Byggnadsskydd

En bild som visar ett vitt stort hus och en äldre röd byggnad

K-märkning

K-märkning är ett begrepp som används flitigt, men som egentligen inte nämns i lagtexten. Oftast syftar man på ett skydd i general- eller detaljplan (se nedan), men termen används ibland också för andra typer av skyddsbestämmelser. Ibland används ordet k-märkning för att lyfta fram skyddsvärda byggnadsobjekt i största allmänhet.

K-märkning är alltså ingen enhetlig beteckning, och medför inte heller några enhetliga bestämmelser och skyldigheter. I stället ska alla skyddsbestämmelser anpassas efter den aktuella byggnaden och dess kulturhistoriska värden.

Skydd enligt landskapslagen om kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

För att bevara det åländska kulturarvet kan en byggnad, byggnadsgrupp eller ett bebyggt område förklaras skyddat enligt LL (1988:56) om skydd av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Skyddet kan också gälla en annan byggnadskonstruktion, till exempel en bro eller en brunn.

Denna typ av skydd kallas byggnadsminnesförklaring. Skyddet innebär i regel att byggnaden inte får rivas eller ändras. Målningar, inskrifter och utsmyckningar får inte heller förstöras eller förvanskas. Ändring eller flyttning av en skyddad byggnad ska godkännas av landskapsregeringen.

Beslut om skydd avgörs av landskapsregeringen. Ofta är det byggnadens ägare som anhåller om att byggnadens ska skyddas. Anhållan kan också göras av en förening eller stiftelse, av kommunen eller på landskapsregeringens eget initiativ.

Anhållan ska lämnas in skriftligen med en utförlig motivering. Den bör också innehålla uppgifter om byggnadens ägare och vilken fastighet byggnaden är belägen på. Anhållan prövas sedan av landskapsregeringen. Innan prövningen är avgjord är det förbjudet att vidta åtgärder som kan äventyra byggnadens kulturhistoriska värde. När ärendet är avgjort skall skyddet antecknas i lantmäteriverkets fastighetsregister.

I beslut om skydd ingår skyddsföreskrifter som anger vilka byggnadsdelar som skyddas och hur dessa ska vårdas och underhållas. Föreskrifterna utformas i regel i samråd med byggnadens ägare och gäller de delar som har ett kulturhistoriskt värde. Ägaren kan även beviljas bidrag för underhåll och förbättring av byggnaden. Om skyddsföreskrifterna medför att byggnaden inte kan användas på sedvanligt sätt har ägaren rätt till ersättning av landskapet.

Byggnadsminnesförklaringar och frågor i anslutning till dessa handläggs av kulturbyrån.

Skydd i generalplan och detaljplan/stadsplan

Byggnader har ett allmänt skydd i Plan och bygglag (2008:102) för landskapet Åland (PBL), 65 §. Ibland bedöms dock inte PBL:s allmänna formuleringar som tillräckliga för att skydda bebyggelsens kulturvärden. Då kan en byggnad skyddas genom särskilda planbestämmelser och beteckningar i general- eller detaljplan (i Mariehamn stadsplan) enligt PBL 20 och 27 §. På områden där en generalplan är antagen ska denna följas när detaljplaner utarbetas.

Vanligen gäller skyddet fasaden, men även interiörer eller andra konstruktioner kan skyddas. Bestämmelserna reglerar hur byggnaden ska underhållas och vilka material som ska användas.

Information om antagna planer och pågående planeringsprocesser fås från kommunens byggnadsinspektör. I Mariehamn är det planläggningsenheten som handlägger stadsplaneringsärenden.

Ibland råder det osäkerhet om hur bestämmelserna i en plan ska tillämpas. För rådgivning om skyddade byggnader kan du vända dig till kulturbyrån och kommunens byggnadsinspektör.

Äldre byggnader utan skyddsbestämmelser

Byggnader har ett allmänt skydd i Plan och bygglag (2008:102) för landskapet Åland (PBL). I lagen stadgas bland annat följande: "Ett byggnadsverk ska vara lämpligt för sitt ändamål, utformas och placeras med hänsyn tagen till stads- eller landskapsbilden och med minsta möjliga negativa miljöpåverkan […]. Särskilda värden ur historisk, kulturhistorisk eller estetisk synpunkt, som grundas på fackmässiga bedömningar, ska skyddas." (65 §)

Att en byggnad inte är byggnadsminnesförklarad eller skyddad i detaljplan innebär inte att den saknar kulturhistoriskt värde.  Många äldre byggnader som saknar formellt skydd kan berätta mycket om samhällsutvecklingen och hur man levde förr. Det är därför viktigt att renoveringar och ombyggnader görs med varsamhet och hänsyn till byggnadens ursprungliga utformning. Särskilt proportioner och materialval är av betydelse för upplevelsen.