Apollons förekomst bestäms speciellt av tre faktorer: förekomsten av larvens värdväxt och av nektarrika växter samt en varm vår. Apollofjärilen förekommer speciellt i bergstrakter där dess värdväxter –Sedum-arter (fetknoppar, kärleksört med flera) –förekommer rikligt. Bergens höjd är inte avgörande, utan själva berget –Åland är en del av en tidigare bergskedja som har förbundit mellersta Sverige med Finland. Av denna finns det i dag kvar bara en miljarder år gammal lågt nedsliten kärna av granit, som fortfarande duger som växtplats för Sedum-arterna. Havsfåglarnas avföring har under årtusenden gödslat den torftiga jorden på skärgårdens torrängar och erbjuder en näringsrik miljö för de nektarbärande växter som apollon föredrar. I Nordeuropa förekommer arten framförallt på bergiga platser med kärleksört (käringkål), med undantag för Gotland där vit fetknopp är larvens huvudsakliga värdväxt.
Skärgården föreställer man sig kanske inte som en speciellt varm plats under våren eller ens under försommaren, men faktum är att starkt solbelysta bergsområden kan bli mycket varma.
Apollon övervintrar som ägg, som innehåller en kläckningsfärdig larv. Ägget kläcks i april och larven äter sedan av kärleksörten tills den förpuppar sig i början av juni. Puppstadiet varar i två till tre veckor, beroende på väderleken. Efter att ha ätit solbadar larven bokstavligen på en öppen plats och utnyttjar effektivt vårsolens värme. Det här torde vara en orsak till att apollofjärilens viktigaste förekomsplatser idag finns i skärgården och ofta utgörs av små steniga skär. För oss mänskor är skärgården om våren ofta blåsig, kall och ogästvänlig, men apollofjärilens larv, som är ett växelvarmt djur, far inte illa av dåligt väder om bara antalet soliga dagar är tillräckligt stort.
I de inre delarna av Åland och på fastlandet har kärleksörten inte klarat sig i konkurrensen med gräs och andra mer högvuxna växter. Då skogsbetet upphört och boskapsskötseln genomgått stora förändringar har torrängarna på berg vuxit igen och beskogats. Beklagligt många av de berg som varit hemvist för apollon –också dessa är före detta öar –har blivit utsatta för nybyggen och fjärilen har försvunnit.

Hur hjälpa apollon?

I den yttre skärgården mår apollon ännu bra, för här finns ännu skär och blomsterängar så det räcker i en skärgård som har kallats världens vackraste. På de större öarna och på fastlandet är dock situationen på många håll oroväckande. Torrängarna på bergen har vuxit igen och de värderas inte lika högt som skog. I de nordiska länderna finns det för närvarande mer skog än någonsin, så vi skulle ha råd att sätta stort värde på de kulturbiotoper och deras rika organismsamhällen som våra förfäders arbete gett upphov till.
Om man vill skydda bergens torrängar kan man fälla de tallar som invaderat dem och varje år riva loss de trädplantor som växer upp. Barrträdens barr gör nämligen jordmånen sur och otjänlig för torrängsväxterna. Om man så vill kan man bränna den barrika förnan, men då måste man noga följa brandkårens säkerhetsföreskrifter. Det lönar sig att alltid anmäla sådana projekt till brandkåren. Efter svedjebränningen blir jordmånen mer basisk och de ursprungliga torrängsväxterna, som styvmorsviol, Sedum-arter och tjärblomster, har bättre förutsättningar att trivas.
Apollon är en stor fjäril som behöver stora ytor för att kunna leva kvar i vår natur. På platser där det ser ut att gå bra för apollon kan ett år med dåligt väder plötsligt föra stor skada med sig. De senaste åren har varit goda, men det är de dåliga åren som avslöjar vilka de livskraftiga populationerna är. De är därför viktigt att värna om apollons livsmiljöer, fastän den inte varje år förekommer på alla små bergsklackar. En av trädgårdsmästarens höjdpunkter under sommaren är besök av den ståtliga apollofjärilen - hoppeligen kommer dessa att fortsätta i framtiden!