ett obestridligt förklarande samband.

 

Östersjöns sjukdomskomplex observerades särskilt hos gråsälar och största delen av stammen bedömdes lida av sjukdomen på 1980-talet. Den tydliga nedgången i fiskarnas miljögifthalter på 1970-talet har dock minskat sälarnas exponering för gifter. Samtidigt som giftnivåerna minskat har man kunnat observera att även vissa patologiska förändringar minskat hos gråsälarna. Man har observerat att särskilt förändringarna i fortplantningsorganen har minskat och andelen dräktiga honor har ökat under de senaste decennierna.

 

Gråsälens hälsotillstånd har i ett avseende försämrats dramatiskt sedan början av 1980-talet. Frekvensen måttliga till allvarliga tarmsår har sedan tidigt 1980-tal ökat. Eftersom det inte enbart rör sig om lindriga skador, tyder resultaten på en nedsatt immunitet. Kunskapen om sårens betydelse för sälarnas hälsa och som dödlighetsfaktor är bristfällig.

 

Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet följer kontinuerligt upp gråsälarnas hälsotillstånd. Av de 59 gråsälar som insamlades 1995-2000 kunde man konstatera att största delen var förhållandevis friska. De färskaste resultaten, som bygger på slumpartat urval, visar att 81 % av de könsmogna gråsälshonorna hade fött under den förra reproduktionsperioden åren 2001-2004, vilket kan anses representera en normal reproduktionseffektivitet.

 

4.7. Miljögifter hos gråsäl

 

Sedan industrialiseringens tidiga dagar har Östersjön belastats av miljögifter. Redan på 1960- och 70-talen kunde man konstatera att innanhavet var ett av världens mest förorenade hav. Ett bevis på detta var att man i vävnaden hos många djurarter på toppen av näringskedjan, som t.ex. hos rovfåglar och sälar, uppmätte exceptionellt höga halter av tungmetaller och organiska klorföreningar.

 

Extremt höga halter av PCB och DDT hos Östersjöns organismer ledde för sin del till att användningen av dessa ämnen förbjöds i samtliga kustnationer från och med början av 1970-talet. DDT-nivåerna har visat en tydligt sjunkande trend i hela ekosystemet. Även mängden av vissa andra miljögifter har minskat till nivåer som motsvarar nivåerna i andra marina ekosystem. Halterna av PCB, DDT och dioxiner är emellertid fortfarande höga hos östersjösälarna.

 

Hos östersjösälar har man utöver organiska miljögifter även hittat små mängder av ett antal andra skadliga föreningar. Trots detta domineras helhetsbördan hos sälarna fortfarande av PCB- och DDT-föreningar, och dessa kemikalier orsakar idag den största risken mot sälarnas hälsotillstånd.  Utöver detta hittar man hela tiden nya skadliga ämnen, vars egenskaper eller samverkan man inte ännu känner till. Utöver detta är de förorenade bottensedimenten i Östersjön en giftkälla långt in i framtiden.

 

Tungmetallerna hos östersjösälarna och andra organismer har hållits på en hög nivå från 1980-talet till dessa dagar och man har inte kunnat påvisa att dessa nivåer skulle ha minskat.

 

4.8. Exponering för miljögifter och gifternas inverkan på gråsälen

 

Det anses, att organismernas exponering för organiska miljögifter och vissa tungmetaller är ett av de största hoten för den marina miljön. I många olika sammanhang har man framfört, att vissa organiska miljögifter är de mest skadliga ämnena för marina däggdjur. Bara i ett fåtal undersökningar har det varit möjligt att påvisa ett direkt förklarande samband mellan fysiologisk obalans hos marina däggdjur och miljögifthalter. Många experimentella undersökningar som genomförts på andra djurarter stöder emellertid antagandet om gifternas möjliga effekter. Främmande ämnen absorberas passivt i kroppen, men kräver aktiv nedbrytning och avsöndring från kroppen.

Sälarna i Östersjön är fortfarande mycket exponerade för dioxinliknande ämnen, men de förefaller även kunna bryta ner gifterna effektivt och sålunda avlägsna gifterna från sin kropp. Generellt sett är de dioxinliknande ämnenas betydelse enligt dagens kunskap inte av central betydelse för sälarnas reproduktionsproblem.

 

Kunskaperna om de marina däggdjurens förmåga att bryta ned och avlägsna miljögifter är överraskande knappa med tanke på de ökande rapporterna om stammar av marina däggdjur som lider av höga miljögifthalter.

Bedömningarna av hur skadliga ämnen påverkar organismer baserar sig primärt på tester som gjorts i laboratorieförhållanden. Det finns ingen information om hur de använda ämnena påverkar den marina miljön. Man vet mycket lite om de verkliga verkningarna på ekosystem- och organismnivå och ännu mindre om olika ämnens samverkan.

 

De vilda djuren exponeras i sin livsmiljö för en giftblandning där de enskilda ämnenas giftiga egenskaper kan samverka eller ta ut varandra. Bara ett fåtal experimentella undersökningar har utrett inverkan av giftföreningar som förekommer i naturen. Därtill är särskilt de organiska miljögifternas verkningar mycket mångskiftande och ämnena inverkar på olika arter på olika sätt.

Kroppen kan svara på funktionsstörningarna till en viss gräns, men när tröskelvärdet för respektive giftmängd överstigs blir den sjukliga förändringen irreversibel.

 

De organiska klorföreningarnas inverkan på sälar och sälarnas allmänna hälsotillstånd har bedömts i undersökningar den senaste tiden. Förändringar hos sälarnas reproduktionsförmåga och immunförsvar samt hormon- och A-vitaminbalans har påvisats men dessa förefaller inte vara bestående om sälen får tillgång till ren föda.

 

De organiska miljögifternas inverkan på sälarnas allmänna hälsotillstånd har undersökts även hos Bottenvikens sälar. Enligt dessa undersökningar kan Östersjöns sälar upprätthålla en fysiologisk balans trots den höga giftbördan, men det finns stor risk för att de sjukliga förändringarna blir permanenta.

 

Många tungmetaller inverkar på organismernas tillväxt, reproduktion och metabolism. Fastän exceptionellt höga tungmetallhalterhar uppmätts hos Östersjöns sälar har man inte kunnat påvisa någon entydigt skadlig inverkan av metallbördan på sälarna. Marina däggdjur antas ha en förmåga att anpassa sig till höga metallhalter eftersom det i den marina miljön ibland förekommer naturligt till och med mycket höga metallhalter. Därtill har det observerats att marina däggdjur har en skyddsmekanism mot metaller.

 

4.9. Gråsälstammens genetiska struktur

 

Riklig ärftlig variation anses vara en faktor som förstärker organismer och därmed även populationernas livskraftighet. Den senaste tidens undersökningar som baserar sig på mikrosatellit-DNA analyser har visat att den genetiska variationen är riklig i Östersjöns gråsäl- och vikarstammar, och variationsmängden har knappast minskat sedan isoleringen efter istiden.

 

Västra och östra Atlantens gråsälstammar verkar ha separerats från varandra redan för 1-2 miljoner år sedan. Det förekommer även klara genetiska skillnader mellan östra Atlantens olika delstammar av gråsälar, det vill säga delstammarna i Nordsjön och vid Norges kust. Östersjöns gråsälar verkar avvika genetiskt något från stammarna i östra Atlanten. Å andra sidan har märkta gråsälar observerats färdas långa vägar och vissa individer har färdats från Östersjön till östra Atlanten så det kan ske genetiskt utbyte mellan dessa stammar i någon grad. Någon genetisk differentiering har inte observerats mellan Östersjöns olika förökningsområden, utan hela stammen hör till samma genetiska pool. Detta förklaras av att gråsälarna är rörliga och vandrar långa sträckor.

 

Östersjöns gråsäl verkar inte skilja sig genetiskt märkbart från östra Atlantens och Ishavets stampopulationer. De genetiska kännetecknen identifierar inte särskilt lätt skiftningar på kort tid (sälar < 100-200 år). Till exempel den kollaps som skett i sälstammarna i Östersjön på 1900-talet tyder för sin del starkt på att östersjögråsälar utgör egna demografiska enheter och därmed behövs enskilda skydds- och förvaltningsåtgärder för dessa stammar.

 

4.10. Gråsälens diet

 

Gråsälen lever uteslutande på fisk som föda. Allmänt taget är sälarna opportunister då det gäller födovalet och äter de rikligast förekommande och lättast tillgängliga arterna. Fångstarternas antal är större för gråsälen än för vikaren. I Östersjön har gråsälen konstaterats äta åtminstone 20 olika fiskarter. Gråsälen koncentrerar sig i allmänhet på ett fåtal fiskarter som förekommer rikligast. Gråsälens fångster är större, fastän det även för den är typiskt att fånga små stim- eller bottenfiskar.

 

Strömmingen har visat sig vara en viktig fångstart för båda sälarterna i samtliga åldersgrupper.

Detta faktum får stöd av de tillsvidare opublicerade resultat som Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet samlat från över 700 analyser av sälarnas matsmältningskanaler under åren 1986-2005. Strömming, nors och tånglake har konstaterats forma nästan ¾ av den under ettåriga gråsälens föda. Bland de äldre individerna ökar större fångstfiskars, såsom skarpsill och sik, betydelse i födan.

 

Även laxfiskar har konstaterats höra särskilt till gråsälarnas föda. Av de laxfiskar som sälarna äter, är siken den mest förekommande arten. Gråsälarna har konstaterats förorsaka skador särskilt i laxfiskeredskap, men i under ett år gamla sälar som dött i fiskeredskapen, har man inte påträffat rester av laxfiskar i matsmältningskanalerna. Detta ha sin förklaring bland annat av årstiden, hur fångsten hanteras och/eller av hur de unga individernas matval och fångstbeteende avviker från de vuxna individernas.

 

En vuxen gråsäl äter i genomsnitt 5-8 kg fisk om dagen. Sälarnas näringsbehov varierar mycket mellan olika årstider. De äter minst om vårarna vid tiden för fortplantning och pälsbyte. Mest äter sälarna i slutet av sommaren och på hösten, då sälarna lagrar fett (späck) under pälsen inför vintern.

 

5. SÄLARNA OCH MÄNNISKAN

 

5.1. Säljakt

 

Säljakten har under flera sekel utgjort en viktig näringsgren i skärgårdsområdena, och sälskinnet, köttet och tranet har utnyttjats på många olika sätt. Av länderna kring Östersjön har säljakten haft den största betydelse för Finland, Sverige och Ryssland. Säljakten i Östersjön har å andra sidan aldrig haft industriella proportioner eller varit inriktad på pälsproduktion, som säljakten i världshaven. Den yrkesmässiga säljakten upphörde i Finland på 1950-talet, men i vissa kustområden var inkomsterna från säljakten viktiga för fiskare ännu på 1970-talet.

 

Säljakten var fiskarnas huvudsyssla särskilt på senvintern. Sälar jagades i huvudsak längs kusten på den nyfrusna isen och på långvariga fångstexpeditioner ute på havsisarna. Även olika typer av nät användes både som ett passivt fångstredskap och som ett redskap vid jakt som krävde jägarens aktiva närvaro. Skjutvapen har använts sedan 1700-talet, men bruket blev effektivt först i början av 1900-talet då skyttet blev den viktigaste och effektivaste sälfångstmetoden. Senare ökade användningen av båtar och även isbrytare som hjälpmedel vid jakten och ökade ytterligare sälfångsterna.

 

I Finland betalades skottpeng för havssälar från början av 1900-talet till medlet av 1970-talet. Skottpengen, ibruktagandet av vapen av ny typ och sältranets höga pris medförde en effektivare jakt. Isläget har haft en stor inverkan på hur bra jakten har lyckats. Jakten reducerade sälstammarna kraftigt under en kort tid. Åren 1956-75 jagades i finska havsområden cirka 40 000 sälar, av dem var omkring 28 000 vikare. Sälstammarnas nedgång började märkas tydligt i sälfångsterna på 1960-talet trots att skottpengen fördubblades 1964, vilket ökade fångsterna temporärt.

 

Efter 1982 beviljade man inte tillstånd för säljakt på Åland och 1985 fredade Åland officiellt samtliga sälar. Fredningen av gråsälen framskred stegvis i Finland. Åren 1975-77 var gråsälen fredad under fortplantningstiden (10.3-31.5). I övrigt var det fritt att jaga gråsäl fram till slutet av 1981. På grund av det reducerade beståndet fredades gråsälen 1982 i praktiken genom att jakttid inte mera fastställdes för arten.

På grund av de olägenheter som förorsakats fiskerinäringen återupptogs jakten på gråsäl på det finska fastlandet 1998 och på Åland 1999, dock som så kallad skyddsjakt och inte traditionell jakt med jakttider.

 

År

Sverige

Finska fastlandet

Åland

 

Kvot

 

Fångst

Kvot

 (1.8.–31.7)

Fångst

Kvot

 

Fångst

1998

0

0

30

16

?

?

1999

0

0

100

62

?

?

2000

0

0

100

60

84

30

2001

150

57

180

92

89

54

2002

150

79

230

134

203

95

2003

170

79

395

233

203

82

2004

170

81

490

293

293

150

2005

170

83

635

334

250

118

2006

180

 

675

 

390

103

 

Tabell 3. Östersjöns gråsälsjakt åren 2000-2006.

 

 

5.2 Förhållandet mellan sälar och fiskerinäringen

 

Förhållandet mellan säl och fiske är dubbelriktat: Sälarna påverkar fisket och fiskodlingen genom att de konkurrerar om samma resurs, äter och förstör fiskar i fiskeredskapen, skadar fiskeredskap och fiskodlingskassar samt jagar bort fisken. Fisket underlättar å sin sida sälarnas tillgång på föda men förorsakar samtidigt dödlighet bland sälarna.

 

Skadorna och den negativa inverkan på fisket innefattar följande aspekter:

5.2.1 Skador på fångster och fångstredskap

Så länge människor har fiskat, och särskilt med passiva redskap såsom nät, ryssja eller långrev, har det förekommit sälskador. Under tider då sälbestånden var små förekom det inte i nämnvärd omfattning sälskador på fiskefångster och -redskap i Östersjön. I och med att bestånden vuxit alltsedan 1990-talet, har även sälskadorna ökat kraftigt. Den fortsatta tillväxten av sälstammarna förväntas även öka mängden skador.

 

De vanligaste sälskadorna består av förlorad fångst (uppätna och/eller skadade fiskar) och söndriga fångstredskap. Skadorna på fiskefångster har på Åland och i övriga delar av landet sedan medlet av 1990-talet uppskattats främst utgående från uppgifter från fångstanmälningar som yrkesfiskarna är förpliktigade att lämna.

 

Utgående från grova uppskattningar av skadorna på fångst och redskap som sälen förorsakar uppgår den årliga ekonomiska förlusten på Åland till minst 0,5 miljoner euro för yrkesfiskets del och till 2-300.000 € för vattenbruket. För övriga delar av Finland har skadornas värde uppskattats till ca 75, M€ för år 2000-2001. I Sverige är motsvarande siffra ca 5 M€/år.

Sälskadorna varierar mycket beroende på årstid, geografiskt läge och använda fångstredskap.

 

I första hand drabbades laxfisket med drivgarn (och delvis drivrev) som tidvis bedrivs i samma områden där det förekommer mest säl och där fångsten i redskapen är fritt tillgänglig för sälen. Drivgarnsfisket utökades under samma tid som beståndet av gråsäl i norra Östersjön växte, vilket medförde att skadornas omfattning även ökat från mitten av 1990-talet och även varit en betydande faktor som bidragit till sviktande lönsamhet för laxfisket. Den direkt påvisade sälskadade laxfångsten har varit av storleksordningen 20-25 ton per år, vilket motsvarar ett förstahandsvärde på minst 80-100.000 euro, vilket dock inte inkluderar det mörkertal som finns i form av skadad fisk som inte finns kvar i näten, bortskrämd fisk, tider och perioder då det är omöjligt/olönsamt att bedriva fiske, merarbete etc.

 

Den påbörjade och fortfarande pågående omstruktureringen av fisket medför att problematiken rörande skador på fisket förorsakade av säl framdeles i huvudsak kommer att gälla det småskaliga kust- och skärgårdsfisket med nät. Skadornas omfattning för kust- och skärgårdsfisket med nät har inte närmare kunnat dokumenteras eller konkret påvisas i siffror rörande fångstförluster direkt eller indirekt eller redskapsskador, vilket huvudsakligen beror på att det ganska sällan blir några rester kvar i näten av sälskadad fisk.

 

Enligt uppgifter från övriga delar av Finland uppgick den sälskadade fångsten år 2005 för hela landet till ca 150 ton, vilket är en ökning med ca 80 % sedan år 2000. Under åren 1999 och 2002 har sälarnas skadegörelse på fisket i sin helhet varit klart större samt ökat mera på Åland (18 -> 34 %) än på det finska fastlandet (7 - > 9 %).

Figur 3.          Rapporterade sälskador inom laxfisket i antal skadade fiskar samt andelen skadad fisk i % av totalantalet.

 

De fångstarter som för Ålands del främst drabbas av skador är sik, öring, strömming och lax. Det beror troligen i hög grad på att fisket till stora delar bedrivs på sältätare områden i ytterskärgården eller havsbandet.

 

De faktiska negativa konsekvenserna för fisket förorsakade av det växande sälbeståndet är sannolikt avsevärt mycket större än vad som kan bedömas endast utgående från de redovisade synliga skadorna. Dels försvinner en betydande del av den skadade fångsten helt från redskapen utan att det blir några rester kvar. Därtill anses sälen kunna ha en skrämmande inverkan på fisken i närheten av redskapen och i vissa områden är skadorna tidvis så omfattande att fisket helt omöjliggörs. Det finns sålunda ett stort mörkertal i de officiella och påvisade skadeuppgifterna som finns tillgängliga. Detta stöds även av de undersökningar som gjorts av Fiskeriverket i Sverige, enligt vilket mörkertalet för vissa redskap och arter kan vara så pass stort som 70-80 % (den påvisade skadan utgör 20-30 % av den verkliga skadan).

 

Många yrkesfiskare anser att sälen utgör det största enskilda hotet mot deras näring. Att läget är så allvarligt anses bero på förutom den växande sälstammen, även på ett förändrat beteende hos sälarna. Enligt yrkesfiskarna upplever sälarna inte längre människan som ett hot, eftersom sälarna inte har varit föremål  för jakt under de senaste decennierna.

5.2.2. Skador på fiskodlingar

På Åland har man under de senaste tio åren i 35-40 odlingsenheter odlat totalt ca 5-5,5 miljoner kilo regnbågslax, vilket uppgår till 35-45 % av hela landets produktion av odlad matfisk. Odlingsverksamheten bedrivs uteslutande i öppna nätkassar i havet. Sedan mitten av 1990-talet har man även i fiskodlingarna noterat ökade skador orsakade av säl. Sälar, främst gråsäl, äter och skadar fiskar i nätkassarna och river ibland hål i nätkassarna. I värsta fall kan all fisk i nätkassen rymma. Därtill förorsakar sälarna indirekta skador och förluster för fiskodlarna bland annat genom ökade övervakningskostnader och reparationskostnader samt genom att stressa fisken vilket kan medföra sämre foderutnyttjande och större sjukdomskänslighet.

 

Enligt fiskodlarnas årsrapportering till landskapsregeringen uppgår sälskadorna till 100-150 ton/år, vilket motsvarar ett värde av 4-500.00 euro.

5.2.3. Sälarnas inverkan på fiskbestånden

Mängden publicerade forskningsresultat om sälarnas inverkan på Östersjöns fiskbestånd är fåtalig idag. I EU-projektet BECAUSE har sälarnas och östersjölaxens växelverkan studerats. Enligt de preliminära resultaten påverkar sälarna inte laxbeståndet i sig utan laxfisket. I en annan pågående studie har man uppskattat mängden olika fiskarter i Östersjön som förekommer i gråsälarnas diet. Av de studerade fiskarterna är strömmingen överlägset den viktigaste, men även sik, flundra och lax utgör en del av gråsälens kost. Enligt preliminära uppskattningar fångar Östersjöns gråsälar lika mycket av en del fiskarter (mätt i biomassa) som erhålls genom fisket. Detta resultat tyder på en betydande konkurrenssituation mellan sälarna och yrkesfiskarna.

5.2.4. Sälar som bifångst vid fisket

En av de mest betydande dödsorsakerna bland sälarna i Östersjön är de drunknar i fiskeredskapen.  Mortalitet i fiskeredskap drabbar främst unga sälar, dvs. särskilt kutar som håller på att inleda sitt självständiga liv.

Enligt en uppskattning från 1986-90 dog årligen drygt 100 gråsälar i de finländska havsområdena. Fiskeredskapsdödligheten antogs då utgöra 20 % av årets gråsälskutar. Den senaste uppskattningen av bifångstens storlek gäller för åren 1997-99, då man uppskattade att över 200 gråsälar fastande årligen i fiskeredskap.

Det kraftigt minskade fisket med drivgarn samt en allmänt taget krympande fiskarkår kan dock antas ha minskat bifångsterna av säl i redskapen.

Vid det senaste mötet för Östersjöområdets sälforskare presenterades några uppskattningar av bifångster i Östersjöländerna. I en svensk undersökning, som baserar sig på intervjuer med yrkesfiskare, uppskattades att bifångsten årligen är 360-575 (observerat antal 143) gråsälar. Bifångstens verkliga storlek uppskattades vara mycket större. Enligt Sveriges miljömål får andelen bifångst inte överstiga en procent av sälstammens storlek. I Lettland uppskattas bifångsterna till 200-400 sälar om året, varav merparten är unga gråsälar. I Polen har det observerats 59 fall av bifångade sälar, främst i nät. För Litauen, Estland och Ryssland saknas uppskattningar av antalet bifångade sälar.

 

Pålitliga och uppdaterade uppgifter om fiskets bifångster av säl saknas dock, såväl för Åland som övriga delar av Finland och andra Östersjöländer.

 

5.3. Användning av säl till produkter och livsmedel

 

I och med att gråsälsbeståndet vuxit och jakten inletts på nytt, har även säljakttraditionen och -kulturen återupplivats. Samtidigt har man börjat utveckla utnyttjandet av bytet så att det motsvarar moderna behov. Idag nyttjar jägarna huvudsakligen sitt byte själva eller så utnyttjas det av personer i närkretsen. Produkter av gråsäl förädlas i vissa regioner i liten skala, veterligen dock inte på Åland i kommersiellt syfte. 

 

Fastän det i båda sälarternas kött och inre organ förekommer PCB och DDT-föreningar samt olika tungmetaller, är köttet användbart som människoföda. Enligt de nuvarande internationella rekommendationerna om det maximala intaget av organiska föreningar och tungmetaller per dag kan man äta cirka 500 g kött av gråsäl från Östersjön i veckan. Däremot överstiger båda sälarternas gifthalter i levern och njurarna samtliga rekommenderade nivåer för människoföda, och därmed kan dessa inte rekommenderas som människoföda.

 

Sjukdomar som sprids av sälar

Zoonoser är sjukdomar vars förorsakare kan överföras från djur till människor och tvärtom. En människa kan smittas till exempel direkt av ett djur eller genom livsmedel som förädlats av djur. Zoonoser förekommer bland produktionsdjur, husdjur och bland vilda djur. I Finland ansvarar Livsmedelssäkerhetsverket för uppföljningen av sjukdomar hos sälar och andra vilda djur.

 

Trikinen är en parasitmask, som förorsakar sjukdomen trikinos. Trikiner kan smitta till köttätande djur och därmed även till människor. Även sälar har konstaterats kunna insjukna i trikinos, fastän det inte finns några rapporter om trikinkontaminerat sälkött från Östersjön. Trikinkontamination kan undvikas genom att köttet kokas minst 20 minuter i +78 °C, vilket dödar larverna.

 

Den potentiellt mest smittosamma sjukdomen som kan överföras från sälar till människan är ’sälfinger’-sjukdomen (seal finger). Sjukdomen förorsakas av en bakterie och kan botas med hjälp av antibiotika (tetracyklin). En god handhygien och användningen av skyddshandskar vid hantering av säl förhindrar i de flesta fall att sjukdomen sprids.

 

Sälar fungerar som värddjur för vissa fiskparasiter, som förorsakar ekonomisk skada för fiskerinäringen ifall de förekommer rikligt i fiskköttet. Dessa parasiter kan förekomma i fiskkött i så hög grad att fisken inte är kan säljas av estetiska skäl. I Östersjön är detta inte något större problem.

 

Granskning av sälkött

Om sälkött distribueras som kommersiellt livsmedel, måste kropparna granskas enligt EG:s anvisningar, bland annat för trikinossmitta. Trikinosundersökningen görs på kött som är avsedd för allmän konsumtion vid ett laboratorium som har godkänts av Livsmedelssäkerhetsverket. Sälkött som är avsett för annat bruk kan man även låta undersökas på andra ställen, men det är att rekommendera att man även i dessa fall anlitar ett kompetent laboratorium för undersökningen.

 

I enlighet med beslut av hälsonämnden vid ÅHS skall sälkött veterinärbesiktigas vid W.J. Dahlmans nödslaktsavdelning eller andra godkända slakterier (saknas för tillfället). Besiktningen skall ske under slakteriets normala arbetstid och skall anmälas på förhand till slakteriets förman. Besiktningen utförs av en tjänsteveterinär anställd hos Ålands hälso- och sjukvård och är avgiftsfri, dock kan slakteriet uppbära avgift för förvaring m.m. Trikinosunderökningen ombesörjs av slakteriet men proven skickas iväg för analys till laboratorium vilket bekostas av kunden.

 

5.4. Annat nyttjande av sälar

 

Vid sidan av jakten har man försökt utveckla även annan ekonomiskt användning av sälar. Att nyttja sälarna som en sevärdhet är nytt i Östersjön i internationell jämförelse. Sälturism som en del av eko- och upplevelseturismen bedrivs i dagsläget i viss utsträckning på Åland, men är överlag  fortfarande ringa och småskaligt.

Resor arrangeras antingen av företagare som riktat in sig på båtturism eller yrkesfiskare, som bedriver sälturism som en binäring och för att komplettera lokala turismtjänster. Sälturismen förekommer främst kring gråsäl, som nås enklare än vikaren eftersom den lever i flock och ligger och vilar på välbekanta skär.

 

 

6. GENOMFÖRDA FÖRVALTNINGSÅTGÄRDER

 

6.1. Nationella författningar

 

Författningarna gällande sälar har ändrats otaliga gånger under senaste hundra åren. I början betonades skadedjurskonstellationen i författningarna, senare skyddsaspekten och under den senaste tiden återupptagning av jakten, samt sälskador och ersättningen av dessa.

 

Årtal      Lag eller beslut (av landskapsstyrelsen/-regeringen)         Jakttid

1965       Jaktlag 10/65   (Rovdjurspremie 20 mark)                                                                 1.1-31.12

1975       Jaktlag 43/75                                 Ändring av jakttiden                                           1.6-30.11

1975       Jaktlag 44/75                                 (Rovdjurspremien avskaffas)                                    

1976       Jaktlag 43/75                                                                                                                           1.6-30.11

1977       Lst-beslut 46/77                             Fredad hela år 1977

1978       Lst-beslut 35/78                             Fredad hela år 1978

1979       Lst-beslut 41/79                             Fredad hela år 1979

1980       Lst-beslut 33/80                             Fredad 1.6-31.8.80                                            1.9-30.11

1981       Jaktlag 74/81                                 Jakttid 1.9-31.12

endast de år LR så besluter

1981       Lst-beslut 42/81                             Fredad 1.6-30.11                                                1-31.12

1982-84   Jaktlag 74/81                                 Ingen jakttid kungjord

1985->    Jaktlag 31/85                                 Totalfredning                                                          

1998       Jaktlagen 1998/15                           Sälskyddsområde grundas

Karlbybådarna (Kökar)

1999->    Enskilda Lst-beslut                         Skyddsjakt på gråsäl

2002->    Årliga beslut av landskapsregeringen för skyddsjakt på gråsäl

 

Tabell 4. Åländska förvaltningsåtgärder gällande säl

 

6.2. Information

 

För Ålands del sköts uppföljningen av sälstammarna och den biologiska sälforskningen i samarbete med övriga delar av landet, där huvudansvaret innehas av Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet. VFFI följer upp sälstammarna och utför forskning kring sälarna, samt samarbetar i sälfrågor med nationella och internationella universitet, andra forskningsinstitut och olika organisationer. Sälarbetsgruppen för Östersjön inom Finlands WWF har gjort en betydande insats i att utreda sälstammarnas situation och möjliga skyddsåtgärder. Expertgruppen, som grundades 1986, skapade de uppföljningsmetoder av stammarna som fortfarande används (t.ex. flyginventering av gråsäl).

 

6.3. Sälinventering

 

De första sälinventeringarna genomfördes redan i början av 1970-talet, och flygräkningen antogs som en standardmetod under 1990-talet i Finland. Numera utgör de årliga flyginventeringarna en central del av gråsäluppföljningen. Dessa genomförs av VFFI på det finska fastlandet och på Åland under den internationella gråsälinventeringen i månadsskiftet maj-juni. Sedan slutet av 1980-talet har även Finlands WWF genomfört gråsälinventeringar med ökad intensitet.

 

6.4. Uppföljning av sälarnas rörelser och utbredning

 

Sälarnas rörelser och utnyttjande av sin livsmiljö har utretts i internationella samarbetsprojekt. Gråsälarnas utbredning efter avvänjning undersöktes genom kutmärkning. Åren 1986-1993 märktes labbarna på sammanlagt cirka 2 000 gråsälskutar i Finlands och Estlands havsområden. På basis av returnerade märken har man kunnat bedöma hur de unga gråsälarna breder ut sig. Detta projekts resultat har för sin del stärkt uppfattningen att gråsälarna rör sig mycket aktivt. Satellittelemetri har åren 1994-99 utnyttjats i forskning kring vikarens utnyttjande av sin livsmiljö, dygnsaktivitet och vandringar. Svenska, ryska och estniska sälforskare undersökte 19 vuxna vikares beteende vid Estlands kust, i Bottniska viken och Finska viken. Forskningsresultaten tyder på att vuxna vikare har en rätt så stark ortstrohet och att de förflyttar sig relativt litet.

 

6.5. Miljögiftundersökningar

 

Sälforskningen i Östersjön har sedan 1980-talet fokuserat framför allt på att utreda sälarnas reproduktionsförmåga, giftbelastning, diet och populationsstruktur. VFFI har åren 1986-2005 samlat in prover från dryga 700 sälar som hittats döda eller som dödats vid jakt. Med hjälp av detta material har man erhållit information om sälarnas diet, sälstammarnas struktur och allmänna hälsotillstånd. Tilläggsmaterial samlas fortfarande in årligen genom jaktlicenserna på gråsäl eftersom licenserna förpliktigar jägarna att leverera prover till VFFI från varje fälld gråsäl. Därtill har VFFI sedan 1987 årligen fångat i genomsnitt 5-7 östersjövikare för forskningsändamål, närmast för uppföljningen av sälarnas hälsotillstånd. Det främsta syftet är att följa upp förekomsten av livmoderocklusionerna bland honorna.

 

6.6. Konflikten mellan sälarna och fiskerinäringen

 

I och med att stammarna vuxit har även konflikten mellan sälskydd och fiske blivit intressant som forskningsobjekt. Tillväxten i sälstammarna har lett till att man varit tvungen att utveckla nya sälsäkra fiskeredskap. I Sverige har man sedan 1980-talet utvecklat sälsäkra fångstredskap. Vid förebyggandet av fångstredskapsskador har man därför i Finland tagit modell av Sverige och strävat efter att utveckla och testa sälsäkra fiskeredskap och -metoder som är lämpade för våra lokala förhållanden. För att minska sälarnas fångst- och fiskeredskapsskador, har man riktat insatser särskilt på att utveckla laxfiske med ryssja. Man har försökt förhindra att sälarna kommer in i ryssjan genom att använda slitstarkt garnmaterial och genom en mekanisk gallerram i öppningen. I undersökningarna har man även rett ut sälarnas och fiskarnas beteende i fångstredskap samt t.ex. sälskrämmornas funktionsduglighet.

 

Den i Sverige utvecklade pontonryssjan, så kallad Push Up ryssja, har tagits i bruk även i på Åland.

Ryssjans sälsäkerhet har uppnåtts genom att använda hållbart material, men även genom strukturella lösningar. Ryssjan är dubbel, så att det yttre lagret håller sälarna borta från det inre lagret där fiskarna simmar. Push Up ryssjan kan göras till ett fungerande fångstredskap för kustfisket, som uppfyller både yrkesfiskarnas krav och kravet på selektivitet och sälskydd.

Sälsäkra ryssjor är dyrare än traditionella ryssjor och deras livslängd är ännu osäker. Trådmaterialet som används är patentskyddat till år 2010, varefter priset för Dynema förväntas sjunka.

 

Det finns dock fortfarande mycket problem i skyddandet av fångstredskapen från sälarna och det finns ett klart behov av mer utvecklingsarbete. Enligt yrkesfiskarnas erfarenhet har sälarna lärt sig att fånga och/eller skada fiskar före de når ända in i fångstredskapet. Fiskar med gamla sår antyder att skador av denna typ förekommer. I vissa områden har yrkesfiskare anmält att andelen skadad fångst är 10-15 % av hela fångsten.

 

Att skydda vanliga nät från sälskador har visat sig ytterst svårt. Inga lämpliga metoder finns idag tillhands för att skydda näten från sälar. Försök pågår för att anpassa Push Up fällan även för småskaligt kust- och skärgårdfiske av andra arter än lax.

 

6.7. Nordiskt och övrigt internationellt samarbete

 

Eftersom sälarna är utspridda över havsområden i flera länder, spelar det internationella samarbetet en nyckelroll vid förvaltningen av sälstammarna. På grund av Ålands begränsade resurser inom förvaltning och forskning bedrivs såväl nordiskt och internationellt samarbete främst i samarbete med övriga delar av landet genom kontakter till de instanser som har representation i olika samarbetsorgan.

 

Varje år arrangeras gemensamma träffar med Sverige, Estland och Ryssland där resultatet från varje lands gråsälinventeringar sammanförs, vilket ger en helhetsbild av gråsälstammen i hela Östersjön.

Därtill har forskare och tjänstemän knutna till sälfrågor ordnat internationella seminarier och möten med deltagare från samtliga länder vid Östersjön.

 

Sälforskarna kring Östersjön och dess närområden har tidvis samlats sedan 1974 för att presentera nya forskningsrön och för att diskutera sälförvaltningen. Det är ett viktigt forum där forskare, tjänstemän och studerande möts för att diskutera kring ämnet.

 

ICES (The International Council for the Exploration of the Sea) är den äldsta internationella havsforskningsorganisationen. Det oberoende nätverkets verksamhet bygger på att utbyta information och att erbjuda vetenskaplig kunskap till politiska beslutsfattare och internationella organ som grund för deras beslutsfattande. Numera har ICES en global expertgrupp som är specialiserad på marina däggdjurs ekologi. I denna grupp är även Finland och andra länder kring Östersjön representerade. ICES verkar som sakkunnigorganisation bland annat för HELCOM.

 

I en arbetsgrupp som har grundats av HELCOM har man redan länge förhandlat om gemensamma riktlinjer för sälförvaltningen i Östersjön. År 2006 förbereddes en ny sälrekommendation, som trädde ikraft den 8.7.2006. Enligt den nya sälrekommendationen har man grundat en bestående sälarbetsgrupp vars arbete inleddes hösten 2006. Till arbetsgruppens huvudsakliga arbetsuppgifter hör bland annat att samordna uppföljningen av Östersjöns sälbestånd, att uppskatta beståndens struktur, storlek, utspridning, reproduktionskapacitet och välmående samt att förenhetliga de nationella förvaltningsplanerna och skyddsnätverket.

 

I början av år 2007 har en inofficiell styrgrupp tillsatts i samarbete mellan Åland, Finland och Sverige för att koordinera olika utvecklingsåtgärder och projekt rörande fiske och säl.

 

6.8. Regional verksamhet i Finland

 

I Kvarken inleddes i början av 2000-talet ett gemensamt projekt, vars avsikt var att skapa ett brett regionalt samarbete mellan olika intressenter. Projektet hade som målsättning att utveckla en gemensam syn på gråsälen som en naturresurs, att minska konflikten mellan fiskeriet och sälarna samt att föra fram sälens värde som en förnyelsebar och användbar naturresurs. Ett utbildningsprogram har utvecklats för säljägare. Man har strävat efter att utveckla effektivare metoder för att ta tillvara sälens olika delar samt utveckla ett samarbetsnätverk för produktutveckling av sälprodukter.

 

Under år 2004-2005 hade man ett samarbetsprojektet (Sälen vår gemensamma resurs) mellan Finland, Sverige och Norge, vars mål var att främja sälbeståndets ekologiska förvaltning med tanke på kustinvånarna i Kvarkenområdet. Projektet hade som mål att skapa förutsättningar för hållbar användning av en värdefull naturresurs och att samtidigt försäkra att artens gynnsamma bevarandestatus uppnås.

 

6.9. Sälskyddets historia

 

I Finland betalades det skottpeng från början av seklet till slutet av år 1975. Forsknings- och skyddsarbetet kom emellertid igång först på 1970-talet. Skadorna som sälarna förorsakade fisket var då ännu små och arbetet var mera inriktat på sälskyddsåtgärder. Det första officiella mötet för Östersjöns sälskydd hölls år 1974 i Sverige och det första sälskyddsområde i Finland grundades år 1970.  Det aktivaste skyddsarbetet inleddes på 1980-talet. WWF:s fonder i Finland och Sverige inledde år 1986 ett samprojekt för att effektivera skyddet av Östersjöns sälar. Då grundades även WWF:s skyddsgrupp för Östersjöns sälar.

 

Fredandet av gråsälkobbar sågs som en av de viktigaste praktiska skyddsåtgärderna. År 1989 lämnades ett förslag till jord- och skogsbruksministeriet om grundandet av tre sälskyddsområden samt även till Ålands landskapsregering om tre områden. Med anledning av förslaget grundade Ålands landskapsregering en arbetsgrupp, som senare lämnade ett förslag om ett skyddsområde. År 1990 utarbetade arbetsgruppen för skyddet av Östersjöns sälar ett förslag om effektivering av sälskyddet i Finland.  Skyddsprogrammet innehöll ett åtgärdsförslag om grundandet av sälskyddsområden och därtill även synpunkter på bland annat bifångstdödlighet, vård av sälsjukdomar och uppföljning av sälstammar.

 

På Åland grundades ett sälskyddsområde år 1998. På det finska fastlandet inrättades sju officiella sälskyddsområden år 2001 med stöd av EU:s habitatdirektiv.

 

Fredningen av sälarna framskred stegvis bl.a. genom förkortning av jakttiden. På Åland beviljades inte jaktlicenser efter 1982 och samtliga sälar fredades år 1985. På grund av skador som förorsakades fisket inleddes gråsäljakten emellertid på nytt år 1999. Det var dock frågan om "skyddsjakt" och inte ordinär jakt med jakttid.

 

Diskussionen om säljakt har påverkats av HELCOM:s sälrekommendationer. År 1988 godkändes en rekommendation, enligt vilken ”allt dödande av sälar bör upphöra och kan tillåtas på nytt först då sälarnas reproduktion och övriga hälsotillstånd åter blivit normalt”. År 1996 beslöts om undantag för jakt i den gällande rekommendationen, och 2006 reviderades rekommendationen i och med att sälstammarna blivit starkare. Den nya rekommendationen tillåter hållbart nyttjande av sälar, dock så att nyttjandet fyller de specialvillkor EU ställt i habitatdirektivet för uppnående och bevarande av en gynnsam bevarandestatus.

 

 

7. MÖJLIGA HOTFAKTORER FÖR SÄLSTAMMARNA

 

7.1. Sjukdomar, parasiter

 

Massdöd av marina däggdjur har rapporterats runt om i världen under de senaste decennierna. De senaste i Östersjöns närområden var massdöd av knubbsäl i Kattegat – Skagerrak 1988-89 och 2002. Stammen återhämtade sig emellertid fort. Hösten 2000 var den här knubbsälstammen redan större än den var före massdöden åren 1988-89. Största delen av massdöd bland sälar som förorsakats av morbillviruset har överförts till marina däggdjur från landdäggdjur. Massdöd bland vikare har rapporterats en gång i Östersjön och då kunde orsaken aldrig slutgiltigt förklaras. Massdöden observerades vintern 1991-92 i östra Finska viken. 

 

Rikligt förekommande parasiter kan försämra sälarnas allmänna hälsotillstånd och öka dödligheten genom undernäring eller sekundärinfektion.

 

Sammandrag: Virusepidemier verkar vara den största enskilda riskfaktorn för incidens bland sälar. En allvarlig virusepidemi försvagar sälarnas immunitet, vilket leder till att sekundärinfektioner blir vanligare. Parasiter förorsakar också försämrad immunitet och exponerar för sekundärinfektioner, men de sprider sig ändå inte lika snabbt som virusinfektioner.

 

7.2. Klimatförändringen

 

Det globala klimatet förändras så att medeltemperaturen stiger snabbare än någonsin tidigare. Klimatförändringen förväntas accelerera och förorsaka stora ekologiska, sociala och ekonomiska förändringar, varav en del redan börjat.

 

Klimatförändringen anses vara ett av de mest betydande globala hoten även för de marina däggdjuren. Den förväntas påverka dramatiskt reproduktions- och födoförhållandena särskilt för många däggdjursarter som är beroende av is och snö. Klimatförändringen och de mildare vintrarna som den medför påverkar även isarna i Östersjön. Det har uppskattats att det genomsnittliga istäcket i Östersjön om hundra år kan vara till och med över 80 % svagare än nu.

 

Sammandrag: Klimatförändringen kan försämra gråsälens kutningsförhållanden. Bristen på is- och snötäcke som klimatförändringen för med sig kan föra med sig en ökad kutdödlighet bland Östersjöns sälar.

 

7.3. Miljögifter, blågröna alger, övergödning

 

Östersjöns höga miljögifthalter, särskilt organiska gifthalter, utgör ett betydande hot för sälarna, fastän ett klart samband mellan gifthalter och observerade störningar och patologiska förändringar hos sälar inte har kunnat påvisas. Även algblomningar utgör möjliga direkta hotfaktorer för sälarna. Miljögifter, algblomningar och övergödning medverkar samtliga till förändringar också i fiskbeståndet och livsmiljön.

 

 

7.4. Olje- och kemikalieolyckor

 

Olje- och kemikalieolyckor utgör ett hot för Östersjöns organismer, och risken för olyckor ökar i och med den snabbt ökande sjötrafiken. Därtill uppskattas det att oljeutsläpp från fartyg, hamnar och fastlandet påverkar Östersjön till och med mer än enskilda olyckor. Risken för en kemikalieolycka bedöms inte vara lika hög som risken för en oljeolycka. Sälar lider inte lika mycket som till exempel sjöfågel av oljans direkta skadliga effekter, men de indirekta effekterna kan vara av lokal betydelse.

 

7.5. Rovdjur

 

Rovdjur utgör ingen stor riskfaktor för Östersjöns sälbestånd.

 

7.6. Jakt

 

Jakt som bedrivs i enlighet med den nuvarande jaktlagstiftningen baserar sig på principerna om hållbart nyttjande, vilket inte tillåter att framtida bestånd äventyras. Ett hållbart nyttjande förutsätter att den ansvariga myndigheten har tillräckliga och pålitliga ekologiska uppgifter om stammarna. Dagens jakt baserar sig på jaktetiska principer, på beaktandet av djurskyddsaspekter samt på att bytet tas tillvara och används.

 

Östersjöns sälstammars jakttolerans har bedömts med hjälp av en ekologisk riskanalys. Detta angreppssätt behövs inte längre för Östersjöns gråsäl eftersom sälstammen har stärkts tydligt och den inte längre kan anses vara hotad. Bedömningen av artens jaktbarhet, måste basera sig på uppdaterade uppgifter om stammens storlek och utveckling.

 

Sammandrag: Jakt som genomförs i enlighet med den nuvarande jaktlagstiftningen kan inte ses som ett hot mot Östersjöns sälstammar.

 

7.7. Olagligt dödande

 

Det förekommer olagligt dödande som inte hör till jakten, men man känner inte till i hur stor omfattning. Sälstammarnas tillväxttakt och det ringa antalet sälar som hittats skjutna, tyder på att det inte förekommer olagligt dödande i sådan omfattning att det skulle utgöra ett betydande hot mot sälstammarna. Att döda större mängder sälar olagligt är inte heller ekonomiskt lönsamt eftersom det inte finns någon marknad för fångsten. Det olagliga dödandet begränsas även av att det är lagligt att jaga gråsäl och att det åriga antalet licenser är relativt stort.

 

Sammandrag: Fastän det inte finns uppgifter om omfattningen av det olagliga dödandet, utgör det inte enligt nuvarande uppfattning ett hot mot någondera arten.

 

7.8. Fiske

 

Fisket kan påverka sälstammarna både indirekt genom att påverka sälarnas födoreserver samt direkt genom att sälar blir bifångst vid fisket. Av yrkesfiskarnas helhetsfångst i Östersjön består över 90 % av strömming, skarpsill och torsk. För tillfället är torskbeståndet svagt, strömmingsbestånden har stärkts och skarpsillbeståndet är mycket rikligt. Strömming och skarpsill utgör en viktig del av sälarnas diet. Fastän sälarna och fiskarna tävlar delvis om samma fiskar, verkar det nuvarande yrkes- och fritidsfiskets omfattning och fångstmängder inte utgöra ett hot mot tillgången på föda för Östersjöns sälar. Sälarna har därtill konstaterats utnyttja de fiskarter som förkommer rikligast, vilket förbättrar deras anpassningsförmåga till möjliga förändringar i fiskbestånden.

 

Risken att fastna i fiskeredskap utgör ett hot för många marina däggdjursarter runt om i världen. De växande sälstammarna i Östersjön kan ha medfört ökad bifångst av sälar i fiskebragderna. Å andra sidan kan den relativa andelen bifångade sälar ha minskat eftersom fiskemetoderna förändrats och fångstredskapen har utvecklats.

Bifångsternas betydelse som hotfaktor för sälstammarna är svår att utreda för tillfället eftersom pålitliga uppskattningar om bifångsterna saknas. Befintliga uppskattningar anses på många håll klart understiga de verkliga siffrorna.

 

Sammandrag: Fisket i sin nuvarande form utgör inte ett klart hot mot östersjösälarnas födotillgång. Mängden sälar som dör som bifångst vid fisket och bifångsternas betydelse som riskfaktor för sälstammarna är svår att bedöma i brist på pålitlig information.

 

7.9. Olägenhet förorsakad av sjöfart och områdesanvändning

 

Sjötrafik

För sälarna är vintersjöfarten den mest betydande sjötrafikfaktorn. Från och med 1980-talet har Bottenvikens största hamnar hållits öppna för trafik hela vintern. Östersjön torde vara det enda havsområdet där sälarna föder och diar sina kutar på isarna i områden med livlig vintersjöfart.

 

Fartyg som färdas i isarna kan förstöra vikarbon och döda sälkutar som hamnar direkt under eller nära intill fartyget. Denna möjlighet är dock mycket sporadisk och den påverkar därför inte sälstammarna. Därtill undviker honan att föda alldeles intill en farled. Gråsälens naturliga kutningsmiljö är drivisbältet som ligger mellan det fasta isfältet och öppet vatten.

 

Under den isfria tiden påverkar sjöfarten Östersjön främst genom byggandet och upprätthållandet av farleder samt genom själva trafiken. Nätverket av vattenfarleder som upprätthålls av Sjöfartsverket är cirka 16 000 km långt, varav cirka hälften består av havsfarleder.

 

Sjötrafiken påverkar miljön genom utsläpp i luften och vattnet. Utsläppen består av olja, klosett- och tvättvatten, fast avfall, barlastvatten, kemikalier och fartygens giftiga bottenfärger. De viktigaste mekaniska effekterna av sjötrafiken är fartygens vågor, strömmar och sug- och tryckpåverkan. Ökad trafik förorsakar mera buller, utsläpp, vågsvall och propellerströmmar, vilket kan påverka områdets organismer. Även risken för olyckor ökar i och med att trafiken ökar.

 

Nyttjandet av havssand och -grus

Havssand och grus har använts under decennier som fyllnadsmaterial i hamn- och andra byggprojekt vid kusten. Det viktigaste problemet anses vara den erosionrisk vid stränderna som sandtäkten medför samt olägenheterna som förorsakas fiskerinäringen. De långvariga miljökonsekvenserna av sandtäkt i havet är förändrade ström- och sedimenteringsförhållanden samt eventuellt även lokalt syresvinn. Dessa förändringar påverkar i sin tur bottenfaunan, fiskbestånden och fisket samt bottenväxtligheten och erosionen. Utöver att växtlighetens basproduktion minskar, går även många djur miste om sina uppehålls-, mat- och förökningsplatser. Oftast återställs de förändringar som sker vid täkten men bottnens kvalitet förändras permanent.

 

Vindkraftverk

De senaste decennierna har man börjat placera vindkraftverk i kustmiljöer, och man planerar även att börja placera dem på öppna havet. I Sverige har man i viss utsträckning undersökt vindkraftverkens effekter på de marina organismerna. Verkningarna är mångfacetterade och omfattar effekter av följande faktorer: buller, skakningar, elektromagnetism, magnetiska fält, kablar, sedimentering, ljusändringar, beskuggning, reflexioner, utsläpp samt effekterna av byggnads- och reparationsarbetena.

 

Runt kabeln som binder samman vindkraftverket och elnätet bildas ett artificiellt magnetiskt fält, som kan förorsaka lokala störningar i det naturliga magnetiska fältet och därmed påverka djur som utnyttjar det naturliga magnetiska fältet för orientering. Många fisk-, fågel- och även djurplanktonarter utnyttjar det magnetiska fältet för orientering, men vindkraftverkens möjliga effekter har inte undersökts. Kablarna i fråga producerar även ett elektriskt fält, vars inverkan på de marina däggdjuren är okänd. Det har påvisats att den ökade sedimenteringen samt de ljus- och skuggändringar som vindkraftverken ger upphov till påverkar närmiljön och särskilt fiskarna, men dessas möjliga direkta effekter på sälar har inte undersökts.

 

Vindkraftverkens inverkan på sälar har undersökts på gråsälar i södra Östersjön. Sälarna konstaterades anpassa sig till byggnaderna och verksamheten i kraftverken. Sälar visade sig anpassa sig väl till nya byggnader i havet, såsom till exempel knubbsälarna som utnyttjade de nya artificiella öarna under Öresundsbron. Å andra sidan störs gråsälarna klart under vindkraftverkens byggnadsarbeten samt av den ökade människorelaterade aktiviteten i omgivningen.

 

Sammandrag: Sjötrafiken förorsakar inget tydligt, omedelbart hot mot sälarna i Östersjön, bortsett från Bottenviken och Bottenhavet, där trafiken i farleder i kutningsområden vintertid kan skada vikarens isbon. Därtill kan sälarna störas lokalt av verksamheten. Indirekt kan sjötrafiken och annan markanvändning såsom muddring, täkt av havssand och grustäkt, kustförsvaret samt vindkraftverken förändra fiskbestånden och lokalt även sälarnas livsmiljöer.

 

7.10. Olägenhet förorsakad av båtförare och annat rekreationsbruk

 

Östersjöns skärgårds- och kustområden utnyttjas för många olika slags rekreationsbruk. Rekreation, friluftsliv, båtliv, fritidsfiske, snöskoteråkande, naturturism och fritidsbosättning har kontinuerligt ökat och är numera viktiga användningsformer för kustområden. Det har medfört ökad nedsmutsning av den marina naturen och förorsakar olägenheter. Fritidsområden och andra former för rekreationsbruk Man har strävat efter att fokusera rekreationsnyttjandet till särskilda begränsade områden. Det har därtill grundats olika skyddsområden för att skydda den marina naturen.

 

Den huvudsakliga direkta olägenheten rekreationsbruket orsakar sälarna är den ökade mängden störningar, som är allvarligast under sälarnas kutningsperiod. Rekreationsbruket kan förorsaka olägenhet även då sälarna byter päls och vilar. Särskilt det kraftigt växande båtlivet ökar människans rörelser i det yttersta skärgårdsbandet där sälarnas pälsbytes- och viloplatser finns.

De människorelaterade störningarnas inverkan på sälarna, och deras förmåga att anpassa sig till störningarna är svår att bedöma med nuvarande kunskap.

 

Med flyktavstånd avses det avstånd på vilket en säl förflyttar sig från land eller isen till vattnet då en störande situation uppstår. Enligt de utredningar som gjorts är gråsälarnas flyktavstånd ca 300 m

 

Sammandrag: Rekreationsbruket är inte en betydande hotande faktor för Östersjöns sälar, men det kan förorsaka störningar regionalt eller lokalt och påverka sälarnas platsval och förändringar i sälarnas livsmiljöer.

 

 

8. BEDÖMNING AV HOT OCH STAMMARNAS GYNNSAMMA BEVARANDE-STATUS

 

8.1. Bedömning av hot och möjligheterna att minska dessa

 

Olika former av hot riktas mot sälstammarna i Östersjön för vilka det inte finns direkta förvaltningsredskap. Många av dessa hot riktar sig indirekt mot sälarna genom förändringar som sker i fiskbestånden och/eller livsmiljöerna. Det finns även hot som riktar sig i huvudsak mot sälarnas livsmiljö och/eller fiskbestånden. Det går inte att uppnå och bevara en gynnsam bevarandestatus för sälar gällande dessa båda hotgrupper enbart genom författningar, utan sälar skyddas genom många internationella konventioner samt nationella verksamhetsprogram och andra beslut.

 

Genom det internationella samarbetet påverkar man planeringen av skötseln av Östersjökusten så att tillståndet i Östersjöns marina natur bevaras och förbättras.

 

Risken för olje- eller kemikalieolyckor i Östersjön har blivit betydande på grund av den ständigt ökande sjötrafiken. För att minska olycksrisken har man utvecklat sjösäkerheten på flera olika sätt.

 

8.2. Bedömning av sälstammarnas gynnsamma bevarandestatus

 

Det generella målet i EU:s habitatdirektiv är att uppnå och upprätthålla en gynnsam bevarandestatus för vissa arter och naturtyper. Gällande skydd av livsmiljöerna hör gråsälen till djur- och växtarterna av gemenskapsintresse i habitatdirektivet och för vilkas skydd det bör anvisas skyddsområden för specifika skyddsåtgärder.

 

Gällande artskyddet hör Östersjöns gråsäl till arterna i habitatdirektivet, det vill säga till djur- och växtarter av gemenskapsintresse för vilka insamling i naturen och exploatering kan bli föremål för förvaltningsåtgärder. Bevarandestatusen för en art som definierats i habitatdirektivet anses vara gynnsam när arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö och artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt minskar inom en överskådlig framtid. Det finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas, en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer skall bibehållas på lång sikt.

 

Bevarandestatusens gynnsamhet bedöms i allmänhet på artnivå. Eftersom Östersjöns gråsälstam lever nästan fullständigt isolerade från arten övriga stammar, är det motiverat att bedöma bevarandestatusens gynnsamhet separat för Östersjöpopulationen.

 

Gråsälens bevarande i sina naturliga livsmiljöer

 

Östersjögråsälens beräknade stamstorlek är cirka 20 700 individer men den faktiska totala stammen torde enligt många bedömningar klart överstiga 30 000, även om vetenskapligt underlag för detta saknas. I Finland är den beräknade stammen redan över tio tusen individer, varav 6-7.000 inom Åland. Man vet att gråsälstammens reproduktionskapacitet är normal och att stammen i Östersjön som helhet har ökat i det närmaste enligt sin naturliga tillväxttakt.

 

Gråsälens reproduktion som den är i dagsläget tryggar utan tvivel bevarandet av stammen även på lång sikt.

 

 

 

 

Bevarandet av sälarnas naturliga utbredningsområden och livsmiljöns tillräcklighet

 

Östersjögråsälens nuvarande huvudsakliga utbredningsområden finns i Östersjöbassängens norra del, i Bottenhavet och Finska viken. Gråsälens utbredning påverkas delvis av tillgången på lämpliga kutningsisar. Merparten av gråsälstammen förekommer under sommaren i den egentliga Östersjöbassängens norra delar och dess närområden, men drivisarna som lämpar sig för kutning ligger i allmänhet längre norrut i Bottenhavet och Bottenviken samt österut i Finska viken. Östersjögråsälen är emellertid inte beroende av is för kutningen, utan kan i brist på isar föda även på land.

 

På vintern utgör drivisarna mellan det fasta istäcket och det öppna havet de bästa livsmiljöerna. Vintersjöfarten skapar nya ’drivismiljöer’ för gråsälen då den bryter upp fast is som annars vore olämplig för gråsälen. Under den isfria tiden – även isfria vintrar – lever gråsälen i vattnet och på ytterskär och kobbar.

 

Det finns rikligt och tillräckligt av livsmiljöer för gråsälen.

 

Skyddsområdenas betydelse för sälarna

 

Gråsälen hör till djurarterna som omfattas av EU:s habitatdirektiv, vilkas bevarande kräver att särskilda bevarandeområden utses. Det är därför angeläget att det åländska NATURA 2000 programmet förverkligas och även utvärderas i avseende på tillräckligt skydd för gråsälstammens gynnsamma bevarandestatus. 

 

De befintliga skyddsområdena har betydelse för sälarna tack vare de begränsningar som fastställts, (t.ex. begränsningar av fiske, jakt, landstigning och vistelse i området). Bestämmelserna bidrar till att områden som lämpar sig för sälar som vilo-, pälsbytes- och reproduktionsplatser bevaras lugna. I skyddsområdena finns det rikligt av ytterskär, som även är betydelsefulla som kutningsmiljöer speciellt under milda vintrar då isarna är svaga

 

Sammanfattningsvis kan konstateras att gråsälstammen i såväl hela Östersjön som runt Åland är föremål för hot av olika grad. Bland dem har miljögifterna och klimatförändringen den största betydelsen. Trots dessa hot kan gråsälens bevarandestatus anses vara gynnsam i den bemärkelse gynnsam bevarandestatus definieras i EU:s habitatdirektiv. Gråsälstammens hälsotillstånd kan numera anses vara normalt och stammen har klart vuxit i de finländska havsområdena. Enligt nuvarande uppgifter kommer gråsälen på lång sikt att förbli en livskraftig del av sin naturliga livsmiljö i Östersjön, och dess naturliga utbredningsområde kommer inte att minska. Därtill finns det tillräckliga livsmiljöer för gråsälstammen för att den skall bevaras på lång sikt.

 

 


DEL 2: MÅL OCH ÅTGÄRDER

 

9. Riktlinjer för förvaltningen av gråsälstammen på Åland

 

I den finländska förvaltningsplanen för Östersjöns sälstammar konstateras, att Sydvästra Finland inklusive Åland utgör ett kärnområdet för Finlands gråsälsstam. Vid förvaltningen av sälstammarna skall regionala och lokala förhållanden och näringsgrenarna beaktas, vilket legat till grund för indelningen av hela landet i olika förvaltningsområden. Beaktande att gråsälstammen är en gemensam resurs för hela Östersjön och att gråsälen tidvis vandrar långa sträckor har det dock inte ansetts ändamålsenligt att dela in förvaltningen på en nationell nivå i allt för små områdeshelheter.

 

Åland är dels en relativt liten del av Finland som till sin geografiska-naturmässiga karaktär delvis har stora likheter med Åbolands skärgård, vilket motiverar att Åland inkluderas i samma förvaltningsområde som övriga delar av sydvästra Finland. Åland har dock en långt gående självstyrelse bl.a. rörande politiska, administrativa, resursmässiga och andra aspekter som berörs av förvaltningen av gråsälstammen, vilket motiverar en separat förvaltningsplan för Åland. Åland bör sålunda ses som ett separat förvaltningsområde. Förverkligandet av förvaltningsplanen förutsätter dock i grunden samarbete och samsyn med såväl övriga delar av Finland som andra Östersjöregioner och -länder.

 

9.1. Utgångspunkter för förvaltningen av sälstammen

 

Gråsälstammen har vuxit kraftigt de senaste åren. Det är ett positivt fenomen, att sälstammens reproduktions- och allmänna hälsotillstånd har förbättrats och mängden sälar därmed ökat, vilket

ökar det marina ekosystemets mångfald. Övergödningen och miljögiftbelastningen i Östersjön är fortfarande omfattande, men sälstammarnas förbättrade tillstånd tyder på att halterna av åtminstone vissa organiska klorföreningar har sjunkit i Östersjöns ekosystem.

 

Även nyttjandet av sälar som naturresurs och ett mångsidigt bruk av sälprodukter ökar så småningom, vilket är viktigt för bl.a. upprätthållandet av skärgårdstraditionerna längs kusten och den allmänna synen på sälen som en förnyelsebar naturresurs.

 

Samtidigt har de fångst- och fiskredskapsskador som sälarna förorsakar ökat kraftigt i takt med att stammarna vuxit, och kraven på att reglera dem har ökat. På grund av de snabbt och kraftigt växande ekonomiska förlusterna inom fiskerinäringen anses gråsälen på många håll utgöra ett hot mot näringsgrenens fortlevnad. Sälstammarnas tillväxt i Östersjön har därmed bidragit till ett växande behov att skapa riktlinjer för sälförvaltningen.

 

Sälstammarna följer dock inte de nationella havsområdenas gränser, vilket medför att sälförvaltningen även måste ta hänsyn till internationella aspekter. Man bör eftersträva en gemensam linje och det är uppenbart att det i vissa frågor för tillfället finns motstridiga uppfattningar om förvaltningen av Östersjöns sälstam både på nationell och internationell nivå.

HELCOM:s sälrekommendation, som antogs i juli 2006, godkänner hållbart nyttjande av sälar, dock förutsatt att användningen uppfyller kriterierna i EU:s habitatdirektiv för uppnående och bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus.

 

Gråsälens artbiologiska minimikrav utgör grunden för en långsiktig förvaltning av stammen. Då sälstammens välbefinnande och livskraft är tryggad på lång sikt, kan även de socioekonomiska faktorerna, dvs. de sociala och ekonomiska effekterna av att samexistensen mellan säl-människa utvecklas, beaktas i allt högre grad vid inriktningen av sälförvaltningen.

En förvaltningsplan accepteras bäst av samhället om den får ett brett godkännande även på det lokala planet. Nuvarande lagstiftning ställer emellertid vissa gränser för hur mycket medborgarnas förväntningar och krav kan beaktas. De krav som EU-lagstiftningen ställer för att en gynnsam bevarandestatus skall uppnås och bevaras och de artspecifika biologiska minimikraven påverkar på ett avgörande sätt skyddet, förvaltningen och regleringen av sälstammarna.

 

I takt med att sälstammen växer och breder ut sig kommer människans och sälarnas livsmiljöer att mötas allt oftare. Tillväxten i stammen medför nya utmaningar för en fredlig samexistens i och med att konfliktsituationerna ökar och olika gruppers synpunkter på förvaltningen av sälstammen avviker från varandra. I arbetet med förvaltningsplanen har man eftersträvat, att sammanjämka samexistensen mellan människor och sälar, att bevara sälen som en bestående del av den marina naturen samt hållbart nyttjade av en värdefull naturresurser utan att förorsaka oskälig olägenhet för någon befolkningsgrupp.

 

9.2. Mål för förvaltningen av gråsälstammen på Åland

 

Åland utgör tillsammans med sydvästra Finland kärnområdet för gråsälsstammen. Området har betydelse framför allt som reproduktionsområde och särskilt som pälsbytesområde under vårarna, då gråsäl kan observeras på de yttre skären i grupper på tusentals individer. Den regionala åländska gråsälsstammen har under de senaste åren ökat avsevärt snabbare än i genomsnitt i andra delar av Finland och Östersjön. Gråsälsstammen i området kan entydigt anses vara livskraftig.

 

I samband med diskussioner om förvaltningen av gråsälstammen framförs ofta önskemål om att fastställa ett regionalt mål för Åland i avseende på hur stor gråsälstammen bör vara eller skall tillåtas vara. Det är dock svårt och inte helt ändamålsenligt att definiera dylika kvantitativa mål eftersom dessa bör ställas i förhållande till upprätthållandet av sälstammarnas livskraft, skadeutvecklingen och lokalinvånarnas attityder. Ett kriterium är att sälar inte får förorsaka oskälig olägenhet för lokala näringar ifall att stammen växer.

 

I förvaltningsplanen presenteras grundläggande riktlinjer för en fortsatt förvaltning av gråsälstammen på Åland och bevarande av denna som en bestående del av den marina naturen. Målet är att utifrån olika synpunkter forma gemensamt accepterade riktlinjer för sälstammens förvaltningsåtgärder, samt uppnå och bevara en gynnsam bevarandestatus för sälstammen på det sätt som EU:s habitatdirektiv förpliktigar. Vid förvaltningen av gråsälsstammen strävar man efter att betona synen på gråsälen som en värdefull naturresurs som kan nyttjas på ett hållbart sätt.

 

I förvaltningsplanen beskrivs och motiveras målen för förvaltningen av stammen. Dessa kan indelas i fem huvudmål:

1)      gråsälstammen på Åland bevaras livskraftig,

2)      sälstammen förvaltas så att de kan nyttjas mångsidigt och hållbart,

3)      olägenheter som en livskraftig sälstams närvaro medför minimeras,

4)      kunskaperna om och värdesättningen av sälen som en viktig naturresurs höjs bland medborgarna, och

5)      nya medel utvecklas för att förbättra människornas och sälarnas samexistens och för att mildra motsättningarna mellan olika intressegrupper.

 

Ålands gråsälstam uppfyller EU:s kriterier för en gynnsam bevarandestatus. Gråsälstammens reproduktion kan numera anses vara återställd och stammen har vuxit och tillväxttrenden verkar fortsätta inom landskapet. Enligt dagens kunskaper kan gråsälen bevaras i sitt naturliga utbredningsområde i Östersjön och det naturliga utbredningsområdet kommer inte att minska på lång sikt. Därtill finns det tillräckligt stora livsmiljöer för gråsälen, för att säkerställa att stammen bevaras på lång sikt.

 

Gråsälsstammens tillväxt har fört med sig skador och fångstförluster för fisket och fiskodlingen som orsakats av sälarna. Sälen som vilt och/eller skyddsobjekt samt de problem de förorsakar fiskerinäringen har skapat motsättningar mellan olika intressegrupper i synen på sälstammen och deras förvaltning. Fastän det marina ekosystemet kunde upprätthålla en större gråsälsstam än den nuvarande, måste man i dagens målsättning för sälförvaltningen beakta framförallt den socioekonomiska toleransnivån. Skadorna som sälarna förorsakar får inte överstiga en acceptabel nivå sålunda att fiskerinäringen förorsakas oskälig olägenhet. Till den delen fokuserar förvaltningen på att förebygga problem och minimera skador.

 

Målen för förvaltningen av gråsälsstammen baserar sig på resultaten av en långvarig uppföljning i hela Östersjön, som ger information om pågående förändringar och beaktar förvaltningsåtgärder som genomförts i grannregioner och andra Östersjöländer .

Målsättningar:

Åtgärder:

 

 

10. SKYDDET AV SÄLSTAMMAR OCH SÄLSKYDDSOMRÅDEN

 

Hot av olika intensitet riktas mot Östersjöns sälstammar. De väsentligaste hoten mot sälarna utgörs av miljögifterna och klimatförändringen. Mot en del av dessa hot kan direkta skyddsåtgärder inte anvisas inom ramen för den här förvaltningsplanen, som skulle säkerställa uppnåendet och bevarandet av en gynnsam bevarandestatus. Mot dessa hot skyddas sälarna bäst genom internationella konventioner som Finland/Åland ratificerat samt genom nationella åtgärdsprogram och andra beslut.

 

Hittills har endast ett sälskyddsområde inrättats på Åland. Sälskyddsområden kan även vara värdefulla för vetenskaplig forskning och för att främja uppföljning av sälstammarna samt för att bevara marina naturtyper. Närmare kunskap och uppgifter om skyddsområdens betydelse för skyddet och utvecklingen av gråsälsstammarna saknas dock. De erbjuder dock lugna viloplatser särskilt för gråsälarna under tiden för pälsbyte.

 

Även andra naturskyddsområden kan ha betydelse för sälarna tack vare att olika begränsningar i områdenas användning har införts. Den känsligaste perioden i sälarnas årscykel infaller i januari-april då de förökar sig. I allmänhet sker gråsälens kutning i isområdena, där det enligt nuvarande uppgifter förekommer tillräckligt med lämpliga livsmiljöer för kutning mellan farlederna. Under isfattiga år föder sälarna på holmars och kobbars stränder. Å andra sidan är sälarnas förökning redan säkerställd genom att sälarna är fredade under förökningsperioden.

 

En framtida eventuellt utökad jakt tillsammans med upplevelseturism medför sannolikt även ett ökat störningsmoment. Därmed finns det även behov av att i någon mån trygga sälarna en ”fristad” i form av t.ex. flera men till ytan/omfattningen mindre skyddsområden vid de viktigaste sälbådorna samt ett regelverk eller rekommendationer för olika aktiviteter vid och i närheten av dessa. Detta gäller speciellt under den tid av året då sälarna är beroende av att ligga på land under pälsömsningsperioden i maj-juni.

 

Förutom den redan säkerställda Karlbybådan finns det inom Ålands Natura 2000-program två betydande sälbådor. Dessutom finns inom Signildskärsområdet ytterligare ett par bådor. Det är av stor vikt för sälskyddet på Åland att detta program förverkligas såsom förutsätts i LL om naturvård (82/1998), genom att områdena inrättas som naturreservat med sådant regelverk att sälarnas livsmiljö tryggas.

 

För andra mindre frekventerade sälbådor, och eventuellt nya som tillkommer, finns för tillfället inget större behov av fredning. Om betydande störning tillkommer bör de av sälens nyttjande mest störda sälbådorna fredas som sälskyddsområden och tillträdesförbud eller någon form av restriktioner inrättas åtminstone under tiden 1 februari- 15 juni.

 

Målsättningar:

 

 

Åtgärder:

 

 

 

11.  JAKT PÅ SÄL

 

Säljakt har sedan 1970-talet i stora befolkningsgrupper i västvärlden blivit en symbol för människans rovdrift genom jakt samt onödiga användning av päls och djurfetter. Bidragande till detta var den storskaliga jakten under 1970- och 80-talen som bedrevs i andra delar av världen.

Den mer småskaliga jakten som bedrivits av lokalbefolkningar kom också att uppfattas som rovdrift och inhuman. Urbefolkningar såsom inuiter jagar numera säl för husbehov men på grund av gifter avråds befolkningen från stor konsumtion.

 

Det är därför känsligt att införa jakt på säl och marknadsföra åländsk kulturhistoria genom införandet av "kulturjakt". Säljakt som levande kulturhistorisk företeelse och produkter från denna jakt kan vara till förfång för turismnäringen om inte informationen samtidigt är riklig och informativ.

 

Jakt på gråsäl är tillåtet enligt Ålands lagstiftning, habitatdirektivet och andra gällande internationella överenskommelser, varför det dock finns goda möjligheter att tillåta en begränsad jakt (skyddsjakt) på gråsäl.

 

Gråsälen var helt fredad ända fram till 1999, varefter en begränsad skyddsjakt inleddes. Den nuvarande jaktperioden för gråsäl är 4.5-31.1. Landskapsregeringen fastställer årligen ett övre tak för antalet jaktlicenser.

De jaktlicenser som hittills har beviljats för yrkesfiskare och fiskodlare har dock inte kunnat utnyttjas fullt ut. Delvis beror det på att jakt av säl är mycket krävande i avseende på såväl jaktskicklighet som tid/möjlighet. Den byråkrati samt det regelverk och de kriterier som finns kopplade till beviljande av licens för skyddsjakt hävdas tidvis utgöra en onödig tröskel. Det kan dock i någon mån mera handla om svepskäl och en undanflykt för att man inte ansöker om licens och inte är villiga att bedriva en aktiv skyddsjakt. Jakt på gråsäl förutsätter i hög grad ett genuint jaktintresse.

 

Möjligheterna att beviljas jaktlicens bör så långt som möjligt underlättas och utvidgas sålunda att i princip vem som helst kan beviljas licens. Enligt nuvarande system beviljas licenser åt jaktvårdsföreningarna samt åt yrkesfiskare och fiskodlare. Vid behov kan denna allmänna jakt begränsas geografiskt till i första hand inre vattenområden som inte anses utgöra naturliga biotoper för gråsälen och för fiskerinäringen särskilt viktiga områden. Det är även viktigt att säkerställa att alla som bedriver jakt kan särskilja mellan gråsäl och vikare.

Den nuvarande omfattningen av skyddsjakten har inte bedömts ha någon nämnvärd inverkan i form av minskade skador på fisket. I vissa delar av Sverige konstateras dock att uppföljningen av jakten antyder att den kan ha gett minskade skador.  

 

Även alternativa metoder för jakt på säl bör kunna utnyttjas i anslutning till fiskeområden och -redskap, såsom t.ex. sälnät och/eller fällor. Förr i tiden användes nät för att fånga sälarna istället för ren jakt, speciellt i skärgården under den isfria tiden. Metoden har flera fördelar - det finns t.ex. ingen risk att tappa bytet och jakten kan preciseras till att endast innefatta sälar i närheten av fiskeredskap. Metoden kan uppfattas som kontroversiell om man inte känner till hur den fungerar.

Näten fångar sälen levande och är tillräckligt lätta för att sälen skall kunna komma till ytan för att andas och därmed inte drunknar. Metoden innebär sålunda inte någon risk för drunkning eller strypning, utan fungerar endast så att nätet håller kvar sälen på platsen, hindrar den från att göra skada, och gör det möjligt för jägaren att på ett effektivt och humant sätt avliva och tillvarata bytet.

 

Omfattningen av skyddsjakten i form av antalet jaktlicenser som kan beviljas är en fråga som förutsätter ett bredare helhetsperspektiv och samverkan över nationsgränserna mellan samtliga Östersjöstater och inom ramen för Helcom:s regelverk och rekommendationer samt andra internationella avtal och förpliktelser.

 

Säljakten måste genomföras ekologiskt och etiskt hållbart, utan att äventyra stammarnas gynnsamma bevarandestatus. Den ekologiska hållbarheten säkerställs genom beräkningar av beståndets storlek, reproduktion och dödlighet. Jaktlicenser kan beviljas inom förvaltningsområdet då den regionala sälstammen uppfyller kriterierna för minsta livskraftiga stam med en viss buffert för exceptionella beståndsförändringar. 

 

Åtgärder:

§         landskapsregeringen fortsätter att styra och reglera jaktlicensförfarandet för att försäkra sig om att en gynnsam bevarandestatus bevaras

§         regelverket för jakt på gråsäl ändras sålunda, att licens kan beviljas åt alla som har jakträtt på ett visst område

§         jaktlicens på gråsäl beviljas av landskapsregeringen och jaktvårdsföreningarna (kontinuerlig anmälan till landskapsregeringen av antalet beviljade licenser)

 

§         landskapsregeringen skall överväga att på sikt reglera skyddjakten på gråsäl i en ny lagparagraf,

§         jakttiden för gråsäl anpassas till sälens biologi samt fiskerinäringens behov,

 

§         vid beviljande av jaktlicenser tillåts inte jakt under gråsälens reproduktionstid 1.2.-30.3.

 

§         jakt av gråsäl är inte tillåtet på sälskyddsområdet vid Karlbybådorna, eventuella nya skyddsområden, vid Märkets fyr samt Ytterstberg och kan inom Natura-200 områden begränsas i samband med ansökan/beviljande av jakträtt

§         jakten inriktas i första hand till områden där gråsälstammen är stark och där skador som orsakats av säl är betydande

 

§         möjligheterna utreds, att i inre vattenområde och viktiga kust- och skärgårdsfiskeområden genomföra effektiverade jaktinsatser, utgående från strävan att sådana områden skall hållas fria från säl,

§         beviljande av jaktlicens på gråsäl förutsätter anmälning till landskapsregeringen, där systemet görs så enkelt som möjligt och vid behov kopplas till eventuella ersättningar för skador på fiskerinäringen,

§         landskapsregeringen fastställer, i samråd med övriga regioner och länder, ett övre tak för antalet beviljade jaktlicenser utgående från uppskattningen av stammens storlek inom Åland och den årliga tillväxten sålunda att stammen inte nämnvärt växer från nuvarande nivå. Jakten bedrivs i form av avlysningsjakt sålunda att jakten avbryts när avskjutningen enligt rapportering uppnått fastställd nivå.

§         alternativa metoder för fångst/jakt av gråsäl utreds och utvecklas,

§         jakten på gråsäl skall planeras och bedrivas så att sälen dödas med tillräcklig säkerhet och så att djuret inte orsakas onödigt lidande, och att bytet kan tillvaratas och nyttjas.

 

Övervakning av säljakten

 

Landskapsregeringen har det övergripande ansvaret för övervakningen av jakten. Även markägare och jakträttsinnehavare har rätt att övervaka efterlevnaden av jaktlagen följs på sina områden.

 

Att övervaka säljakt är krävande och svårt att i praktiken genomföra eftersom jakten i allmänhet bedrivs i förhållanden som är svåra att övervaka. I takt med att jaktkvoterna och antalet säljägare ökar blir dock en effektiv och fungerande övervakning allt viktigare.

 

Åtgärder:

 

12. NYTTJANDET AV SÄLEN SOM RESURS

 

Sälstammarnas tillväxt har skapat nya möjligheter att nyttja säl ekonomiskt. Främjandet av olika former av nyttjande (natur- och upplevelseturism, jaktturism samt planering, produktutveckling och marknadsföring av sälprodukter) är viktigt för utvecklandet av sälens och människans samexistens.

Det långsiktiga målet bör vara att sälarna uppfattas som en värdefull del av den marina naturen och samtidigt som en mångsidigt nyttjbar naturresurs. Målet förutsätter samarbete mellan många olika parter för att hitta och förverkliga ekonomiskt produktiva samt ekologiskt och etiskt hållbara metoder för nyttjande.

 

12.1 Nyttjandet av sälar i naturturismen

 

Internationellt och regionalt finns ett betydande intresse för att kunna se säl och andra djur i dess naturliga livsmiljö. Denna typ av turism är växande internationellt och ger sysselsättningstillfällen. Efter att gråsälsstammen återhämtat sig har åländska turistföretagare och andra åkt ut till de sälbådor som har koncentrationer av pälsbytande gråsäl. Åland har genom att hysa en betydande del av Östersjöns gråsälar under sommaren särskilt goda förutsättningar för sälsafaris. För organiserad verksamhet av typen "sälsafaris" krävs båt eller fartyg som är godkänt för passagerartrafik vilket utesluter många verksamhetsutövare och utgör hinder på så sätt att verksamheten måste vara ganska omfattande för att finansiera investeringarna. En betydande nackdel på Åland är att avståenden ut till sälbådorna är långt, vilket gör kostnaden för konsumenten hög.

 

Det medför att endast de mest entusiastiska kan förväntas delta i evenemangen. Situation kan dock komma att ändras om sälstammens nu historiskt sett låga numerär ökar. Mer närbelägna nya och nygamla sälbådor kan komma att tas i bruk av sälarna.

 

Det är oklart vad som gör att gråsälarna valt bådor i den åländska yttersta skärgården för byta päls. Det kan dock inte uteslutas att platserna valts just därför att de är de mest isolerade i Östersjön, med låg grad av störning samt av rätt beskaffenhet för landning.

 

Om bådorna besöks ofta och närgånget kan det medföra att sälarna behöver gå i kallt vatten och därmed eventuellt sprids ut till fler bådor och blir till större skada för fisket. Beroende på hur sälsafaris bedrivs kan verksamheten hamna i konflikt med naturvården, habitatdirektivet, natura 2000, samt strategin som framförs i denna utredning. Slutsatsen är att sälsafari till de betydande sälbådorna som ingår i Natura 2000 och andra nya sälbådor kan tillåtas om den kan bedrivas så att sälarna inte påtagligt störs.

 

Om området för tillträdesförbund kring sälbådor är stort minskar eller utesluter det sälsafari. Om det går att förena ett mindre skyddsområde med sälsafari är oklart.

 

Ett syfte med att införa jakt och skyddsjakt är att göra sälarna mer rädda för människan, vilket också kan få konsekvenser för möjligheten att ha sälsafaris.

 

Åtgärder:

 

12.2 Övrigt nyttjande av sälar

 

Sälen har under årtusenden varit ett viktigt bytesdjur för människan i Östersjön. Sälfett har varit betydelsefullt för oljelampor framtill 1870-talet då amerikanska petroleum kom ut på marknaden. Sälen med dagens bestånd av gråsäl kommer knappast någonsin att bli en resurs av större kommersiell betydelse men kan dock lokalt erbjuda en viss tilläggsinkomst, framför allt om man kan profilera produkterna i form av souvenirer, presentartiklar m.m. 

 

Den jakt, som inletts i och med att gråsälstammen vuxit, har gjort det möjligt att återuppliva säljakttraditionen och -kulturen i vårt lands kustområden. Samtidigt har nyttobruket av fångsterna utvecklats och inriktats så att det motsvarar dagens behov. Gråsälen produktifieras (päls-, kött-, tran- och benprodukter) och marknadsförs redan idag redan lokalt i liten skala. Östersjösälarnas kött har konstaterats vara lämpat som människoföda, även om Livsmedelssäkerhetsverket EVIRA:s officiella rekommendationer för maximala mängder saknas. Enligt nuvarande internationella rekommendationer kan man äta cirka 500 gram kött av östersjögråsäl och cirka 200 gram kött av östersjövikare i veckan. Ingendera sälartens lever eller njurar lämpar sig dock som människoföda på grund av hög gifthalt.

 

Nyttjandet av sälen som resurs kräver dock även utökat samarbete och en centralisering av hanteringen m.m. i gemensamma utrymmen. Antalet sälar som fälls kommer sannolikt även framdeles att vara relativt få varför ett effektiv och rationellt nyttjande av sälen som resurs förutsätter bättre och utökat samarbete, centralisering av hantering, försäljning m.m. i gemensamma utrymmen där hygien- och andra kraven kan uppfyllas utan oskäligt höga kostnader och hanteringen kan skötas av personer med kunskap och erfarenhet av detta.

 

Hanteringen av fällda sälar kunde eventuellt samordnas med annat jaktbart vilt i någon form av ”viltcenter”. För att skapa mervärde bör specialprodukter i form av hantverk, presentförpackningar etc. befrämjas.

 

Intresset för att arrangera skolnings- och fortbildningstillfällen rörande hantering av säl och tillvaratagningen av skinn, kött, späck etc. bör även utredas och vid behov skall lämplig skolning arrangeras och material sammanställas.  

 

Åtgärd:

 

 

13. FÖREBYGGANDE AV SÄLSKADOR OCH ERSÄTTNING AV DESSA

 

13.1 Förebyggande av skador som orsakats av sälar

 

Sälarna åsamkar fiskerinäringen skada. De vanligaste skadorna som sälar orsakar utgörs av förlorad fisk (uppäten, skadad, förrymd) och skadade fångstredskap och fiskodlingskassar. Därtill förorsakar sälarna indirekta kostnader och förluster i form av kostnader för skydd och reparation. Den rikliga förekomsten av sälar har lett till att man varit tvungen att begränsa fisket eller helt upphöra med det i vissa områden. Sälen anses även genom sin närvaro fördriva fiskar från fångstredskapen. Sälstammarnas tillväxt och skadeutvecklingen som därmed vuxit kraftigt har skapat en samhällelig konfliktsituation där man inom fiskerinäringen upplever att sälen förorsakar näringen oskäliga olägenheter och förluster.

 

En bidragande orsak till att konflikterna har ökat bedöms från fiskarhåll vara att sälen numera vistas även i områden som inte anses vara dess naturliga biotop. Gråsälen förekommer och vistas numera även i mellan- och innerskärgården istället för längre ut till havs.

 

Utgående från målsättningen om en fredlig samexistens mellan fiskerinäringen och sälen bör åtgärderna inom fisket inriktas på att sälen och fisket/bragderna så långt som möjligt inte finns inom samma område i någon större utsträckning eller vid samma tidpunkt samt att fiskfångsterna är otillgängliga för sälen. Det gäller sålunda att förebygga skador på fångst och redskap. Det är en utmaning för fiskerinäringen eftersom vardera strävar efter att vistas där fisktillgången är god. En minskning av sälbeståndet genom ökad avskjutning i sådan omfattning att det i märkbar utsträckning minskar skadorna på fisket bedöms i dagsläget inte vara en realistisk eller hållbar lösning.

 

På kort sikt och med det faktaunderlag som finns tillgängligt kan konflikten mellan säl och fiske i första hand åtgärdas genom att via utökad jakt inomskärs ”skrämma” sälen längre ut, genom olika tekniska hjälpmedel skrämma bort sälen från redskapen och att utveckla redskapen på ett sådant sätt att fångsten blir otillgänglig för sälen. Skadorna kan eventuellt även minskas i viss mån genom att näten vittjas oftare.

 

Metoderna för att förebygga sälskador och alternativa fiskemetoder är i praktiken fåtaliga även om  en viss utveckling har skett under de senaste åren. Fullt fungerande är de ännu dock inte. Den metod som i praktiken har visat sig förebygga sälskadorna bäst är pontonryssjor, som dock är avsevärt dyrare än traditionella ryssjor. Utprovning och anpassning av dessa redskap pågår på Åland såväl som i grannregionerna. För vissa fiskemetoder, t.ex. nätfiske, förefaller det enligt dagens kunskap och erfarenheter vara ytterst svårt eller omöjligt att utveckla skydd mot sälskador.

 

Resultaten av de nya ryssjorna är delvis lovande, men kräver sannolikt ännu relativt lång tid för att hitta lämpliga fångstplatser och modifiera redskapet till de lokala förhållandena och den huvudsakliga fångstarten. Vidare utveckling av dessa och liknande passiva redskap kan erbjuda en möjlighet att minska sälskadorna. Användningen av fasta redskap begränsas även av att de i dagens läge snabbt smutsas ner av alger som försämrar fångsten och kräver tidskrävande rengöring med jämna mellanrum. Fiskevattnena är ofta även för djupa med för starka vattenströmmar för att lämpa sig för fasta redskap. 

 

Näringen har inte själv de resurser som krävs för att utveckla nya redskap, samtidigt som man är beroende av ett kontinuerligt fiske som utkomstkälla. Det är även tveksamt om olika former av passiva redskap eller nya aktiva fiskeformer kan tas i bruk i sådan omfattning att de kan ersätta traditionellt nätfiske. Redskapen är i många fall dyra i anskaffning och därmed inte ett realistiskt alternativ för småskaligt binäringsfiske.

 

Beträffande skrämselutrustning finns det några alternativa typer tillgängliga på marknaden, vilka huvudsakligen har utprovats och använts vid fiskodlingar. Erfarenheterna varierar starkt och tyder på att effekten tidvis kan vara obetydlig och att sälen vänjer sig vid dem. De har relativt liten räckvidd och kräver konstant elförsörjning av tillräckligt hög spänning vilket begränsar användningsmöjligheterna inom fisket med t.ex. nät. Ytterligare utveckling av dessa kan på sikt eventuellt även erbjuda en partiell lösning för fisket med nät.

 

Man har även i viss utsträckning utprovat och använt sig av skyddsnät och/eller fångstnät som kan erbjuda möjlighet att delvis skydda fiskeområden och på ett skonsamt sätt fånga säl som vistas i närheten av redskapen och specialiserat sig på att fisk från dessa.

 

För vattenbrukets del bedöms det finnas något bättre möjligheter att förebygga skador än för yrkesfiskets del, främst genom en kombination av skrämselapparatur, skyddsnät runt odlingskassarna samt nätkassar av kraftigare material. De skadeförebyggande åtgärderna innebär dock en betydande merkostnad samt merarbete. Inom ramen för strukturprogrammet för fiskerinäringen finns det möjlighet att erhålla investeringsstöd för detta ändamål. 

 

Även om det finns vissa möjligheter att förebygga synliga skador finns det även för denna del av fiskerinäringen ett mörkertal i form av skrämsel- och stresseffekter som sälen förorsakar genom att visats runt och i närheten av odlingskassarna, vilket ger försämrad tillväxt och risk för sjukdomssmitta och -utbrott. Eftersom fiskodlingsverksamheten är tillståndspliktig finns det inte möjligheter för företagen att fritt välja odlingsplats utgående från en strävan att placera odlingarna i områden med mindre säl och därmed minimera skadeeffekterna. Det finns även en viss risk för att förekomsten av säl i odlingarna har en koppling till förekomsten och spridningen av fisksjukdomar i odlingarna men detta har inte kunnat bestyrkas vetenskapligt.

 

Åtgärder:

 

 

 

 

 

 

 

13.2 Ersättning av skador som orsakats av sälar

 

På Åland finns det inte något permanent system för ersättning eller understöd för att ersätta skador som sälar orsakar fiskerinäringen och för att förebygga sådana. Innan Finland/Åland anslöt sig till EU fanns inga permanenta ersättningssystem för sälskador. Därefter har Finland presenterat ett permanent ersättningssystem för sälskador, vilket kommissionen inte har godkänt.

I samband med beredningen av regelverket för Europeiska fiskerifonden samt beredningen av det operativa programmet för programperioden 20007-2013 har kommissionen gett vissa möjligheter att bevilja individuella premier för fiskare som förbinder sig att följa sälförvaltningsplanen.

 

Möjligheterna att minimera sälbeståndets negativa inverkan på fiskerinäringen genom utvecklad jakt samt förebyggande åtgärder inom fiske och vattenbruk är i viss mån begränsade men framför allt en tidskrävande process, varför det under en övergångsperiod bör utredas och övervägas om ett fungerande system för ekonomisk kompensation till fiskeriföretag och näringsidkare kan utarbetas och tas i bruk.

 

Eftersom förhållandena varierar såväl geografiskt som i tid och skadorna på fisket sålunda även varierar är det svårt att utarbeta ett ersättningssystem som är helt rättvist och återspeglar de faktiska eller sannolika skadorna, utan att detta medför oskäliga krav på de enskilda näringsidkarna och/eller förvaltningsmyndigheten för uppföljning, kontroll och verifiering av de faktiska skadorna. Systemet bör sålunda i någon mån vara schablonartat men samtidigt baseras på ett möjligast bra och heltäckande faktaunderlag.

 

De grundläggande parametrarna för ersättningen bör vara fångstansträngning (antal redskap x fångstdygn) samt ett uppskattat medeltal på skadeprocenten för redskapet, fångstarten och fångstområdet ifråga samt eventuellt med en viss korrigeringsfaktor för det mörkertal som påvisats finns. Detaljerad basfakta om dessa parametrar saknas dock i stor utsträckning för Ålands del, varför man åtminstone till en början bör kunna utgå från befintliga data från Sverige respektive övriga delar av Finland (främst Skärgårdshavet).

 

För att vara berättigad till ersättning för sälskador bör minst följande kriterier uppfyllas:

-   registrering i yrkesfiskar- samt fiskefartygsregistret,

-   regelbunden fångstrapportering samt inlämnande av uppgifter om fiskeinkomstens andel av totalinkomsterna,

-   verifiering av försäljningen av fisken (volym, medelpris, underlag för beräkningen av ersättningen),

-   noggrann månatlig dokumentation av sälskadornas omfattning (datum, fiskeområden, redskap, oskadad fångst, uppskattning sälskadad fångst och fångstförlust, redskapsskador) för fastställande av skadeandel för olika arter, redskap och fiskeområden,

-   förbinder sig att följa och medverka till att förverkliga sälförvaltningsplanen, inklusive aktivt genomförande av andra åtgärder för att minimera sälskadorna

 

 

 

Åtgärder:

 

 

 

14. UPPFÖLJNING OCH UNDERSÖKNING AV SÄLSTAMMAR

 

Beaktande Ålands begränsade resurser genomförs uppföljningen av sälstammen samt olika forskningsinsatser i samarbete med främst övriga delar av landet samt Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet. Den åländska förvaltningsplanen följer till denna del i sinhelhet innehållet och förslagen i den finländska förvaltningsplanen, som kort sammanfattas nedan.

 

14.1 Uppföljning av stammarnas tillväxt och fortplantningsförmåga

 

Åtgärder:

 

 

14.2 Uppföljning av stammens allmänna hälsotillstånd och mortalitet

 

Åtgärder:

 

14.3 Behovet av forskning

 

Åtgärder:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

15. SKOLNING, RÅDGIVNING OCH INFORMATION

Det finns rikligt med information tillgänglig om sälar från olika källor. Problemet är emellertid att den tillgängliga informationen är brokig. Många yrkes- och intressegrupper producerar och framför i medierna sina synpunkter på sälstammarna, förvaltningen av stammarna och om skador som sälarna orsakar, vilket gör det svårt att skilja mellan saklig och neutral information från värdeladdad och färgad information. Även mediernas sätt att rubricera frågor om sälarna är ofta tillspetsad och problemcentrerad. Genom att utöka informationen kunde missuppfattningar om sälarna minskas.

 

Landskapsregeringen främjar utbildning, rådgivning och information med anknytning till viltarter. Utbildningen och rådgivningen riktas främst till jägare, men informationen om vilt riktar sig via massmedierna till alla intresserade. Den omfattar bl.a. artbestämning, behandling av bytet och jakt- och djurskyddslagstiftning.

 

Åtgärder:

 

 

 

16. SAMARBETE MELLAN BERÖRDA PARTER

 

16.1 Nationellt samarbete

 

Ålands landskapsregering ansvarar i nära samarbete med jord- och skogsbruksministeriet för förvaltningen av sälstammarna inom landskapet. Inom landskapsförvaltningen ligger ansvaret för detta på närings- samt social- och miljöavdelningen.

 

Åtgärder:

 

16.2 Internationellt samarbete

 

Olika internationella naturskyddskonventioner är bindande även för Åland, vilket påverkar genomförandet av den nationella förvaltningen av sälstammarna. Sålunda ökar betydelsen av internationellt samarbete hela tiden för förvaltningen av sälstammarna och sälforskningen.

 

Åtgärder:

 

 

 

 

17. UTVÄRDERING OCH UPPDATERING AV FÖRVALTNINGSPLANENS GENOMFÖRANDE

 

I förvaltningsplanen har man sammanställt den information som finns tillgänglig om tillståndet för gråsälstammen på Åland och om sälforskningen. Gråsälstammen förvaltas i framtiden enligt de riktlinjer som utstakats i förvaltningsplanen. Utgångspunkten är att sälstammens gynnsamma utveckling bibehålls, att man får mer information och forskningsdata som grund för planering och beslutsfattande och att sälstammen inte medför oskälig olägenhet för någon samhällsgrupp.

 

Utöver de förvaltningsåtgärder som presenteras här påverkas sälarna och deras livsmiljöer i Östersjön av många internationella konventioner och program samt av nationella åtgärder i kustnationerna. Landskapsregeringen medverkar i mån av möjlighet i samarbetet över gränserna och beaktar det faktaunderlag som därvid framkommer.

 

Landskapsregeringen kommer i samråd med riksmyndigheterna att bedöma hur genomförandet av förvaltningsplanen förverkligas och vid behov uppdatera och förändra denna senast med fem års intervall. 

 

Åtgärd:

Genomförandet av förvaltningsplanen följs upp och den uppdateras efter behov.

 

 

SAMMANDRAG

 

På Åland och i övriga delar av Finland klassificeras gråsälen som vilt. Ansvaret för förvaltningen av stammarna inom åländskt vattenområde tillkommer Ålands landskapsregering.

 

Gråsälstammen har vuxit kraftigt under de senaste åren. Sälstammens förbättrade hälsotillstånd och därigenom ökande antal är ett positivt fenomen. Även nyttjandet av sälarna som naturresurser och ett mångsidigt utvecklande av sälprodukter ökar. Det ökande antalet sälar har skapat behov av en långsiktig planmässig förvaltning av stammarna. Fångst- och redskapsskador orsakade av säl har ökat kraftigt och kravet på att reglera stammarnas storlek har ökat. Speciellt gråsälen anses på många håll utgöra ett hot mot fiskerinäringens framtid. Sälarna följer inte de nationella gränserna och gällande förvaltningen av Östersjöns sälstammar råder delvis olika åsikter både nationellt och internationellt.  

 

Förslaget till förvaltningsplan för gråsälstammen på Åland har utarbetats utgående från den finländska förvaltningsplanen för Östersjöns sälstammar, beaktande de åländska särdragen.

Förvaltningsplanen är baserad på den Europeiska konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö samt det internationella naturskyddsförbundets principer om tillämpning av hållbart nyttjande samt de i EU:s habitatdirektiv fastställda villkoren för att förvaltningsplanen skall beakta de internationella krav som ställs. 

 

Förslaget till förvaltningsplan är uppdelat i två avsnitt. Den första delen innehåller bakgrundsinformation rörande bl.a. sälens biologi och stammens utveckling baserande på tillgängliga forskningsdata. Där ingår även lagstiftning, internationella förpliktelser, internationellt samarbete, ekonomiska skador orsakade av säl, människan och sälens gemensamma historia, genomförda förvaltningsåtgärder, forskning och hotfaktorer. Den åländska förvaltningsplanen behandlar endast gråsälen emedan vikaren bedöms vara såpass sällsynt inom landskapet att en från övriga delar av Finland separat förvaltningsplan inte behövs.

 

Det andra avsnittet utgör den egentliga förvaltningsplanen. I den presenteras riktlinjerna för hur gråsälstammen på Åland skall förvaltas, med förslag till mål och möjligast konkreta åtgärder. De grundar sig såväl på sälen biologi som på väsentliga samhälleliga prioriteringar. Avsikten är att bevara sälarna som en bestående del av den marina naturen och dess polymorfa samhällen av organismer samt att nyttja sälarna på ett långsiktigt hållbart som en värdefull naturresurs.

 

Den grundläggande målsättningen för den åländska förvaltningen och skyddet av gråsälstammen är att bibehålla dess gynnsamma bevarandestatus. Gråsälens artbiologiska minimikrav utgör grunden för en planmässig förvaltning av stammen. Då sälstammens välbefinnande och livskraft är tryggad på lång sikt, kan även de socioekonomiska faktorerna beaktas i allt högre grad vid inriktningen av sälförvaltningen.

Förvaltningen av gråsälstammen förverkligas genom samverkan av olika åtgärder. Planen innehåller åtgärder om den regionala förvaltningen av stammarna, skyddet av sälarna och sälskyddsområdena, säljakt och jaktövervakning, nyttjande av säl, förebyggande av sälskador och ersättning av dessa, uppföljning och forskning, skolning, rådgivning och information, samarbete mellan olika aktörer, och uppdatering av förvaltningsplanen. Vid förverkligande av åtgärderna beaktas ekonomiska, sociala och kulturella krav samt regionala och lokala särdrag. Genomförandet av förvaltningsplanen följs upp och den uppdateras efter behov.

 

 



[1] för källhänvisningar hänvisas till den finländska förvaltningsplanen för Östersjöns sälstammar